Measure your life in love
Flyger iväg som ett pappersflygplan
Nu känns det som att jag är fast i en nedåtgående spiral. Ingenting blir bättre. Jag mår inte bättre. Hanterar inte de enklaste vardagssaker som man bör, jag klarar inte att ringa viktiga samtal och jag klarar inte att betala räkningar själv. Jag struntar i saker som är självklara för de flesta. Och det blir inte bättre, blir inte lättare, och jag har gett upp alla möjligheter att få den hjälp jag behöver, som borde vara självklar och erbjudas mig, men som jag fått försöka hitta själv i snart två år.
Så jag tänker lämna det här livet bakom mig, åtminstone för ett tag. Lämna den här onda cirkeln som får energi genom mig. När jag kommer tillbaka är den förhoppningsvis borta. Både cirkeln och den dåliga energin som jag matar den med.
Jag minns när jag tog studenten. Vi lyssnade på Vitamin C - Graduation. Detta var 2007. Då undrade vi alla vart vi skulle vara när vi var 25. Vissa av oss är nästan där. Andra, som lärarna tappade hoppet om där på mediaprogrammet på Mobila Gymnasiet i Gårda, har kommit så mycket längre än jag ens längre drömmer om att få göra. Själv är jag vilse. Jag visste vad jag ville väldigt väl. Började läsa internationella relationer och sedan statsvetenskap i Göteborg, men det var fel, och sedan hittade jag Försvarshögskolan och flyttade till Stockholm. Älskade utbildningen, älskade skolan, ville jobba på UD, säpo, MUST, FD, Försvarsmakten, MSB eller Folk och Försvar. Var helt beredd på 8-10 års studier, helt beredd på jobb som, hoppades jag, skulle kunna innebära att jag inte jobbade i Sverige, helt beredd jobb som i princip innebar att studera resten av livet. Vilka drömmar. Sen gick det en viss tid och livet gav mig en sådan spark i solar plexus att jag inte bara tappade luften, jag tappade bort mig själv, mina drömmar, mina ambitioner, mina motivationsfaktorer, mina värderingar.
Och allt det här är fortfarande borta. Jag vet vem jag vill vara, men jag är inte hon. Jag vet vem jag var och att jag var bra, men jag är inte hon. Jag vet vad jag ville och jag vet hur jag skulle ha gjort och hur jag gjorde för att ta mig dit. Men jag är inte hon. När luften gick ur mig och tog med sig allt jag visste om mig själv så spreds allt det för vinden och jag är inte säker på att jag någonsin kommer kunna samla ihop alla bitar för att kunna ens fundera på att komma tillbaks hit och förverkliga den typen av liv jag ville leva innan.
Mina drömmar nu är så annorlunda. Att kunna somna på kvällen. Vakna ångestfri. Kunna dricka kaffe till frukost istället för att skölja ned frukosten med 30 mg oxascand. Kunna vara så ångestfri att jag kan ta mig för de enklaste sakerna, stora som små, men även sådant jag förut njöt av. Läsa. Träna. Rida. Umgås med vänner. Gå ut, festa. Bygga upp hälsosamma relationer istället för att gå in med inställningen att de kommer svika, och istället är det jag som sviker.
Men det går inte här. Jag har bränt alla broar och kanske hittar jag ett sätt en dag att ta mig över till andra sidan, men jag hittar det inte här, jag är lika oroad över hur länge jag mått som jag gör nu, som läkarna är. Men de hjälper mig inte och ingen annan heller, så nu chansar jag och försöker hjälpa mig själv. Sticker på obestämd tid och jag tror att min kontakt med de mina här hemma, de få jag har kvar, kommer vara väldigt begränsad. Om jag är borta 6 månader eller 2 år, det vet jag inte. Men det kommer dröja. Och det är första gången jag ska göra något alls som inte ger mig ångest. Sticka ut ensam i den stora vida världen igen. Det har jag gjort förut, precis efter studenten, och jag hade ingen ångest då heller. Att ringa till vårdcentralen och boka en ny läkartid ger mig sådan ångest att jag måste ta ännu mer lugnande. Att sälja allt jag äger, säga upp lägenheten jag hyr i andra hand och boka biljetter till städer på andra sidan jorden som jag aldrig har vart i, gör mig lugn. Ger mig hopp. Och därför vet jag att det är rätt. Det finns en och annan som tycker jag är feg och flyr, det vet jag. Men som min psykolog en gång sa "Vill man fly är det för att kroppen sätter in sin överlevnadsinstinkt och den finns där för att skydda dig. Åk härifrån. Du har inget att hämta här mer än saker som sakta förstör ditt mående mer och mer. Fly. Vissa saker ska man fly ifrån."
