someone once told me, that you have to choose..
Integritet vs kärlek. Typ så.
Är det ens kärlek längre?
Hade vi chansen och sumpade den, som du frågade?
Jag vet inte. Vet vad jag vill ha och vad jag förtjänar och att du brukade, men inte längre, lyckas med att ge mig det, att göra mig glad och få mig att känna precis det som du borde.
Nu ska jag till kalleberg och dricka öl. Härå.
anything that's worth having, sure enough is worth fighting for
Nu ska jag som sagt gymma, sen skriva ihop några sidor om EU:s säkerhetspolitik, sen äta lunch med kadett anderlund, sen till frisören, sen på ett "intressant" möte, sedan hem och sova/plugga/se på idol/tvätta. Imorgon ska jag på bal! DET kan bli intressant och, förhoppningsvis, kul.
Jag har mycket att tänka på. Vet inte hur jag ska lyckas skilja vad jag vill från vad jag känner, det går tyvärr inte alltid hand i hand.
Sitter och kollar på någons bilder ifrån Australien, och kommer ihåg något, ett minne som bara kom till mig från ingenstans. Monkey Mia, Shark Bay, Western Australia, typ, mars någon gång, 2008. 15 sjukt trötta personer, har precis kört i 20 timmar i en trång och obekväm och sjukt varm buss. Sitter utspridda på bänkarna på campingen, orkar inte slå upp tält, orkar inte gå och glo på delfiner (för vilka vi hade kört dit) "Fuck them dolphins, i'm heading for the pool!", som Adam uttryckte det, och överjävla allt är det flugor, 20-30 st på samma gång, värre än "inlands", varför alla har på sig flugnät. Snyggt.
En liten tradition vi hade, i juicen man kan köpa i affären och som vi alla köper varje morgon till frukost, står i locket någon typ av "Visste du att"-information. Vi brukar läsa upp våra för varandra. Denna morgon när vi sitter och surar och har tråkigt och väntar på något (en campingplats?) så läser vi upp varandras. Ungefär samtidigt som en flock med Emu-fåglar traskar förbi så läser någon, "Did you know that Emu's can't walk backwards?"
Gissa vad vi gjorde den närmaste timman.
Vi drog två slutsatser:
Emu-fåglar KAN inte gå baklänges.
Emu-fåglar har sjukt vassa näbbar.
Australien - jag saknar dig.
don't you take chances, you might feel pain..
Fast allra mest känner jag att jag vet vad jag egentligen vill, och det är att vara med dig, och då spelar det ingen roll om jag blir ledsen, om jag blir sårad och allt går åt helvete.. vågar man inte chansa så kommer man ju aldrig komma nånvart i livet. Plus att jag är en stark förespråkare för att kämpa in i det sista för det man vill ha.
Förresten, man kan inte vara vän med sitt ex, om det inte redan framgått.
Shoppa. Varför hjälper det? Det hjälper verkligen.
all you gotta do is say yes
Tror inte det här kan räknas som en gång när det lyckas heller, men.. saken är att jag plötsligt inte vill.
Tror jag. Jag vet inte. Jag borde vilja, vill på ett sätt men på ett annat sätt, så vill jag inte, känner att jag inte borde vilja, borde ta avstånd från det där och gå vidare, och den tanken är det som hindrar mig från att kasta mig huvudstupa.
Borde gå vidare betyder ju inte att det är så lätt, och det i sig är ju ett tecken. Borde betyder inte att jag vill.
Förnuft och känsla, helt enkelt.
Har ont i magen. Har gråtit väldigt mycket idag och den tanken, får mig att känna att jag måste ta avstånd från nåt som redan får mig att gråta. Fast jag vill inte ta avstånd.
Jävla känslor!
Jag ska vara där, med huvudet i gropen på ditt bröst, jag hör hemma där. Eller?
Nu ska jag shoppa, i ren tröst-anda. På lördag ska jag på bal, det kan bli väldigt intressant, "Lustbarhetens bal", och det ska tydligen vara väldigt kul och min kavaljer är sjukt rolig så det kan ju inte gå fel. Och samtidigt inser jag precis, hur liten världen är..
Ikväll ska jag till en mäss och dricka öl och sen gå ut och imorgon och på fredag är det plugg plugg plugg som gäller.
tougher than the rest
Ska ut på bus, eller ja, middag, imorgon är det tidigt kårmöte, träning, plugg och sedan biljard på kvällen, eller, som jag vill kalla det, studie i frågan "Kan man vara vän med ett ex?", återkommer med rapport på typ.. onsdag.
Hasta la vista.
jamenvisst
Så pigg är jag inte, för det blir man inte av mina värktabletter. På torsdag ska jag på magnetröntgen igen och det kan ju bli intressant att se vad den har att säga, jag har slutat hoppas på att det ska gå över, 4 år senare, tjena.
Irritation, allt jag har att säga om det! Nu ska jag ta, vad jag skulle kalla, en drog-powernap. Man drömmer inte och får ingen vila, man bara däckar, men det går inte att låta bli, man blir så trött.
Sedan ska jag träna och sen på föreläsning på fhs igen, om afghanistan. Sen ut och äta mysig middag och morgondagen viger jag väl åt att förbereda nästa veckas seminarium..
