Sista resan
Jag inser att det inte finns några gropar att fylla, inga grenar har knäckts och inga pusselbitar fattas. Det här pusslet blir aldrig helt, det här trädet är ruttet, vägen sönder sen länge. Måste ta en annan väg, vända helt, kasta bort allt här för allt är fel. När allt kommer omkring är det bara jag som finns kvar, som alltid finns kvar innanför och inuti och som alltid består oavsett det som finns utanför och där jag går nu lever jag under andra premisser som gör att jag glömmer det, glömmer mig och vem jag är och att jag ÄR jag, jag är ingen annan, inte mina handlingar eller mina erfarenheter. Jag hatar mig själv ändå, straffar mig själv eftersom jag tror att allt som har hänt är mitt fel, att det är ett straff för något.
Gud har inte gjort såhär för att straffa mig, för något alls, så jag måste sluta straffa mig själv.
Jag tänker ge mig av nu och lämna allt det här bakom mig, fly. Vissa tycker det är fel att fly men som min psykolog sagt länge nu "Man är rädd av en orsak, att vilja fly är en överlevnadsinstinkt. Stick ifrån den här verkligheten för den kan du inte ändra på, hitta en bättre."
Jag gråter bara i regnet
Jag är en sån där som tyst och diskret torkar bort tårarna. De brukar ju sluta av sig självt då, när man med kroppen säger åt dem. Faktiskt. Men ibland går det inte. Jag har blivit en expert på att få det att gå, alla vet hur jag mår och de flesta kan märka det så tydligt på mitt beteende men det finns få som faktiskt sett mig ledsen. Senast jag grät i någons famn, på någons axel eller ens hos någon som tröstade mig var på rättegången. Åh alla kalla ensamma nätter efter det, under de 13 månader som gått, som jag låst dörren efter mig in till badrum, sovrum och ut på balkonger där jag skakat av gråt och sedan skakat av mig det, och vet ni? Ingen frågar vidare om man säger att man inte gråtit bara är trött och har gäspat. INGEN. Men jag är uppvuxen i ett hem med en pappa som oroade sig så mycket att man liksom kunde gå sönder av kärlek för hans lilla vackra hjärta och en mamma som utan ånger provocerade fram de situationer som fick en att gråta, och gör än idag. Iskall står hon där och pappa är frånvarande på ett helt annat sätt idag. Jag tycker, i all ärlighet, det känns FÖRNEDRANDE att gråta, vara ledsen, erkänna att jag, jag mår förjävligt, många dagar vaknar jag och längtar efter att få somna så att imorgon KANSKE känns som en bättre dag och jag har velat ta livet av mig, gjort mig illa och jag KLARAR MIG INTE UR DET HÄR SJÄLV. Det är inte mitt fel och de flesta skulle förstå ändå SKÄMS jag något så hemskt jävla mycket.
Folk ba "Men varför MÄRKTE ingen?" När jag berättar om händelserna när jag var liten. Och kanske det faktiskt är så att ingen märkte men det var inte för att jag stängde dörren, det var för att de gjorde det, speciellt min mamma. Vet hur många många gånger när jag var liten som jag grät och bara ville att hon skulle komma och trösta mig, men det gjorde hon aldrig. Jag har inga exakta minnen av det så vanligt är det, däremot var det så ovanligt att hon visade kärlek och sårbarhet att jag har två, och verkligen bara två, minnen från tillfällen då hon gjort det och då jag inte visat ordentligt hur mycket jag uppskattar det. En gång var vi på en marknad här i samhället. Min mamma köpte en liten papegoja av trä som hon blev väldigt förtjust i och på något sätt kom hon fram till att jag skulle ha en likadan. Men jag tjurade, berättade hur ful jag tyckte den var och tyckte hon var enormt töntig. (För övrigt är det såhär så jobbigt att ens tänka på att hela bröstet värker, vilket är helt SJUKT) Jag märkte att hon blev ledsen och tillslut köpte hon en likadan till mig ändå, liksom hoppfullt, som än idag står bredvid den andra i ett av fönstrena här. Jag låtsades aldrig om den och sa aldrig tack.