En dag i januari
"Det är vinter. Jag är lycklig men samtidigt förvirrad och lätt orolig när jag knackar på hemma hos min moster en lördag i slutet på januari 2011, hög på känslan man får av att vara på semester och bli matad med perspektiv på livet. Jag är nyligen hemkommen från en resa till Indien, som jag besökt tillsammans med min pappa, och mår bättre än jag gjort på länge. Jag har aldrig vart deprimerad innan jag ofrivilligt blev gravid under hösten och fick genomgå en abort, något som jag hela tiden kände att jag egentligen inte ville göra. Strax efter att jag fick veta att jag var med barn blev jag sexuellt antastad ute på krogen, en händelse av vilket jag minns nästan ingenting, förutom det som hände efteråt, då jag sitter i en polisbil med två polismän som tröstar mig och frustrerade försöker övertala mig att anmäla, något jag gråtande vägrar göra av den enkla orsaken att jag tror att ingen kommer tro mig. Poliserna kör till slut hem mig och väntar utanför min lägenhet en bra stund för att försäkra sig om att jag mår bra, innan de till slut åker. Denna händelse är för mig inte särskilt traumatiserande, men ska komma att bli direkt livsavgörande, den ska komma att påverka min syn på saker på ett sätt som kommer att leda till att jag två månader senare fattar mitt livs jobbigaste beslut, men också det viktigaste. Jag vet inte då, att den här händelsen ska komma att avgöra så mycket för mig och för folk i min omgivning. När jag vaknar dagen därpå känner jag främst lättnad över att inte minnas och en enorm värme gentemot poliserna som tog så väl hand om mig. Dagen därpå får jag dessutom ett mail från en av poliserna, som bara vill försäkra sig om att jag mår bra. Efter aborten har jag inte vart mig själv, jag har sovit mest hela tiden och inte tyckt att någonting i livet har vart särskilt motiverande. Jag har tvingat mig att prata om det, villrådig till vad jag ska göra, något som inte heller är likt mig. Den jag har vänt mig till för stöd i hela situationen är min moster.
Min moster är en enormt snäll människa. På många sätt påminner hon mig om den person jag alltid har stått närmast i livet, och det är min faster, som dog av cancer i juli 2004, en händelse som färgat mig enormt som person och påverkat hela min person och hur jag ser på andra människor. På samma sätt påminner min moster mycket om den personen i mitt liv som jag aldrig kommit särskilt nära, och det är min mamma. I vår familj tänker vi mycket, vi är experter på analys, även om resultatet ofta är en väldigt subjektiv version av verkligheten. Vi är noga med att berätta för andra om vår syn på hur världen är betingad, något som ofta leder till gräl och hetsiga diskussioner på familjeträffarna. På den punkten är vi precis likadana allihop, alla utom min pappa, som är den pesonen som jag står allra närmast och som jag också är mest lik, i familjen och av släkten betraktas vi som två svarta får. Jag har alltid stått min moster nära. Under den perioden i livet som jag har vart medveten nog att fundera över det har jag aldrig upplevt att min syster gjort det. Därför är jag förvånad och oroad över att min syster är här nu, hemma hos min moster, och har åkt 60 mil och övertalat mig till att komma hit, fast jag faktiskt egentligen inte vill. Hemma i min lägenhet sitter min före detta pojkvän, mellan oss är det inte särskilt bra, något som gör att jag likt alla andra gånger, inbillar mig att han kommer försvinna för alltid när han åker hem dagen därpå, och jag vill därför spendera så mycket tid som möjligt med honom. Jag är nervös när jag kliver in i min mosters lägenhet, en plats jag kommit att betrakta som mitt andra hem. Klockan är runt 14 på dagen och det är visserligen lördag, men att min syster har hällt upp ett glas vin är inte ett bra tecken, inte för att min syster inte skulle kunna dricka vin så dags på dygnet, utan därför att min moster har tillåtit det utan invändningar. De har något väldigt viktigt att berätta för mig, och i samma sekund som jag kommer in i lägenheten skakar jag av mig känslan av att jag skulle ha gjort något fel som jag inte är medveten om och som de vill tala om, för här märker jag att det är något annat. Innan jag gick hit har jag sagt vad jag är rädd för att det ska handla om till min före detta pojkvän och mina aningar stämmer, ska jag strax få veta, även om proportionerna är enormt mycket värre än jag kunnat ana.