Kul att det är en intressant kurs iaf, för hela klassen drog en kollektiv suck när kursledaren upplyste om att varje seminarium också kom med en skriftlig redovisning, lika lång som uppsatsen vi lämnade in förra veckan. Joråsåatte.
Does anyone remember laughter?
Tre saker som gör den här dagen fullständigt fantastisk, mina helt fantastiska klasskamrater, min helt fantastiska nya kurs (säkerhetspolitik), jag antecknade och lyssnade aktivt för första gången på länge, och en tredje sak som inte ens är värd att nämna, som inte går att ens omsätta eller förklara i ord men jag tror att ALLA som känner mig skulle skratta åt mig när jag berättade. Jag vet inte om jag är ond, eller bäst men jag är iaf jävligt nöjd över konstaterandet att man ALLTID kan få PRECIS vad man vill om man 1, vet vad man vill och 2, spelar sina kort rätt.
Det är inte ens något bra, i den bemärkelsen, bara så fantastiskt roligt.
Jag är ond. Lurig. GRYM. Och jävligt taktisk.
Här highfivar jag mig själv med ett sjukt nöjt leende på läpparna.
Jag är seriöst fascinerad över hur saker bara händer.
Moonbeams and zebras
All she ever thinks about is riding with the wind..
Ska lägga mig och läsa Disciplin-Josefin-litteratur, "Krigets idéer", som är så sjukt intressant, och hålla alla mina tummar för att alla böckerna jag reserverat finns inne på Anna Lindh imorgon, eftersom jag för en gångs skull, VILL läsa denna kursens litteratur..
ain't nothing gonna break my stride
Det är ett skojigt uttryck tycker jag, liksom, skojigt är ett roligt ord.
Jag somnade, och vaknade svettig med hög puls. Måste drömt antingen en mardröm eller en sexdröm, ha ha.
Jag är djupt besviken på 19 stycken av mina vänner. Såhär är det, det är få som jag känner som inte, vid detta laget, är på det klara med att jag söker en lägenhet i sthlm i vår. Jag brukar basunera (vråla i förtvivlan) ut att jag blir hemlös, den 14 januari, på alla möjliga offentliga platser och tillställningar. Så, döm om min besvikelse när jag läser en annons om en kille som vill hyra ut, på blocket, och jag, livrädd för psykfall som jag är, kollar upp om människan finns på Facebook. Det gör han. Gissa vad, - vi har 19 gemensamma vänner. 2 av de diskuterade jag mitt akuta boendeproblem med för bara några dagar sen. Minst 10 av de är väl medvetna om mitt problem. Man kan ju tänka sig att situationen måste se ungefär likadan ut åt andra hållet, någon av dessa 19 måste vara medvetna om att killen sitter och lurar på en lägenhet han vill bli av med.
För faaan, ni 19 som kommer få ångra detta, ställ upp lite!
Detta är ju värre än när folk inte säger grattis, när man fyller år.
Djupt besviken.
jorosåatte.
lillebror, bapapa, bli inte som jag
isch weiss nicht.
och på tal om..
and they told me
and walk when not able
and fight til the end
but I'm only human
to be loved, what more could you ask for
ja, mina rubriker är låttitlar/referat. Alltid ur låten jag lyssnar på för tillfället.
Jag är inte så tuff just nu.
Varför händer 10 jobbiga saker på en och samma gång, kontrasten mot typ, 7-8 månader sen, när jag stod på jobbet och tänkte att allt var perfekt och snart måste nåt gå fel, är slående.
Någon jag känner förlorade sin pappa igår, bara sådär, hastigt och lustigt. Min väldigt stabila reaktion, förutom att bli hysteriskt ledsen för min väns skull, är att bli hysteriskt rädd och nojig för att det ska hända min pappa nåt. Bilar är farliga saker och högt blodtryck med, vad som HELST kan hända och jag börjar fundera över (utan att ha i åtanke att det FÖRMODLIGEN dröjer än sisådär 20 år till) hur jag ska kunna leva utan min pappa, utan min stöttepelare. Skickar sentimentala "Jag älskar dig"-sms och förut var jag och köpte en bok åt honom, för att stilla det dåliga samvetet över att jag inte gav honom något på Fars dag.
Sån är jag, stabil tjej.
Nu ska jag promenera och sen somna, vet inte vad mitt trötta problem är, har till och med druckit kaffe idag?
Önsketänkande
Tills dess så är det svårt att vilja ha dig i mitt liv.
Hade jag kunnat ändra på mina känslor så hade jag gjort det, in a heartbeat.
Synd att det inte funkar så.
It's complicated, it always is
Dumt dumt dumt dumt dumt dumt dumt dumt dumt.
Kommer hem och välkomnas av världens jobbigaste mail.
Känner mig helt hjälplös.
Åh, - släpp det.
Släpper det för nu. Dalai Lama sa väl något i stil med att det inte är nån idé att oroa sig, om man kan göra något åt saken, för då kommer det lösa sig, kan man INTE göra nåt, så är det ju heller, bevisligen, ingen idé att oroa sig. Sant. Svårt att applicera på verkligheten. IMPLEMENTERA, på verkligheten, borde jag väl kanske skriva.