Den här lilla lilla biten, det lilla minnet när min mamma först vill vara snäll och sedan blir ledsen (vilket jag i princip aldrig sett hos henne, bara ilska) gör så ont, jag vet hur hon mår och att hon är körd så långt åt helvete, ändå är det det minnet jag skulle ändra på direkt om jag kunde, gå tillbaka och säga att Tack mamma, jag älskar dig trots att jag hatar dig, snälla var alltid den du är nu och om det inte går så snälla försök.
Det här minnet gör så ont för varje gång jag tänker på det tänker jag på hennes ledsna blick och på att jag hade kunnat göra så att hon, när hon dör, hade sluppit den blicken iaf en gång. Och jag gråter för den blicken och för att jag kastade bort ett tillfälle när hon visade lite ömhet, lite kärlek.
Jag kastar bort folk till höger och vänster. Har många bekanta, väldigt få vänner. Ingen jag litar på, ingen jag vill ringa nu och när man håller folk på avstånd så stannar de där. Det finns många anledningar till att jag gör så, en är väl att har man blivit konstant sviken av de man står nära sedan ma var fem så litar man inte längre på folk. En annan är denna: Jag gråter hellre så att jag skakar ensam vid en datorskärm klockan två på natten en tisdag i Maj än att ringa någon och riskera att bli avvisad, att känna mig så oviktig som jag gjorde alla de gånger som mamma stod i köket utanför och låtsades som att jag inte fanns när hon hörde mig gråta. Jag känner mig hellre ensam än oviktig.
"You can not change the cards you are dealt, just how you play the hand."
Jag har inga som helst problem att prata om och tänka på det som hände när jag var 11, och ingen utav händelserna har gett mig den typen av men som folk förväntar sig, som folk inte riktigt tror på att man inte fått, t.ex problem med sex. Jag förknippar allt det som hände med våld, inget annat. Jag är nog inte mer rädd för våld än någon annan, jag var ett barn då och är vuxen nu, det är faktiskt en viktig skillnad. Men en av anledningarna till att händelsen när jag var 11 inte är jobbig att tänka på eller prata om är att jag har bearbetat det och förlåtit. Jag kanske kommer behöva prata om det länge till, men än idag så har jag inte pratat om händelsen i sig en enda gång med min psykolog, och inte känt behovet. Det jag pratar om är omständigheterna, när allt kom fram, rättegången och hur det har skadat och splittrat min familj, men också att jag har valt att förlåta, det är viktigt. Min kusin har erkänt, tagit ansvar, tagit sitt straff, bett om förlåtelse och tydligt visat att han ångrar sig. Hade han inte gjort allt det, stått för vad han hade gjort och visat förståelse för hur illa han gjorde mig, då hade jag inte förlåtit honom.
Däri ligger också anledningen till att jag aldrig kommer ha kontakt med min äldre kusin igen. Det måste ha gått iaf 15 år nu, och han är såpass mycket äldre än vad jag är att jag vet att han minns vad han gjorde. I 15 år har han kunnat se mig i ögonen och prata med mig utan att vika blicken, inte visat så mycket som en hint av något annat än iskyla. Men varje gång vi ses så märker jag på honom att han minns, det hänger i luften. Jag avskyr honom för det, för att han är så feg, för att han inte kan stå för sina gärningar, hur vidriga de än är. Det kommer han heller aldrig göra, det vet jag. Jag vill honom inget illa, men jag hoppas att jag aldrig mer behöver se honom. Som vår familjesituation ser ut nu så kommer jag nog aldrig behöva göra det heller.
Min syster jobbar på restaurang och en kväll ganska nyligen träffade hon min kusins föräldrar där, min moster, som vägrar prata med mig och har gjort sedan jag anmälde, och hennes man. Och jag hoppas så intensivt att den halvan av familjen som förvunnit ska kunna komma tillbaka en dag, att familjen ska kunna läka och leva som en familj igen, men jag tror inte chanserna för det är så stora. Som min moster sa till min syster den kvällen, "Det kommer aldrig någonsin blir som förut igen."
