Soundtracks of my life

Sitter på en buss, är varm, mår kass och undrar om jag hamnat i filmen om hur mitt liv inte skulle bli. Jag vill att du ska komma, hålla mig i handen och säga att allt kommer bli bra, säga att du inte ska lämna mig, på det där sättet som du gjorde, som fick mig att andas lugnare, att tro dig. Stryka handen över mitt hår, som du gör utan att veta hur mycket jag tycker om när du gör det. Där och då känner jag mig helt hemma, som om jag hör hemma, så som jag inte känner med någon annan, någon annanstans.

Jag kan, som vanligt, inte sova. Tänker på det som är mitt största problem just nu och kanske, någonsin. Tänker på hur mycket jag skulle ha behövt dig, ditt stöd just nu. Istället ligger jag i en soffa någonstans, mer ensam och mer vaken än jag någonsin vart. Hur hamnade jag här? Och varför? Det är helt sjukt. Men dum som jag är gjorde jag det värre genom att göra nåt som faktiskt är helt o hållet mitt problem, till även ditt. Skuldkänslorna når inga gränser. Just nu är jag ensam, i ordets rätta bemärkelse.

Och ja, du kan fortfarande ta bort känslan när jag ligger med huvudet på ditt bröst, och mitt ben över dina med din hand på min rygg.

Har känts bra hela dan.. Så kom den filmen på, den låten, och ja, jag sitter ju såklart här, gråter och känner mig ofattbart ensam. Vi dansade i mitt sovrum och jag tänkte att du kunde vara den personen som aldrig skulle såra, svika eller lämna mig. Den som var viktigare än nån annan, som kunde ta bort känslan som kommer ibland när man ligger ensam i sin säng. Ett tag, så var du min sån person. Jag verkade vara din. Jag önskar att du kunde.. komma på att det räcker. Räcker mer än väl.

Jag har haft en helt underbar dag, med fantastiska människor, på gullholmen. Men nu.. har jag upptäckt något som toppar allt, krossar det bra som fanns. Jag vet inte hur det kunde hända, och plötsligt undrar jag om jag hamnat i en mardröm. Du skulle hata mig. Om du inte redan gör det.. Du skulle helt klart må bättre av att inte veta. Men jag skulle verkligen verkligen behöva dig, mer än nån annan nu, men jag får klara mig själv. Men jag hatar, att jag är kär i dig. Det brukade vara en magisk känsla.

Jag vill be dig dra åt helvete, men, jag har aldrig vart särskilt bra på att genomföra saker jag kommer ångra. Så jag håller tyst, försöker ignorera dagens händelser och minnas dig som den jag tyckte var det bästa som hänt mig, även om sanningen är att det minnet bleknar bakom andra, betydligt färskare, som gör att jag just nu, tänker på dig, helt kort, som något av det värsta som hänt mig. Grattis, hoppas du har uppnått något meningsfullt.

Och så tänker jag på hur jag vet att du tycker om alla sådana stunder och ögonblick lika mycket som jag, och att jag tycker att de väger upp för det som inte är dåligt och att de gör det värt det, de är viktigare och väsentligare och gör mig varmare i hjärtat än något annat jag vet, och jag tänker och undrar hur jag ska få dig att förstå att det är samma viktiga stunder som gjorde att det blev kärlek, då undrar jag hur jag ska få dig att förstå hur viktiga de är. Att inget annat egentligen spelar nån roll?

Jag brukar börja gilla att jobba efter 18 nån gång. När man kommit över den magiska halvtids-gränsen så flyter allt på och tankarna slipper ockuperas av en tickande klocka som sakta räknar ned minuterna till nästa rast. Men nu kan man tänka på annat. Som att jag tycker om när jag ligger bredvid dig i sängen och du lyfter inbjudande på ditt täcke och gör rum för mig på "din" sida sängen, och jag kryper in och känner värmen innan den första sekunden av hudkontakt, som jag älskar. Det tänker jag på nu.

Stod just på lagret, nyss tillbaka från rasten när en grym låt kom på i ipoden. Jag dansade förstås loss inne på lagret och märkte inte att dörren glidit upp bakom mig, och en väldigt tacksam publik bestående av spelsugna gäster fick sig ett sjukt gott skratt.. Jaja. Lina sa nåt som stämmer så bra, att vi är lika på ett sätt hon och jag, vi har inget tålamod när det kommer till problem, vi vill lösa problemen genast. Jag tänker att det säkert blir bra i slutändan. Men jag vill att det ska bli bra nu. NU.