Det märks att jag är på bra humör, av två anledningar, jag 1, lyssnar på Bon jovi utan att vilja dö och 2, sjunger med för full hals.
Men åh vad kul det känns att dra på sig löparskorna nu, ut i regnet, utan ipod. Bu.
Disciplin-Josefin (en fin liten pseudonym jag blivit tilldelad) verkar vara långt borta när jag behöver henne.
Just do it.
Boredom
anger management
Soundtrack of my life
Så gissa min glädje när jag loggar in på akelius och kollar över min aktieportfölj och mina sparkonton och inser att ett flera konton snart löper ut, och att jag har fått ränta på 40 %. De 40 % kan jag med gott samvete spendera, tänker jag.
Vilket bara är ytterliggare ett tecken på hur cp jag är. Det var alltså 5 år sedan, snart 6, som jag flyttade hemifrån, - än har jag inte växt upp. HOPPLÖST FALL.
Blommor dör i min närhet. Räkningar skjuter i höjden och betalas i sista sekund. Akta er.
Okej, skit i videon, som är kass, och lyssna på låten, som är en gammal favorit och helt underbar, och som jag fick skickad till mig av en kille jag dejtade, så varje gång jag lyssnar på den, så tänker jag såklart på honom.
I would have stayed up with you all night
Herregud vad jag tänker på dig nu. Nu finns det utrymme för de tankarna och då kommer de och slår omkull mig med oanade krafter. Jag är inte ledsen. Men det börjar ju sjunka in att du faktiskt är död och begraven, nu, en månad senare. Jag börjar fundera på vad som hände och hur, begravningen och om någon av våra vänner från australien var där, varför du bestämde dig för att faktiskt åka tillslut. Jag visste ju att du hade åkt till Irak, men jag hörde aldrig av mig för att säga något om det, var säger man? Det är långt ifrån min verklighet, det känns inte som något jag kan uttala mig om, jag kan inte vara så stöttande som man kanske borde vara, eller inte, i en sån situation. Bättre att vara tyst, då kanske, jag är ju så långt ifrån ett läge där man kan påstå sig förstå, som man kan komma.
Men ändå, det är lite sorgligt att se våra mailkonversationer tyna bort, ta slut, tystna helt, långt innan du ens var borta. Nu, nu händer det där som alltid händer, när något hemskt eller jobbigt eller omvälvande händer i mitt liv.
Min största kritiker kliver fram och granskar och säger till mig vad jag kanske borde ha gjort annorlunda.
Fan vad förutsägbar jag är!
Nu ska jag hem till Susanna och leka/pyssla. (Tydligen, jag vet inte ens vad det innebär).
sometimes the hardest thing and the right thing are the same
Jag hörde en låt eller såg en film eller något, jag minns inte riktigt. Hursom, så sa någon nåt, eller sjöng då, om hur skönt det var att säga allt det man alltid velat säga men aldrig sagt, för att man inte vågade av rädsla att personen i fråga skulle försvinna.
Det är så det känns nu, min respons, som till och med förvånar mig själv. Jag säger precis vad jag tänker, för den senaste tiden har jag plötsligt gjort en helomvändning, och nu känner jag, hela jag, att det är upp till dig att visa om jag är värd det, och är jag inte värd det och den ansträgningen, då kan du faktiskt dra åt helvete.
Besatt
När jag är på dåligt humör/stressad, då ser ett sms i min utkorg ut såhär:
"Hej, kan inte prata. Hörs nån annan dag. Josefin." Detta är ett sms från igår. Tidigare idag, på gott/mycket gott humör, såg motsvarande sms i min utkorg ut såhär:
"Hej fillifjonk, är ute på äventyr och alldeles för upptagen för att svara! Ring imorgon så får du mängder med kärlek då istället. Puss x 4000"
Och jag tror att det inte märks på mig när jag är på dåligt humör?
Pms
Hade en kul diskussion om PMS med Susen igår. Kanske inte PMS i synnerhet, så mycket, som tjejer i allmänhet, förresten...
Susen berättade om när hon gråter över ingenting och hennes man gör allt, dresserad och van som han är, för att muntra upp henne. "Vad fina öron du har!", typ.
Och jag berättade om när jag stampade en tjej på foten på tunnelbanan som hämnd, för att hon klev på min häl, utan att ens märka det. Sen började jag nästan lipa, över min egen idioti.
Eller. Diskussion som äger rum, påstående: tjejer är som snyggast när de är 18. Susanna Hållbus, 21 år, med grov pms, frågar pojkvännen, "Var jag snyggare när jag var 18?" Varav dresserad pojkvän svarar, att nej, du är snyggare nu. Mycket typiskt för en tjej, är följande reaktion, "Vadå, var jag FUL när jag var 18 menar du?"
Herregud. Det bästa är att alla tjejer är så sjukt medvetna om det också.
Det finns väldigt många "Du", i den här bloggen. Ibland tror folk att alla som går under benämningen Du, är samma person. Helknasigt. Ibland tar folk åt sig. Lika knasigt det. Skulle sällan skriva saker som folk kan tolka på rätt sätt här, måste.. vara.. kryptisk.