Åh Gud vad jag saknar hur det var förut. Alla de som jag växt upp med, som jag delat gård och stall och skolgång och middagar och hela uppväxten med, precis intill, de är borta nu, det känns som att de har dött. 2010 firade vi jul här, som de flesta år innan dess, och alla var här. Min kusins mamma, min moster, gav mig en kram och frågade hur det var med mig, jag hade en deppig period och alla var ganska oroliga för mig. I mellandagarna satt jag hemma hos min kusin, och några dagar senare åkte jag till Indien. Det var det sista jag såg utav någon utav dem utom min kusin, i rättegången, och hans sambo. Min syster och min moster hade det där samtalet med mig en dag efter att jag kom hem och fyra dagar senare anmälde jag. Jag har pratat med min kusin en gång efter att han kom ut från anstalten, men annars vet jag ingenting om vad de gör, hur de mår, hur det går för dem.
Det är så jävla tomt och så jävla ledsamt. Jag sörjer samtidigt som jag hoppas att de kan komma tillbaka en dag, att de kan acceptera sanningen, som min kusin erkänt, och inte misstro mig mer, inte beskylla mig för alla fel som begåtts. Jag önskar så att de ska förstå att jag var tvungen att göra det jag gjorde, att jag inte hade något val, och förlåta.
Detsamma
Thomas Stenström – Detsamma
Men det är ju fint att få ett kvitto på att man fortfarande kan känna, förstås.
Det dom aldrig nämner
Förut, när jag hade en låg dag, brukade jag säga, om någon frågade hur jag mådde, att jag hade en dålig dag.
Det är ganska destruktivt, att känna så, att tänka så, bara för att man inte är lycklig, pigg, nöjd, rofylld. Det är rätt sällan som man går igenom dagar då man inte känner sig trött, hängig, omotiverad och ledsen någon gång under dagen. Det som är destruktivt är att se det här som något negativt, att välja att se det som något negativt. Alla känslor är lika mycket en del av livet, och ofta är det de känslor som vi ofta väljer att benämna som dåliga som driver oss framåt. Jag är som mest kreativ när jag är ledsen. Presterar bättre när jag är arg. Kämpar hårdare när jag är less och trött. Jag tror många känner igen sig i det. Alla känner igen hur skönt det kan vara att bara gråta ut, släppa på trycket, få utlopp för sin frustration. Det är lika mycket en del av livet, av känslolivet, som när man är nöjd, glad, lättsam, inspirerad. Ibland känns det ju totalt hopplöst, och visst, det är svårt att se det som något positivt men det beror också på hur man väljer att se det, för som Herr Winnerbäck en gång sjöng; "Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer."
Idag är jag ledsen. Dels har jag en sådan dag, dels så är det mycket saker jag har insett under den gågna helgen som jag funderat mycket över idag, som gjort mig låg. Men insikter är bra. Det betyder ju att man fattat något som man förut inte förstått, även om vissa insikter är tunga. Nåväl!
Det man inte ser
Jag vet ingenting om dina upplevelser, och du vet inget om mina. Kanske har du utsatts för samma yttre omständigheter som jag, ändå fungerar inte du som jag. Du kommer inte, kan inte, det finns inte, att du förstår mig. Det gör bara jag, mina tankar, mina handlingar, hur jag agerar, bemöter, känner, vad som är rätt, det är i slutändan upp till mig att avgöra. I vissa fall kan man tycka att det inte stämmer, t.ex när någon bryter mot lagen. Så är inte fallet nu. Jag har bara valt att förlåta.
Det har du inte ett piss med att göra så ge fan i att säga åt mig hur jag ska känna och varför, när du varken är jag eller har vart där jag har varit.
Nu ska jag vara den som är den
Himlen är oskyldigt blå
Jag har tagit droger och betett mig som första klassens psykfall, men om 20 år kommer jag inte göra det, det är ingenting som är konsekvent med mig. Ibland måste man bara, man måste, förstå att det finns saker man inte kan påverka, saker som inte har med ens egna handlingar att göra. Inte med en själv. Det är mitt största problem, anledningen till att jag alls mår dåligt, att jag tänker varenda jävla gång jag tänker på detta, till och med precis nyss, att om jag hade anmält, då hade ingen annan utsatts, allt hade vart bra nu. TÄNK OM.