Jag önskar att jag kunde ändra på saker.
Önskar jag kunde spola tillbaks tiden lite. Jag var så himla glad och nu undrar jag, varför tog jag inte tillvara på det, varför stannade jag inte upp och njöt av hur glad jag var? Jag minns ju det nu, som alltid så är det ju så, att man uppskattar saker lite för sent.
Jaja.
Jag ska se på twilight och sova. Imorgon ska jag njuta av min lediga söndag.

Jag är bara så trött.
Jag klarar mig. I'll manaaage. Såklart. Men jag har alltid vart expert på att klistra på det där leendet (som gör att folk ibland har svårt att ta mig på allvar...) och låtsas som att jag alltid är glad. Jag blir lika förvånad varenda gång någon säger, du är alltid så glad, du ler alltid, man hör alltid dig skratta och du är så bekymmerlös! Då har jag ju lyckats ganska så bra. För faktum är att det är en helt annan verklighet för mig. Jag är absolut inte någon sorgsen person, men jag tänker lite för mycket, grubblar och gräver ned mig och det som räddar mig är väl att jag faktiskt lyckas lägga det åt sidan, när jag kliver utanför dörren. Tar på mig leendet, sväljer gråten och låtsas att allt är bra. Då blir det oftast lite bättre. Jag skrattar högst av alla för att jag har bestämt mig för att vara sådan, tror inte att jag är särskilt ensam om att tänka mycket, lite för mycket för att man ska kunna låta bli att undra för sig själv ibland, om det är hälsosamt.

Men när jag går utanför dörren och tårarna blandas med regnet, människor tittar på bussen och jag bara låter gråten komma, stora tysta tårar som landar i tidningen i knät som jag fortsätter läsa som ingenting, så är det en väldigt obekant känsla för mig. Jag har växt upp med någon slags mentalitet som går ut på att gråta är svagt. Jag har många minnen av att jag ligger på min säng och gråter och mamma går förbi utanför utan att så mycket som ge mig en blick. Inte för att vara elak, det bara var så. Är så.
Så här sitter jag och känner mig inte svag, för att jag är ledsen, sitter på botten av en grop som jag har lite svårt att ta mig upp ur, utan jag känner mig svag för att jag inte är van vid att vara svag inför folk, inte kunna hålla igen, inte kunna hålla tillbaks. Jag menar, gråta på jobbet? Fan jag blir alldeles obehaglig till mods bara av att tänka på det. Någon la en hand på min axel på bussen i veckan och frågade, hur mår du egentligen? Jag blev inte rörd. Inte tacksam. Jag klev av bussen utan ett ord och ställde mig i regnet för att vänta på nästa.

Så, här sitter jag, tidigt hemkommen från ett besök på nef, spiknykter, smärtsamt nykter nästan, och undrar om det är något fel på mig som reagerar såhär.
Framförallt så önskar jag att jag aldrig hade tillåtit mig själv att bli såhär sårbar. Jag låg i din säng och du kramade om mig och frågade, är du rädd? För vadå, undrade jag, för att bli sårad, svarade du. Ja, det är jag, var mitt svar. Men skitsamma tänkte jag, och nu tänker jag, det skulle jag inte gjort och det vill jag inte göra om.
Är det värt att vara såhär jävla patetisk för en annan människa?

Vet inte om jag tycker det.

Tillbaks i verkligheten. Skojar inte, så fort bussen åkte av motorvägen och jag såg tjörnbron så blev det lättare att andas. Kom hem, la mig med en filt och en väldigt lurvig hund (Olga) i hammocken och läste i typ 4 timmar. Och tänkte inte en endaste sekund. Bara var. Det har jag gjort i ett par dagar och har verkligen INTE sett fram emot att komma hem ifrån min känslomässiga semester. tillbaks till den karva verkligheten. Så man får väl göra det bästa av det värsta och ge fan i att tänka helt enkelt, inte fundera och känna efter.
Hyra typ 4 filmer, köpa typ 7 liter jordgubbar och kolla på en hel massa How I met your mother. Kanske gå till nef ikväll, dansa och inte tänka. Än så länge är det aslugnt. Mår (nej, nu ljuger jag) asbra. Sitter och garvar åt Justin och Adam Sandberg som är lika klockrena som alltid på snl.
Klipper tar slut. Tystnad. Sätter snabbt på ett annat klipp, lämnar absolut inget utrymme till reflektion.