Trouble
Så alla dessa tankar som jag brukar stilla med tre saker, promenad, dagbok, meditera. Har ingen dagbok och de två resterande alternativen har inte fungerat idag. Tänker på mitt första år i min lägenhet i Göteborg, liten och vilsen var jag då, och väldigt olycklig med min första riktiga pojkvän.. 17 år, eller vad kan jag ha vart?
Tänker ju såklart inte på honom så ofta längre, men tänker på när vi gjorde slut, det var väldigt känslosamt från alla håll och vi var framförallt fortfarande kära, och jag minns faktiskt inte ens riktigt varför vi gjorde slut, ("Olycklig som jag var" jo förresten jag vet verkligen varför vi gjorde slut) men jobbigt, det var det. Så låg vi där i soffan, som alltid, med ett täcke, och kramades. Det ögonblicket, det glömmer jag av någon anledning aldrig. Han drog mig till sig, "Kom hit älskling" och kramade om mig och pussade mig på pannan och så grät vi.
Varför är det de, jobbiga och plågsamma ögonblicken, som etsar sig fast?
Jag börjar för övrigt (på tal om nåt helt annat) fundera på att sälja lägenheten. Det verkar ju minst sagt vara ett projekt att få tag i något i andrahand här.. sen att jag vet att sthlm inte kommer vara mitt hem, någonsin, är en annan femma. Att jag inte vill bo här och inte vill sälja, är inte väsentligt.
Fasen. Kan någon flytta min utbildning till gbg? Göra lite vett av statsvetenskapen i GBG?
Så kan jag skita i FHS. For good.
are you who you always said you would be?
en sak som är bra med mig, som jag brukar tänka, som en av mina bättre egenskaper är att jag har bra självkänsla, bra självförtroende. Att jag tycker om mig själv, betyder ju inte att andra gör det, men, att jag gör det ser jag ändå som det viktigaste. Jag vet min egen förmåga, vet att även om jag så misslyckas, så kan jag, om jag verkligen vill, klara av det mesta. Men, en sak som är säker, är att när jag har en person i mitt liv som på något sätt lyckas rubba den säkerheten.. då är det bäst att den personen försvinner fort som tusan. Mitt självförtroende är helt baserat på dina tankar om mig, det är förvirrande, ovant, jag har alltid för vana att tänka att jag, är den enda, som jag behöver. Men jag har känt att jag behöver, ditt gillande, ungefär.. för att må bra.
Den känslan är helt fruktansvärd, och när jag lyckas identifiera den, så blir jag så sanslöst arg på mig själv.
Jag är en tydlig förespråkare för att inte skaffa vänner och relationer där man känner sig beroende, i stil med "Jag behöver dig", inte ens när det kommer till föräldrar, och ändå har jag hamnat precis där. Mitt i allt det, när man känner att man stöttar sig och förlitar sig på någon annans förmåga att lösa saker, då tappar man bort sin egen förmåga att rycka upp sig själv, att hålla sig själv uppe. Viktigast av allt är att känna att livet går vidare även när folk försvinner och att man inte saknar folk av fel anledning.
Ja, fast det kanske bara är jag som tycker att det är så det ska vara... vad vet jag.
Jag är mycket fundersam, men jag är glad, väldigt glad. Jag känner det inte riktigt, men jag känner igen tecknena, går omkring i underkläder (!) i lägenheten, sjungandes för full hals, och lagar mat. Någon som blir förvånad när jag säger att det blir fläskfilépasta med dragon och vitlök? Nää.. ovanligt.
Pirate smile
Det finns en scen i en för övrigt väldigt överskattad film.. Almoust Famous (okej för att Kate Hudson är sinnessjukt vacker), nämligen då de åker buss i soluppgången (?) och börjar sjunga med till Tiny Dancer. Såg filmen för några veckor sen, med pappa, som började skratta när jag skrek "VARFÖR LEVDE JAG INTE PÅ 60- ELLER 70-TALET, VEM FAN ORKAR LYSSNA PÅ HIPHOP!" Sen grät pappa till just den scenen och jag sjöng med för full hals.
Världens mest UNDERSKATTADE skiva.. Rocketman. En annan scen! Ur NIP/TUCK, Megan ska ta livet av sig, med piller och en påse över huvudet, efter att ha fått veta att cancern har spritt sig. Till tonerna av, just det, Rocketman. Då gråter jag som ett barn, det kan jag lova.
Huuursom. Hemma. Har seriöst gått från stan, det var långt, men skönt. Min största avsky, inte bara i sthlm utan även i gbg gällande spårvagnar, är rusningstrafik som innebär att trängas med svettiga främlingar i en vagn där det är svårt att stå still. Usch. Vände i dörrn när jag insåg att det var närkontakt på t-banan som gällde.
Tur att jag hade en varm jacka på mig.. inte.
Moderna muséet var ju förstås fantastiskt, inte helt oväntat om man nu tycker Dalí ät fantastisk. Men att släppa lös mig i en muséeumshop är farligt! Fattig student går loss på onödiga saker, är resultatet...
Sitter med myskläder och fårskinnstofflor och längtar hem.