Det är den 14 mars 2011. Domaren i rättssalen har just förklarat min kusin fortsatt häktad, någonting som inte gör mig, som målsägande och således den enda som lyssnat under hela rättegången, som ägt rum bakom lykta dörrar, särskilt förvånad, men ändå enormt lättad. På ett gäng stolar längst bak i rättssalen sitter jag nu och blir omhållen från alla håll. Min moster, min syster, jag, min före detta pojkvän, min systers svägerska och hennes dotter, vi kramas alla och gråter av lättnad, nu släpper spänningarna och mitt i allt glömmer jag att titta på min kusin när han leds ut ur rättssalen av kriminalvårdarna. Jag tittar upp och ser hur nämndemännen, domaren, protokollföraren, min advokat och åklagaren alla tittar på oss under tystnad. Jag kan känna stämningen i det där rummet, det har jag kunnat göra sen jag först lämnade mitt vittnesmål på morgonen, men jag vågar inte ta ut någonting i förskott, för nu ska lagen ha sin gång och målet är komplicerat på många olika sätt, oavsett hur mycket de här människorna tror på mig och min historia, det vet jag nämligen att de gör, det syns så tydligt i deras ögon.
Det har varit den svåraste dagen i mitt liv, alla kategorier. Jag kom in i rättssalen och slog mig ned bredvid min advokat, helt klar i huvudet men ändå med känslan av att befinna mig i en film. Min advokat uttryckte sin förvåning över att jag inte hade tagit med mig någon typ av lugnande medel till rättegången, för att hålla nerverna i schack. Jag har stesolid i väskan, men jag känner mig själv, vet att jag måste känna att jag är närvarande och klarar det här och jag vill inte verka frånvarande eller obrydd. Jag vill visa varje känsla med hela kroppen. På natten har jag sovit mindre än en timma, nerverna slog till dagen innan och jag vågade inte tillåta mig själv att ge utrymme åt tankar. Jag klarade det också, med bravur. Idag har min trovärdighet bekräftats och jag har blivit bemött med den respekten som alla människor förtjänar och som jag hela tiden varit rädd för att vara tvungen att vara utan. Jag ska alltid bära med mig den här känslan, att jag genomgår någonting såhär fruktansvärt helt frivilligt därför att jag vill göra det som är rätt. Jag kan jag också, när det gäller. Jag flyr inte från det som instinktivt säger åt mig att fly och kasta bort alla tankar på att göra något annat. Jag står kvar och jag är rak i ryggen där jag står."
Lång tid har gått och mycket har förändrats. Jag är stolt över att jag till slut anmälde min kusin, inte för min egen skull, utan för den andra personens skull, som han förgripit sig på, och för hans skull. Skulle jag inte anmält hade han aldrig blivit fälld. Samtidigt är ingenting så som det var då och tiden som har gått efter rättegångens slut, efter att domen trädde i laga kraft och dammet började lägga sig, har var svårare än tiden innan och under rättegången. På vissa plan önskar jag att jag inte anmälde. När allting lagt sig är jag besviken på både det svenska rättssystemet, sjukvården, det skyddsnät vi svenskar betalar skatt för att kunna ha som trygghet när vi faller. Det har inte skyddat mig. För ett år sedan kraschade jag totalt och även om jag vet nu att jag har PTSD, panikångest, har vart och kanske fortfarande är djupt deprimerad, och kanske (fick jag veta av mina journalanteckningar) är bipolär typ 1, och dessutom har haft och fortfarande ibland har, självmordtankar, så har jag än idag inte fått någon ordentlig hjälp för det. Jag har slussats mellan olika instanser, haft duster med försäkringskassan och fortfarande inte fått den hjälp som borde vara självklar när man hamnar i en sådan här situation i ett väldfärdssamhälle som vårt. Men allt detta till trots så ångrar jag ingenting, när det kommer till kritan, för jag har upplevt den häftigaste och underbaraste känslan någonsin, och jag kommer uppleva den igen. När jag gick ut ur tingsrätten den där dagen i mars, rak i ryggen, fullt medveten om att jag hade gått igenom en av de svåraste prövningarna någonsin i mitt liv, så kände jag mig starkare än jag någonsin gjort förut. Och när de här eftersvallningarna är över och jag kan återgå till en tillvaro där jag känner mig ångestfri, lugn och trygg igen, då vet jag att jag kommer inte bara känna mig, utan vara, starkare än jag någonsin vart tidigare.