Läste en åh, så klockren bok en gång, för oss som har en förmåga att fundera lite väl mycket över oss själva, av Elizabeth Gilbert, - Eat, pray, love. Åh. Varje rad i den där sjukt klyschiga och väldigt kristna boken var som en aha-upplevelse. Sen en dag slog jag på teven så satt hon där, hos oprah. Hon sa två saker, en, framförallt, som var så klockren. Hon berättade att hon hade stått i en hiss någon gång, med en tv i, med nyheter på, och tänkt, vad tragiskt att människor idag inte ens kan spendera 5 minuter med sig själva, med sina egna tankar.
Och det är sååå sant. Den enda personen som alltid finns där och som alltid kommer finnas där och som är viktigare än nån annan, är en själv. Faktum är att jag tänker, gång på gång, att jag borde försöka ta till mig av mina egna åsikter, det blir vad man gör det till. Problemen finns inte. Det tror jag verkligen på. Vi skapar problemen. Ett problem uppstår utifrån hur jag väljer att hantera förutsättningarna. Mina förutsättningar suger just nu men det kan jag faktiskt inte göra något åt, hade jag istället valt att hantera det lite annorlunda och göra något bra, kanske försöka sätta mig över det som händer, så hade problemet inte funnits. Istället går jag hem från jobbet och har gråtit så fort jag stått där, ensam med mig själv, varje dag i en vecka nu. Jag tror verkligen att det är så, man kan aldrig någonsin inverka på yttre omständigheter, men man kan alltid välja hur man ska hantera de, och om man hanterar de rätt, så kommer alla problemen att minska avsevärt.

Jag längtar till den dagen då jag är så stark, att jag klarar att faktiskt leva som jag lär. Att sätta mig över det som händer och se bortanför det. Just nu är jag dock bara ledsen. Det som på något sätt gör mig lite glad är att jag, när jag (fy!) tänker efter, nog är mer ledsen över att jag.. inte ens klarar av att vara ensam utan att vara ledsen, att jag är så beroende av det yttre, och att jag faktiskt inte är så stark som jag vill vara. Jag är nog mer ledsen över det. Men det tar inte bort det faktum att jag är rädd för att förlora sådant (och sådana) som jag tycker om.

"Vad är det vi tror att andra ska kunna ge oss, som vi inte redan har inom oss själva?"
Gissa filmen!

Filosofiskt dravel men åh så sant.

You got a piece of me
And honestly
My life would suck without you
Maybe I was stupid for telling you goodbye
Maybe I was wrong for tryin' to pick a fight
I know that I've got issues
But you're pretty messed up too
Anyway, I found out I'm nothing without you
cause we belong together now
Forever united here somehow
You got a piece of me
And honestly
My life would suck without you
Being with you is so dysfunctional
I really shouldn't miss you, but I can't let go
Oh yeah
cause we belong together now
Forever united here somehow
You got a piece of me
And honestly
My life would suck without you




sitter och lyssnar på kelly f-cking clarkson. och tänker, är det värt det? jag vill att du ska stanna. men varför vill jag det?
jag vet inte. suck,.
behöver komma till mamma och pappa. hoppas jag kan åka dit imorgon.
så kanske jag kan andas ordentligt, igen, ännu en gång.

you don't know me
you don't even care
you don't know me
and you don't wear my chains
i think i'll go to boston
i think i'll start a new life
i think i'll start it over
where no one knows my name

i think that i was tired
i think i need a new town
to leave this all behind
i think i need a sunrise
i'm tired of the sunset
where no one knows my name..

just nu sitter jag här och undrar vad FAN meningen är. jag vill flytta långt långt bort härifrån. ingen känner mig, ingen vt vad jag tänker, ingen har vart i mina skor. jag tror mig inte veta något om någon annan så därför tycker jag inte någon, har någon rätt att tro sig veta något om mig, vem jag är och hur jag bör definieras som person. ändå, trots att jag har gått runt, ganska länge och tänkt och försökt vara en person som är bra, som skulle kunna, även i andras ögon, definieras som bra, så verkar det helt meningslöst att göra det, att bry sig, när man inte får någon utdelning.
jag kan ju lika gärna skita i att försöka att inte bli som den jag alltid har strävat efter att inte bli som, när folk ändå verkar tycka att jag är en kass person, tillräckligt kass person, för att göra kassa saker.
vad fan är meningen?
vad gör jag här?
varför lägger jag energi?
varför är jag ens kvar här, där jag inte trivs, där jag inte hör hemma, på en plats som gör att jag gråter ett par gånger i veckan, nu när det verkligen inte är värt det? nu när mina ansträgningar som jag trodde skulle göra att det var värt all energi jag kunde uppbåda, visat sig vara förgäves. men vad gör jag för fel? jag har alltid trott att jag är bra. vetat att även om folk tycker att jag tar mycket plats, har för mycket åsikter och alltid måste ha rätt så skulle jag alltid ställa upp, aldrig göra någon illa och alltid försöka visa sympati. det är så jävla viktigt för mig. så viktigt att vara ärlig att folk ibland inte kan ta det. så viktigt att vara snäll att jag ibland blir överkörd. så viktigt att visa sympati att jag blir tårögd när jag träffar folk som inte gör det.