Och så ringer du, ett samtal som är helt oönskat och jag hade helst sett att du låter bli. Och allt det jag tänker säger jag och det är en sån lättnad att känna att jag menar vad jag säger.
Vet dock inte hur jag ska fylla tomrummet efter dig, för just nu känner jag mig inte riktigt som mig själv, det är en bit av mig som fattas och jag känner mig vilsen och förvirrad.
Vem ska fånga mig när jag faller nu? Det kändes alltid bättre när du sa, jag tror på dig. Det kändes genuint och äkta och jag visste att oavsett vad, så menade du det.
Kanske ska jag stanna hemma ikväll. Det är så skönt, med en paus. Träna, läsa, laga mat, allt det där man inte riktigt hinner annars. Umgås med sig själv.
P.s
Gå in. Gör precis det som står. Där har vi lite folk som gör vettiga saker, modiga, och viktiga.
That's me in the corner
losing my religion
Jag har sysselsatt mig med att läsa tiotusen bloggar. Försvarspolitiskt nördig som jag är (åg min utbildning är sååå rätt), Kissie kan dra åt fanders, här är mina två absoluta favoritbloggar Wisemanswisdoms och strategi och krigskonst. (Johanne Hildebrandt och Sten Tolgfors är såklart också favvisar, även om jag kanske inte har de högsta av tankar om Sten Tolgfors som politiker). Jag blir nästan lika ledsen av att se Kissie, någon obildad och enfaldig liten fjortis, på bild överallt, och fatta 1, hur mycket pengar hon tjänar (som m.a.o slösas bort) trots att hon är helt obegåvad, och 2, att det på något sätt ska gynnas att unga tjejers största intresse är både andra människor och deras levnadssätt och klädval och att läsa en blogg om ingenting, som jag blir av nyhetsrubriker som "Så blir du kändis, Heidi och Spencer avslöjar knepen."
En generation av idioti, risken finns ju.
Okej, jag hänger en hel del på stureplan.se, jag med, men jag har iaf turen att inte vara 17 år och tro att en person som Kissie ska betraktas som någon typ av förebild. Inte blondinbella heller, för den delen, även om hon verkar vara snäppet skarpare. Att skriva bra, är en prestation i sig, men att göra karriär som bloggare/bloggerska är ingenting man vill att folk ska sträva efter, såvida man inte har något vettigt att säga.
Vad gnällig jag är. Ska sova. Är manisk, har seriöst målat naglarna, mitt i natten. Ja, det blev ju fint, men krypa ned i sängen med halvtorkade naglar känns inte som nattens bästa idé..
ska ju upp tidigt imorgon, varför är jag vaken?
02.24
Jonathan jonathan jonathan. Det tänker jag nu.
21/3 var jag ingen glad person, och jag var inte den enda. Min (f.d) pojkvän gjorde något av det finaste han kunde göra, och satte sig omedelbart på ett tåg hem ifrån Karlskrona, för att hålla om mig, och jag skrek i kudden med hans armar runt mig, skrek för hur orättvist det är, för att jag inte vet vad som händer när man dör, och för att det är så orättvist om alla tankar och känslor och all vilja bara försvinner in i evigheten och oändligheten och aldrig kommer tillbaks igen.
Jonathan, jag grät inte, led inte och skrek inte i kudden när jag fick ett mail från andra sidan atlanten om att du hade förblött av splittret i magen. Istället för att sörja på det där utstuderade sättet så gnager det i mig som ett dåligt samvete över tårarna som aldrig kommer. Tanken på att du förmodligen var ofattbart rädd men fantastiskt modig och inte ens hade påbörjat livet ordentligt gör att jag känner mig skyldig, bara av att tänka, att livet är orättvist.
Borde tänka att livet är helt underbart, och att jag är glad att jag är kvar för att ta del av det.
Det är ju så det är.
Jonathan jonathan jonathan. Vart är du nu?
Jag kände ju knappt dig. Mitt klaraste minne av dig är hur rädd du var, redan då, du grät, grubblade, oroade dig.
Man ska inte gå rätt in i döden, gråtandes, grubblandes och orolig. Man ska vara ovetandes, lyckligt ovetandes, helt utan anledning till oro. Så vill jag dö, utan en jävla aning.
Hold you in my arms
Natten är min tid. Konstruktivt grubblande, säger jag för mig själv, för att ursäkta tankarna som aldrig tycks få stilltje. Har mediterat, inte en, utan två gånger, varav andra, höll på att få mig att somna, men när jag väl LADE mig ned, för att somna, med lampan släckt och huvudet på kudden, då gick det inte.
Satte mig här. Som så många andra gånger förut. Älskar att slå mig ned i stolen i mörkret med musik i öronen och veta att världen sover utanför, att jag inte behöver oroa mig för att gå upp tidigt imorgon och att ingen finns vaken som kan avslöja mina hemligheter.
Jag har haft, en minst sagt, lite omtumlande vecka. (Höll seriöst på att skriva vÄcka... trött trots allt?)
