Soundtracks of my life

 

Jag tänkte ta allt det här, och spara i en burk, kategoriserad "Saker jag kan ha användning för men ännu inte vet hur"´Jag vägrar gå med på att de senaste två åren och de händelser i min barndom som ledde fram till att de slutligen sett ut som de gjort, vart helt förgäves. Någon gång, på något sätt, när jag, eller någon annan, kommit på hur, ska jag göra något bra av det här. Kanske gör jag redan det. Jag har gått igenom en marröm jag inte ens visste att jag hade och se; jag står på benen ännu. Jag har förlorat mer än min barndom, men det gör mig inte särskilt ledsen längre. De människor som har försvunnit skulle uppenbarligen inte ha en given plats i mitt liv. De människor som gått för att jag har mått dåligt och inte kunnat hantera det, för att det skrämt dem, är inte människor som jag i slutändan vill omge mig med. Jag har förlorat min bästa vän och större delen av min familj och det lilla av min barndom som jag förut betraktade som bra är helt och hållet förstört: så blir det (tyvärr, verkligen) ofta i sådana här fall, när ord står mot ord och de gemensamma nämnarna är familj och vänner som slits mellan huruvida jag hittar på och huruvida gärningsmannen faktiskt är en person kapabel till det han anklagas för. Det skiter jag fullständigt i. Det var inte svårt för mig att vända ryggen mot min familj och välja att hellre vara ensam än i ett sällskap som bara ifrågasatte mig när jag gick igenom den värsta perioden i mitt liv någonsin. Alla de bekanta och vänner jag hade från barndomen som valde att tvivla på mig när det till och med fanns ett erkännande kan ju kort sagt dra åt helvete. Jag har aldrig ens vart arg. Aldrig dömt. Jag är den enda från "den här sidan" av familjen som pratat med "gärningsmannen" (fortfarande en helt absurd sak att skriva) och dessutom sagt att jag förlåter allt, bara han tar ansvar. Jag är den enda som visat omtanke och förklarat att jag bryr mig. Jag är den som offrat delar av mitt liv och kompromissat med min egen hälsa och med mina egna val för flera andra personers skull, i snart 20 år. Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv men det gör mig trött, besviken, vilsen, ledsen och uppgiven, att jag, utan ens en uns av tvekan, är den som har fått utstå all skit.

Var är de som ska stå bredvid mig och ovillkorligt heja på mig, tro på mig, stötta mig, när jag kämpar mig igenom den mest förödande stormen, som någonsin dragit igenom mitt liv?

Om det är något jag lärt mig och som jag tänker bära med mig, (och ge fan i att kalla mig cynisk), så är det att den enda man i slutändan kan lita på, är sig själv. Man måste förbereda sig på att saker man omöjligt kan förbereda sig på, ibland ändå sker. Att människor då inte orkar. Att man kanske måste stå helt ensam. Jag ser inget fel i att tänka så, tvärtom. Ensam, är stark, när man måste. Måste man inte, fantastiskt. Men ofta, så måste man.

 

 

I min journal står det bland annat att jag är "mycket trasig". Jag tror inte det är ett uttryck en svensk läkare skulle ha valt i första hand, men min läkare är från island och tar sig fram på rätt staplande svenska. Ändå sved det. Jag är inte trasig. Jag är inte sönder, behöver inte lagas. Jag är lika hel som vem som helst. Jag är inte sönder, mitt maskineri funkar och de här känslorna är inte tecken på att hårdvaran behöver bytas. Det är tecken på att den fungerar som det ska. Jag är inte trasig, sluta lura i mig det.

En dag kommer jag landa igen, kommer sluta vara destruktiv och jag kommer bli den jag vill vara. Men allting har sin tid och jag var tyst i 12 långa år, och när allt kom upp till ytan var det som att planet jag satt i kraschade. Om jag inte tillåter mig att vara så ledsen och hysterisk som jag bara måste över detta nu, äntligen, så kommer jag aldrig komma tillbaks igen. Det kommer alltid ligga under ytan. Det är något jag lärt mig väldigt väldigt tydligt de senaste två åren: att låtsas är det sämsta man kan göra. Man får vara ledsen och förbannad och vilsen och arg och uppgiven och besviken och till och med skamsen och rädd. Det är lika okej som allt annat.

"Some are like water, some are like the heat, some are a melody, some are the beat, sooner or later they all will be gone, why don't they stay young?"

Två glas vin innanför rocken. Inte världens stabilaste människa just nu. Är inte mig själv sen i somras när jag bröt upp mycket av det som tidigare var min trygghet. Jag har kompromissat med mig själv sedan dess. Jag bröt med min familj därför att de gjorde mig illa och är en stor del av anledningen till att jag fortfarande mår som jag gör, kanske hela anledningen. Kanske förstod dem, kanske inte. Jag är iaf tillbaka. Inte helt frivilligt kanske, men den tryggheten jag hade i Stockholm, med ett nätverk av vänner om fångar mig när jag faller, det har jag inte här. Och kvällar som igår, då kan jag inte vara ensam. Risken när man sitter hemma ensam och tänker saker som man för några år sedan aldrig hade kunnat känna igen sig i, är att man gör verklighet av dem. Då kan man inte vara ensam, då är det bättre att tvingas hålla fasaden uppe. Det är hemskt sorgligt men också oerhört sant.