så vad fan gör jag för fel?
häromdagen var jag ledsen, uppgiven, sorgsen, kände mig på något sätt vilse.
men det fanns ingen ilska, jag var inte direkt frustrerad.
ingen var arg. det hade kunnat sluta bra. då önskade jag att jag skulle vara där jag var förut idag, nu önskar jag att jag var där. nej, jag önskar att jag hade stannat i australien, att jag inte hade gjort upp planer för att jag tänkte att jag för en gångs skull skulle försöka satsa på något, istället för att ge upp, eller inte våga börja, för att jag är för rädd att misslyckas. det gör ju så sjukt ont när det händer. tänkte att vågar man så vinner man väl någonting. och nu sitter jag här och känner mig som det största misslyckandet av alla. jag har inte bara förlorat någon som jag faktiskt inte vill bli av med, det verkar som att min integritet, min självkänsla och mitt framtidshopp bestämde sig för att följa med.

likaså gjorde min glada positiva attityd och yta, eftersom förmodligen varenda människa på hela liseberg har sett mig storgråtandes under veckan som har gått. någonstans på vägen slutade jag kunna låtsas att allt är bra, kanske märkte jag att det inte blev bättre av det, trots allt.

fan fan fan fan fan.
jag räcker inte till.
vilket underbart jävla uppvaknande.
jag ska slå sönder något, och jag ska aldrig någonsin ge någon en anledning att tro att jag är en dålig människa igen. det är ju faktiskt det största misslyckandet.

jaha ja.
fan. det blir ju aldrig som man tänkt sig. tanken på att någon verkar tro alt tycka att jag är en dålig person, är nog jobbigast. nej, förresten, inte alls.
minns när jag träffade dig, och sov med dig och var helt varm inombords och låg vaken och log för mig själv, och lyssnade på samma låt som kom på på ipoden nu. herregud vad glad jag var då. vad glad du gjorde mig. tanken på dig.

jag vill ju bara tillbaks dit. och jag vet att det skulle gå.
men det verkar inte som att det kommer hända.

så jag sitter här. inte det minsta glad. bara uppgiven. skyndar mig att byta låt.
ett tips, tyck aldrig om någon, älska definitivt aldrig någon. det är inte värt det, om och när det väl försvinner.
singel och olycklig? det kanske är lika bra trots allt. fast jag hade verkligen föredragit motsatsen.

Vaknar, som alltid, på bättre humör. Men med en bitter eftersmak av något som jag, som vanligt, inte riktigt kan sätta fingret på.

Klockan är snart två, jag ligger i sängen och gråter tills det hugger i bröstkorgen. Jag vet inte varför. Försöker definiera känslan, hitta felet. Rastlöshet? Uppgivenhet? Jag somnar och jag vaknar med känslan av att det är så livet är, vi föds och sen väntar vi på döden. Det är inte en obekant känsla, men den brukar gå att dämpa, genom att göra något, alltid, med glädje. Felet är bara att jag inte vill. Vill inte gå på fest, på bio, inte äta, läsa, träna eller umgås. Så jag stannar hemma. Och gråter.

Jag kan andas igen. Inget är löst, problemen är kvar. Men det som jag bryr mig om mest, håller inte längre på att gå käpprätt åt helvete. Det går åt rätt håll. Ligger på soffan, lyssnar på beatles och njuter av att kunna andas utan gråten i halsen. "You have found her, now go and get her Remember to let her in to your heart Then you can start to make it better Hey jude, don't be afraid You where made to go out and get her The minute you let her under your skin Then you begin to make it better.."

It's such a shame for us to part Nobody said it was easy No one ever said it would be this hard Oh let's go back to the start I'm going back to the start

Står på jobbet. Lyssnar på coldplay, i enlighet med rubriken. Har haft en bra dag, varken hunnit andas eller tänka. Nu lägger sig tystnaden sådär som den gör när gästerna gått hem. Tänker av nån anledning på en promenad jag tog, för några år sen, hand i hand med nån helt annan, då när jag också var nån helt annan. Vi pussades, värmde varandras händer och speglade oss i julgranskulor. Där och då var jag väldigt glad. Men jag visste, att den känslan var tillfällig, snart skulle ta slut. Så känner jag inte nu.