Inleddes bra. Fick in mitt pm i tid, iaf nöjd, men kanske inte jättestolt över min egen bedrift. Men skriva, det vet jag att jag kan, och dessutom bäst, under press. Sov gott i ett par timmar. Tränade. Fick sällskap, åt god mat, åkte tåg. Pappa ringde, ska tydligen jobba på sjukhuset (till min stora glädje) nästa sommar, och även under julen om jag vill. Någon kan bo i min lägenhet under våren, jag kan m.a.o stanna i Sthlm. (Om jag nu vill det...)
Bra tågresa, trots förseningar.
Tisdag med seminarium och opponering, gick bra.. bio på kvällen, 2012. Levde inte alls upp till mina förväntningar, uttalade fraserna, "TROLIGT!!", "SÅDÄR SKULLE DET GARANTERAT GÅ TILL" och "JA MEN TJENA" med sarkasm, ett flertal gånger...
Onsdag var omtumlande. Omtumlande på kanske 20 olika sätt. Vaknade på torsdag och hade två problem mindre men kanske ett nytt, kanske hade jag inte blivit av med några problem utan förlorat två möjligheter och trampat i klavertet.. svårt att veta. Svårt att veta när man lurar sig själv.
Rödgråten hasade jag mig iaf till mässen. Hade en konstig kväll men en mysig natt.
Väldigt mysig faktiskt, nu när jag tänker på det...
Torsdagen ägnades åt bakfyllereparation och en hel del annat reparerande också. Ett allvarligt samtal över en pizza senare, så kändes det bättre - inte bra.
Vet inte om mitt andra beslut var rätt. Kanske vill jag vara din vän. Det känns inte så. Känns inte som att jag vill ha dig i mitt liv. Rätt känsla, men ovan, ny. Förvirrande. Jag älskar ju dig, men det räcker inte.
Åh, denna förvirring.
Nu tänker jag på nån helt annan, helt plötsligt. Som sagt, det var ju mysigt. Vill veta mer.
Idag har vart en bra dag. Jag har bra vänner. Bra familj.
Jag som pratar så mycket om att man aldrig ska vara beroende av någon annan, inser att det inte är så farligt att åtminstone låta folk muntra upp en, ta en tillbaka, när man känner sig tömd på känslor.
Aldrig tom på tankar dock. Soundtrack:
Ray LaMontagne - Hold you in my arms
Ray LaMontagne - Trouble
Rod Stewart - If only I
Rod Stewart - Reason to believe
Bruce Springsteen - Stronger than the rest
Bruce Springsteen - I'm on fire
Bruce Springsteen - You're missing
Neil Young - Heart of gold
Tiger Lou - You can't say no to me
David Gray - This years love
Colin Hay - Waiting for my real life to begin
John Hiatt - Have a little faith in me
Augustana - Boston
Anthony Hamilton - Do you feel me
Greg Laswell - High and Low
City & Colour - Waiting
Jackson Water's - Come undone
John Legend - Everybody knows
John Legend - This time
Billy Joel - Only the good die young
Billy Joel - She's got a way
Orkar inte länka alla. Värda att leta upp på spotify är de iaf. Nu har jag inte spotify på den här datorn, så jag kan inte länka spellistan heller.. men, ja.
Tycker om folk som lämnar avtryck. Få lyckas med det. De flesta försvinner förbi obemärkta, utan att jag minns deras namn, ens en gång. Ibland, kommer någon som, utan att man känner personen, verkar vara en sån person man vill/borde ha i sitt liv. Då lämnar man ett avtryck. Som ett spår, där personen egentligen borde vara. Kanske kan vara, någon gång i framtiden.
Jag gillar såna personer.
Jadi jada
Du är fin, väldigt så, dessutom. Undrar om du vet det.
Får säga det till dig, när tillfälle ges..
fin fin så fin.
På tal om
Ett tips.
Gör inte en smoothie, häll upp i ett glas, lägg dig på rygg i sängen, ställ glaset på magen.. och somna.
Vita lakan, vita myskläder. Dum idé.
Nån som är förvånad? Nä.
Josefin i ett nötskal.
everything is everything, but you're missing
Jag önskar att jag tog chansen. Sa hejdå, sa att jag älskade dig. Jag är inte glad att du dog men hade du inte gjort det, så hade jag inte vart den jag är idag. Du var ju världens bästa, synd att jag inte sa det till dig. Numera är jag helt övertygad om att du finns någonstans, och att du vet det.
På samma sätt, är jag övertygad om att det bara är fina människor som dör, de bästa, de som har tagit tillvara på tiden de fått och älskat den. Jag tänker på dig, på er, tänker att jag absolut inte får gå miste, absolut inte får vara otacksam, eftersom det skulle vara som att spotta på en gravsten.
Just nu borde jag tänka på Jonathan. Men jag vågar inte riktigt, får ont i magen av att tänka på att någon ska behöva dö på det viset, kan inte hantera tanken. Önskar jag hade kunnat gå på din begravning. Tänker på när du satt på en strand någonstans i Australien och pratade om Irak, hur rädda folk var för att åka dit, att i Afghanistan tänkte man att det fanns en risk för att dö, i Irak var det mer en sannorlikhet att man skulle göra det.
Det är som att jinxa sig själv, som att du gjorde det, när du sa så.