Jag har dåligt samvete. Min kusin, han hade mått bättre idag, det är inte mitt fel, vad som än hänt honom, vad han gjorde mot mig, något har hänt, det är inte mitt fel, men jag hade kunnat anmäla honom och hans bror från början. Min mamma, som skulle ställa upp för mig i alla lägen, hon hade inte vart alkoholist idag, inte druckit sig själv till en närstående död, om jag hade gjort något. Min pappa hade inte tagit sitt pick och pack och stuckit, om mamma inte hade mått dåligt. Och min syster, hon som missbrukat sedan jag var 5, hon sa det själv, på juldagen, "Hade du inte mått som du hade gjort nu så hade jag aldrig känt att jag hade behövt ta detta."
Det är ingen myt, inte ens lite, att när alla runtomkring dig, som är nära, på ett eller annat sätt intalar dig att hade du bara mått bättre, gjort något annorlunda, sagt något annorlunda, då hade allt vart bra, då, då tror man på det tillslut.
Allting var så enkelt då
Är vad dom säger
Men nu när jag tänker efter så
För att vi ville
Ha det lite bättre så
Hennes drömmar var en flopp
Jag funderar (för) mkt. Jag undrar om jag är svag som hanterar saker som jag gör, eller har gjort. Eller gör. Det tror jag inte. Men jag saknar iallafall något, någon som förstår hur det är och inte står utanför och ser på mig som en person som var svag som hamnade där jag gjort. Det finns kanske andra som hade hanterat det här bättre, och har gjort, andra har hanterat det sämre. Men jag känner bara en person som möjligen kan förstå, men hon är så långt före mig i hela sin process att hon liksom har gått vidare, kan ta avstånd till allt som skett och sitt "fall" och de som är inblandade. Jag är tacksam att jag har fått lära känna henne, hon kan skoja om det, det kan ingen annan. Oavsett vad man tycker om att skoja om vissa saker, så måste man kunna få ventilera sina känslor genom att skämta om det som hänt. Men problemet är att om jag skulle skoja om våldtäkt eller misshandel med någon som vet vad som hänt men som inte själv gått igenom det, så skulle de flesta sätta i halsen. Andra tar ofta mer illa upp än vad jag någonsin skulle göra, ofta är det som att de känner sig kränkta. De förstår inte att jag måste få ta mitt avstånd ifrån det på det sättet. Det handlar inte om att trivialisera något alls, det är ungefär lika förenklande som att säga att jag inte har respekt för döden om jag skojar om det, oavsett hur milt skämtet är, trots att jag är livrädd för döden och tänker på människor jag förlorat för tidigt varje dag. Jag märker att vänner tassar på tå, och jag avskyr det. Jag är samma person som innan, jag tar det inte personligt om man vidrör ämnet och kan utan problem ha en objektiv diskussion, men det förstår inte folk, även när man säger det.
Minns särskilt en situation. Innan man ens tänker fördömande kring det här ska man tänka sig för och rannsaka sig själv kring vilken typ av ämnen man skämtar om och tillslut kan man nog komma fram till att man antingen känner någon som skojat om ämnen som per se anses allvarliga, eller så har man själv gjort det. Det är inget märkligt med det, det är mänskligt, ett sätt att tackla de mörkare sidorna som ändå är en stor del av livet.
Vi satt i Rålis (Rålambshovsparken, Sthlm). Det var sommar 2011 och i vanlig ordning drack vi öl i solnedgången, spelade gitarr och lekte "Jag har aldrig". Det gjorde vi flera kvällar i veckan, jag med vänner och kollegor. Vi var ett gäng på kanske 20 personer, flera såpass nära vänner att de väl visste vad som hade hänt, andra hade förstått av min frånvaro på jobbet och utirån blogginlägg/tidningar, etc.