Jag blir så nyfiken.. vilka läser min blogg? Jag vet att jag är elak och brukar ta bort kommentarer men snälla, lämna en kommentar och berätta vilka ni är, för min skull! Det är för många för att vara bara vänner men vilka är resten? Bekanta? Familjemedlemmar? Främlingar? Fans? Kritiker? Exets nya flickvän? Dying to know.

det är.. tisdag, va? natt. Försöker sova, nu är det som att det är bestående att jag inte kan somna innan en viss tid, så jag ligger o väntar på gryningen. Nån sa idag "Men josefin, du kan ju få precis VEM som helst." pfft tänkte jag. Fast nu ska jag tydligen dricka öl med en SJUKT snygg australiensare imorgon. Så det är väl sant. Det kommer ta emot att tacka nej till, för övrigt. Fast det är ändå inte sant, och dessutom helt oväsentligt, när det verkar som att jag kanske inte kan få den enda jag vill ha.

..är att mitt i denna smeten, när jag (uppenbarligen) blir straffad för nåt och typ fem grejer går såå fruktansvärt fel, på en och samma gång, och allt bara sköljer över mig, då är den enda jag vill ringa, bli tröstad av, kramad av, prata med, är du. Du är den enda som skulle kunna göra det bättre nu. Jag pratar som om vi har sagt upp kontakten, aldrig mer ska ses. Så är det ju inte. Men när allt går åt pipan så har alla problem en tendens att kännas förödande, även om man hoppas, att de inte är det...

Här ligger jag. Har gråtit så jag knappt kunnat andas. För typ, femte gången idag. Det är lite mycket nu, många saker som är så fel idag jämfört med för två veckor sen. Åkte till orust, helt desperat efter något. Helt ensam, hela helgen. Helt underbart. Kom till jobbet idag, tänkte, bara, "fan, det är ju lugnt!" En kort stund. Sen märkte jag att jag darrade. Kom hem och tänkte bara sova. Istället får jag det jobbigaste telefonsamtalet på LÄNGE.. Och jag vet inte hur mycket mer jag orkar just nu.. Vet inte.

Jag orkar inte vara ledsen. Vet inte varför jag är ledsen, egentligen heller, det är inte som att du har försvunnit ur mitt liv. Det är bara det att jag behöver också det här, behöver med börja om, behöver också komma till en punkt där jag inte är glad, för att du inte har ringt, eftersom samtalet förmodligen bara skulle vart jobbigt. Men, jag hade förmodligen vart mindre ledsen, om du insåg det jag inser. Att det känns så för att det är som det är och INTE tvärtom, att det ÄR så för att det känns såhär.

Ligger i sängen och filurar innan jobbet. Jag älskar min säng. Ja. Men vart jag än går hör jag folk säga att kärlek hit och kärlek dit. Kärleken är tydligen inte så jävla lätt jämnt. Men ändå, det är det det handlar om, sägs det. Hitta nån vars grop på bröstet (precis ovanför armhålan, där det är som mjukast) passar ditt huvud perfekt, och som kommer "göra" dig lycklig. Blabla.. Kärlek är lika komplext som PRECIS allt annat och sällan enkel och ingen annan människa kommer att "fullborda" dig. Get over it!

Vill man så går det. Så känner jag. Det går inte just nu. Men om du bara kunde säga till mig, inte ens att du vill, men att du vill försöka iaf, då hade jag kunnat andas normalt igen, utan att känna gråten bubbla upp så fort det finns utrymmer för tankar, och kunna sitta på en buss mitt i natten för att desperat slippa vara ensam. Jag skojade inte när jag sa att du var det bästa som hänt mig. Och jag vill försöka. Det kanske går. Det vet man inte, förräns man försökt. Jag vill försöka.

Jag sitter på en väldigt mörk, fullsatt men helt knäpptyst buss, lyssnar på al green med näsvingarna blöta av tårar. Det luktar studen, luktar spya och cider, surt och kvavt. Varje gång jag sätter mig ned, andas och slutar ockupera tankarna med sysslor så kommer gråten. Den där typen som bubblar under ytan hela dagen och aldrig riktigt får komma fram. Molvärken. Känner plötsligt hur arg jag är. Och här kommer alla jävla känslorna på en och samma gång.

Här sitter jag. Min sedvanliga inledningsfras. Känns som att jag börjar komma tillbaks till en normal hjärtrytm, men det känns fortfarande som om jag helt tappat fotfästet. Kunde inte hejda tårarna igår, det var helt sjukt att trots att jag inte ens hann tänka så slutade de bara inte rinna. För typ en vecka sen kändes allt okej. Sen dess känns det som att allt, på ett eller annat sätt, har fallit samman. Det är väl bara att inse att jag inte kan påverka det som sker mer än hur jag väljer att hantera det...