Det gör ont i hela mig när jag tänker på att du kanske hann förstå vad som hände, hann vara rädd, hann ångra dig, hann ha ont.
Hoppas verkligen inte det.
Döden. Varför är det det enda som kan få ned mig på botten, vardagliga problem känns liksom inte så deprimerande, till och med, när jag var som ledsnast och kände mig otillräcklig och destruktiv och trodde att jag hade förstört mitt förhållande, så tänkte jag på folk jag älskat, som har dött, och vad det har gjort för mig, hur det har format mig, när jag grät i kudden och blev arg på mig själv för att jag ville tänka att livet går vidare, men inte lyckades.
Varje gång jag är ledsen så tänker jag på er, som aldrig mer kommer ha något att glädjas eller vara ledsna över och jag tillåter mig aldrig att riktigt.. sörja.
Dumt.
Ja, vadå, ni sitter på nåt moln nånstans och lyssnar på Bruce Springsteen, Rod Stewart och Neil Young och tänker lika mycket på oss som vi tänker på er.
Jag lyssnar på Bruce och låten som sammanfattar allt så bra.
5 år, 8 månader, 1 månad, allt känns som igår.
One love
Nä, jag kammar vuxenpoäng. Har just tränat, dog lite, eftersom jag alltid tycker att när jag väl kommit in i andra andningen så ska jag utnyttja den till max.. så jag har m.a.o fortfarande träningsvärk efter dubbla varvet i tisdags. Bra där. Spring fortare så gör det inte så ont! Det upptäckte jag idag. Mjölksyra, hej.
Nu ska jag tvätta, sedan ska jag betala räkningar (USCH) och sen ska jag sova, tidigt.
Får gå ut och veva imorgon istället.. har ingen lust, får skuldkänslor och tänker på saker jag borde göra, pengar jag inte borde lägga på drinkar, osv.
Tänker lite för mycket. Susen sa, "tycker inte om att du ligger vaken och grubblar" och jag tänkte, hur visste du att jag gör det? För att jag antagligen tjatar om saker jag tänkt mycket på.
Gillar inte riktigt tanken på att jag skulle gjort någon ledsen. Vill ju göra tvärtom. Det ligger jag vaken och tänker på. Vet inte hur jag skulle gjort, för att göra personen i fråga glad dock, kan ju inte styra mina känslor.
Men jag menar ändå, gillar inte när folk jag tycker om är ledsna och allra minst om jag råkar vara en bidragande faktor, vilket som tur är (tror jag) inte händer så ofta.
Så, jag tänker, kunde jag gjort nåt annorlunda?
Självkritisk som jag är, och med den tanken, i bakhuvudet, och efter att ha läst någon annans blogginlägg på ämnet, tänker jag, spinner vidare.
Var det mitt fel? Var jag en dålig flickvän? Jag litade inte på dig, det var dumt. Du räckte aldrig till, kunde aldrig ge mig det jag behövde. Var det mitt fel, hade jag för höga krav?
Jag tycker inte det. Men, det är klart, någonting var det som gjorde att det inte fungerade. Jag vet egentligen vad, vilket får mig att bli ännu mer irriterad på mig själv. När folk dör, så ska man lära sig något av det, se till så att det inte är förgäves, istället för att låta sorg och rädsla förstöra. Dumma mig.
Jag längtar hem. Ikväll är mamma, pappa, Fanny, Daniel och Maria och bowlar och äter god mat och vad gör jag?
Är ju inte där iaf, vill inte ens dit, men tycker inte om att känna att jag blir utestängd, få för mig att jag kanske inte är saknad, få för mig att jag inte är glad, trots att jag absolut inte är ledsen.
illusion is bliss
Ja.. en av de viktigaste sakerna för mig är att försöka vara en bra person, kunna se mig i spegeln på morgonen och tänka att jag lever som jag lär, jag vill aldrig riskera att förlora min integritet eller tappa bort mig själv.
Nu, nu känns det dock som att jag skulle behöva en lång semester, skulle nog behöva sitta på en strand någonstans långt borta, inleda dagen med att meditera och somna gott när den är slut.
Saker blir sällan som man tänkt sig och mitt största problem, är att jag har en förmåga att prioritera vad jag gör och vad det leder till snarare än hur jag mår, och vad det leder till, och jag jag vill och hur det borde styra vad jag gör.
Så här är jag nu, måhända, där jag vill.
Inte ett dugg ledsen, så som det kanske låter, men väldigt förvirrad, väldigt vilsen. Precis där jag vill vara, ändå känns det inte rätt. Precis dit jag viljat, på väg, mot vad jag vill. Ändå är det något som skaver.
Det är jag. Det är jag som inte är rätt.
cut a six inch valley through the middle of my soul
Vad löjlig jag är.. riktigt löjlig.
Jag saknar ju kärlek. Jag vill vara kär.