En vän nämnde något om en ung tjej som hade gått förbi, hon hade vart mycket yngre än hon såg ut och han hade flirtat med henne. De andra skrattade, tills någon nämnde att hon var under 15 och i samma mening nämnde saker såsom "barnarov" och "sexuellt utnyttjande av barn", och det var helt klart inget man ville ha i sitt register. Det här handlade enbart om hennes ålder, men ordvalet fick min vän O att högt deklarera att "Det är inte rätt forum för det här snacket." samtidigt som han såg mig rätt i ögonen, denna ganska klumpiga unga man som jag faktiskt inte hade anförtrott mig åt, som inte är den mest hänsynsfulla människa jag känner, men nu, nu var vi inne på ett område som i hans hjärna var minerat. Hade han inte sagt som han gjorde, hade han inte gett mig den blicken som han gav, hade det flutit förbi obemärkt för mig. Det är inte jag, inte min identitet och det tar inte upp mina tankar dygnet runt. Tassar man däremot runt mig för att se till att inga tilltänkta faror kommer åt mig, så lär de där grillerna i ditt huvud snart smitta av sig till mig. Jag såg på honom vad han tänkte, hörde det där tonfallet som jag aldrig hade hört förut, och blev så obehaglig tillmods att större delen av min kväll upptogs av funderingar.
Missuppfatta mig rätt. Min vän menade väl, tänkte rätt, men gjorde misstaget att ha fördomar och dra slutsatser om hur det känns. Det kan han inte veta. Precis som jag inte kan veta hur andra människors trauman och problerm känns för dem. Minns att jag såg ett program en gång, en dokumentär, jag tror det handlade om Utöya. En psykolog förklarade då att den största björntjänsten man kan göra någon som har vart med om ett personligt trauma, är att förstora det hela, ta det utanför vad det var och på så vis förlänga både minnet av händelsen såsom händelsen i sig. Istället ska man göra tvärtom. Fråga, prata, men förstå att för att kunna leva med vissa saker måste man tillåtas att ta avstånd ifrån dem, hålla dfistans, skämta, prata om vädret i samma ton som man talar om händelsen i sig. Annars är det nämligen helt omöjligt att lämna det hela bakom sig.
Jag saknar någon som förstår det utan att jag behöver säga det, någon som vet, någon som är där, fortfarande i det stadiet att man försöker lära sig att tacklas med det.
Samma konstiga beslut
Hold on hope
Av någon anledning blir allting värre. Jag mår inte bättre och saker blir inte lättare. På onsdag har det gått ett år sedan rättegången, ETT ÅR. Jag borde må bra igen, vara funktionell som människa. Jag tänker på människor jag känner som gått igenom fruktansvärda saker och ändå inte brutit ihop som människor, de har fortsatt fungera, krigat. Jag försöker, jag gör verkligen det, men jag lyckas inte. Jag tänker mycket på varför det har blivit såhär, rättegången var utan tvekan den jobbigaste dagen i mitt liv, men är det den, är det det minnet jag mår dåligt över eller är det min barndom som förstör? Jag vet inte längre.
Jag vet att där jag bor nu kan jag inte bo. Det är steg 1. Alkohol och gråt och skrik och elaka ord, allt det påminner mig om min barndom. Det är inte så effektivt att skrika och vara direkt elak mot någon som har PTSD och panikångest just för att någon gjorde det under barndomen, det och mycket mer. Det är som att sätta mig i en tidsmaskin, jag är tillbaka där, i den där jävla källaren, på sekunder. Varje dag skickas jag tillbaka och det finns inte utrymme att inte påminnas här, jag får inte det utrymmet jag så desperat behöver.
Jag är vilse. Jag har gått vilse, tappat bort vägen. Idag är en riktigt dålig dag. Jag har gråtit i ett sträck sedan jag hoppade på tåget hem. En annan dag är säkert bättre men just idag känner jag mig mer trasig än någonsin. Jag hade ett bra liv, mådde bra. Sedan kom det här. Jag mår verkligen inte bra, hela mitt liv är förstört och jag vet inte vart jag ska börja någonstans, för att laga allt det trasiga. Jag vet inte längre någonting.
Jag vill sova och vakna till en annan verklighet.
När jag mår som sämst tänker jag, i min enfaldighet, att jag säkert har gjort någonting för att förtjäna det här, det måste vara så. Då tänker jag också att är det så, då kommer saker och ting inte ordna sig. Nu är ett sådant tillfälle, och då vet man att det är dags att lägga sig under täcket och stanna där tills man lyckas tänka om och tänka rätt.
Godnatt.