Jag är inte mig själv och det går nedåt och det blir värre på sätt jag aldrig hade kunnat förutse den där dagen i januari för snart två år sedan när helvetet kom som ett brev på posten. Numera tänker jag inte på det, inga detaljer och ingen skam över min barndom som jag alltid hållit väldigt tyst om. Tvärtom, jag måste vara öppen nu, jag måste erkänna för andra för att kunna se allvaret själv. Men nej, det är sällan jag tänker på det eller skäms som jag först gjorde när jag blev tvungen att prata om det inför rättsinstanser, vänner, bekanta och familj. Nu skäms jag för att jag är en börda.

 

Jag läste mina journalkopior från psyk igår och idag. Där står mycket jag inte visste om, på svart och vitt, som jag visste om men gömde långt ned i mitt omedvetna låtsasjag. Det är så svårt att erkänna för sig själv att man verkligen är sjuk. När jag låg på psyk, för ungefär 2 veckor sedan nu, hade jag enorma problem med att erkänna att jag behövde vara där. Jag fick panik, jag tänkte inte klart, men jag mår bra, jag hör inte hemma här, jag ska inte vara här, jag är inte sjuk. Om jag rycker upp mig, om jag skärper mig, om jag hittar rätt distraktion och om jag bara hittar rätt väg, en annan, ny, bra väg, då kommer jag härifrån snart. Men nej, nej nej. Jag är ju sjuk. Jag inser det när jag inser att det inte är hälsosamt att vakna och kunna andas men ändå avsky livet. Inte att leva, men livet. När man vaknar, äter, tar ett par sömntabletter för att sova vidare till en, kanske, bättre dag. När allt man längtar efter är vin, stesolid, gräs, och människor som förstår, där man inte behöver känna att man ska ursäkta sig eller känna sig "utsatt". Förut längtade jag till andra saker, att helgen skulle komma eller att jag skulle få till det perfekta säljet på jobbet och få känna att FAN vad bra jag är. Längta efter att få komma hem och laga mat i bara underkläder och  att ta ett bad med tända ljus, läsa en bok, och se på serier tills jag somnar.

Åh ironin. Jag gör likadant idag. Jag längtar tills det är okej att dricka vin och någon ger mig en anledning att känna att FAN vad bra jag är. Tills jag får aptit att äta något alls eller klä på mig. Tills jag hittar en plats som känns som hemma. Tills jag kan ta ett bad, och inte ligga i mörkret på badrumsgolvet i flera timmar, tills jag kan koncentrera mig på en bok och tills jag inte ser samma serier och filmer om och om igen och lär mig repikerna utantill därför att jag måste distraheras men inte orkar tänka tillräckligt klart för att göra något nytt.

Kanske kommer jag dit igen. Det jag har tappat är hoppet. Jag börjar acceptera, och inte på ett bra sätt, att detta är jag nog. Deprimerad, bipolär, med panikångest, PTSD och självsmordstankar. Förut, när jag inte kunde sova, tänkte jag på hur livet skulle vara om det var perfekt. Jag fantiserade om något jag såg fram emot och hur det skulle bli. Nu har jag tappat allt det. Tappat allt hopp om att livet kommer bli perfekt eller ens bra. Nu tänker jag, när jag inte kan sova, på hur det skulle vara om jag bara försvann. Mängden tid det skulle ta innan jag inte längre var ett tomrum i någons liv och hur jag skulle bära mig åt för att helt försvinna utan att någon någonsin visste var jag tog vägen och om det skulle kännas som de där dagarna som jag sover bort, om det skulle vara lika skönt att somna från den här pissiga verkligheten som det är att somna ifrån alla dåliga dagar då jag väljer att inte gå upp.

 

Jag börjar ge upp, och trots att jag flyter så börjar jag bli rädd för att min flytväst läcker och att läckan inte går att reparera.

Jag flyr igen. Jag backar sakta ut ur det här rummet och lämnar känslorna här, jag visste att det skulle gå såhär, jag har inte haft en normal relation på flera år, varken en vänskapsrelation eller intim. Jag vet så väl hur jag kommer göra och ändå lovar jag saker jag aldrig kommer ens försöka hålla. Jag tänker ta allt jag äger och göra mig av med det och åka härifrån, fly. Jag ursäktar det inför mig själv med att flykt är en instinkt man har för att skydda sig från det som är farligt. Men jag vet ju själv vad jag gör, och hur ledsen jag gör folk. Det var inte svårare att kapa kontakten med större delar av min familj än vad det är att göra det med någon jag för en månad sedan trodde mig vara kär i, som det är från mina bästa vänner. Jag tillåter mig aldrig komma nära och jag ser mig i spegeln och undrar varför ingen märker vad fan jag sysslar med, och seriöst, tänker jag, är jag dum? Det är klart att ingen märker det när jag håller de på en armlängds avstånd. Förra veckan låg jag på psyk. Kvällen därpå var jag ute och festade som om ingenting hade hänt, låtsades som ingenting inför mina vänner som ändå visste, ville lugna, inte skrämma, inte uppröra. Sedan blir jag alldeles förtvivlad där framför spegeln, och undrar varför ingen märker vart det är påväg, varför jag känner mig så sviken. Så inser jag ju också att ingen har svikit mig mer än jag själv. Jag är så elak mot mig själv, förstör så mycket, tillåter inget bra att hända.

Jag har svårt att se mig själv i spegeln utan att bli arg nuförtiden.