Fjärilar i magen, att ligga på ditt bröst i gropen som måste ha vart byggt för mitt huvud, alla myskvällar och alla timmar i sängen, med tända ljus och How I met your mother och Seinfeld och Scrubs och du på din sida, jag på min, du med ditt täcke, jag med mitt, med datorn på magen och hudkontakt. Du somnade alltid först, och du bad alltid om ursäkt, lovade alltid att inte somna men det gjorde du, på nolltid, och jag kunde inte låtsas vara sur för att du hade somnat när vi skulle umgås, du var ju kanske finast i hela världen när du sov, med näsan på min arm och handen på min mage. Du gnisslade tänder, jag sov med öronproppar, du ville vara lilla skeden och bli kliad i nacken tills du somnade, läppar i nacken när du redan sov, var det bästa som finns. Du vaknade först och jag vaknade ibland inte alls men blev väckt på bästa tänkbara sätt.
MMS - alla dessa MMS. Alla söta SMS och att räkna ned timmarna, och sedan räkna ned minuterna av den sista timman, laga mat, laga varsin köttfärssås i varsin stekpanna, äta glass i sängen, dricka champagne i sängen, dricka oboy i sängen, äta frukost i sängen, kramas på en köksstol och jag minns att jag tänkte ibland, om det finns magiska ögonblick så är det här ett sådant, massage, handen i din hand i din ficka när vi gick på stan.
Ditt julklappsrim hänger på mitt kylskåp, blir lika glad varje gång jag ser det, har fortfarande bilden på pannkakan du gjorde, formad som ett hjärta, som skärmsläckare på mobilen.
Jag är inte kär men det var kärlek. Klart jag kommer sakna dig. Klart jag älskar dig.
Klart jag fattar att det är bäst att glömma det här, med vetskapen om att det aldrig kommer bli så igen, att det är meningslöst att klamra sig fast vid en dröm.
Blödigt, som fan.
Jag gillar inte blödigt. Ska sluta tänka på det här, omedelbart.
NU ska jag sova.
waiting on a sunny day
Ligger på min säng, i mitt rum, i det som har börjat bli mitt hem, fast snart måste jag lyckas hitta ett nytt.. PROBLEM.
Hitta en lägenhet på sex veckor/flytta hem. Varför påminde jag mig själv om det?
Jag vet inte vad som händer i mitt huvud, integritetskapitalet har sjunkt rejält. Skulle kunna banka huvudet i väggen för min idioti. Å ena sidan, tänker jag, så tänker jag inte tillåta mig själv att bli en person som tar större hänsyn till andra än till mig själv. Å andra sidan så älskar jag dig. Det räcker inte, inte på långa vägar, tråkigt nog.. tråkigt att man älskar någon trots att saker har vart så fel, och ändå får man inget för de känslorna.
Hursom. Blogga är överskattat! Men herregud vad folk blir irriterade när man slutar, det går ju annars att ringa/maila/skicka flaskpost, om man vill veta hur jag mår.
Jamen jag mår bra! Det känns som att en tyngd har lyft från mina axlar och jag inser att jag borde ha gjort slag i saken, förra gången jag sa att jag inte vill ha dig i mitt liv, för det vill jag inte och har inte velat sedan dess. Och nu tänker jag inte släppa in dig igen. Bara undrar vad jag har tänkt med de senaste månaderna, det finns ingen kärlek kvar, bara hoppet om att det ska bli/kännas som det gjorde för ett år sedan, och man kan tyvärr inte leva på hoppet om något man innerst inne vet, aldrig kommer hända.
Nu, idag, vill jag inte att det ska hända heller. Vill glömma dig, tyngden på mina axlar. Jag älskar dig.
Jaja..
imorgon är det tenta nr 2 på en vecka, har även lyckats klämma in en uppsatsinlämning och seminarium med opponering och försvar på det.. det har gått väldigt bra. Men tentan imorgon och jag, har inte riktigt klickat.
Första helgen i sthlm på länge, för jag har inte längre någon klar anledning att åka till gbg, åh, jag som övervägde att flytta hem igen för din skull (VAD TÄNKTE JAG?), slipper fundera mer över det iaf! Fredagkväll och lördagkväll, kan göra vad jag vill, vilken frihet, ljuv frihet. Moderna muséet på lördag och Dalí, lunch, shopping, träning, kanske kan hoppas på lite sol? HAHA, KÄNNS TROLIGT.
Kanske kan hoppas på en utgång med min uppsalabo. Kanske borde ÅKA till uppsala?
2 dagars ledigt känns som en hel semester.
Och sen måndag, the höjdpunkt- då börjar den grymmaste och intressantaste av kurser (och det är därför jag är här, även om jag ska läsa konflikthantering) - Säkerhetspolitik.
INGEN MER POLITIK OCH FÖRVALTNING I FÖRÄNDRING! Förutsatt att jag 1, skriver tentan imorgon och 2, klarar den och 3, det är inte så troligt att varken förr eller senare alternativ kommer bli verklighet.
Inga mer grundläggande tråkiga jävla begrepp, ja jag kan allt om politiska system och demokrati och demokratiseringsprocessen och filosofiska politiska idéer, från grunden, decentralisering och förmyndarskap och homogent och majoritetsregeln och voice och exit och ekonomisk politisk historia och platon och lenin och dahl och rawl och hirschman och rothstein och alla dessa teorier, och tvåpartisystem och valdeltagande och demokratiskt transition och demokratisk backsliding. Kan rabbla i sömnen nu - enough.
Nu ska jag ta en powernap,jag och Bruce.
