Nothing to fear but fear itself
Allting ordnar sig! Det är sant! Sjukt, jag vet, men nu börjar jag bli mig själv igen. Senast jag var här, i Dubai, var ca 1 månad efter mitt totala sammanbrott, och vad gjorde jag då? Halsade whisky och grät mest. Det är lite annorlunda den här gången. Jag dricker kaffe och funderar på om jag kommer hitta hem (HAHA FÖRSÖK HITTA I DUBAI UTAN BIL) om jag ger mig ut bortanför starbucks, Mövenpick eller den supermarket som ligger några kvarter bort. Det går inte att sola idag, det är för mkt sand i luften. Nedrans ökenstad,
Jag har två månader på mig att göra lite vad jag vill. Jag vill till Indien, pappa till Bali. Pappa följer ju bara med en vecka och sedan är jag allena så jag tycker jag borde ha veto. Men jag kan ju alltid göra såhär, Bali > Aussie > Indien > Dubai > Hem. Men jag är sugen på Vietnam också. Hur prioriterar man? Well här har vi ilandsproblem av astronomiska mått så jag lägger dem åt sidan idag och fortsätter med en av dödssynderna, den åttonde närmare bestämt: Att läsa Shantaram på SVENSKA. (För Guds skull gör inte det.)
Jag kommer nog inte hitta inspiration att blogga så mycket nu, bara de få stunderna då jag blir arg, och jag försöker låta bli att tänka på det som gör mig arg när jag är här. Människor tycker liksom inte det är kul att läsa när man mår bra. Skriver man om övergreppen i barndomen, om våldtäkt och misshandel, missbruk och misär, då vill folk läsa. Jag vet inte vad det beror på, men ni hittar iaf en av mina historier och flera andras på vagaanmal.se. Väl värt ett besök.
Hej på er
Measure your life in love
Jag sa upp kontakten med större delen av min familj, inte för att jag inte älskar utan därför att jag älskar dem. Jag verkar inte ge dem något positivt, de får mig att må dåligt och eftersom jag vet att de inte är dåliga människor så kan jag bara dra slutsatsen att det inte bara beror på dem. Jag skulle kunna vara arg för hur de behandlat mig, men istället väljer jag att bara dra mig undan, att försöka omge mig med människor som ger mig såpass mycket och som jag kan tillföra något till så att vi aldrig får varandra att må dåligt eller behandlar varandra orättvist.
Jag skulle kunna vara arg på min mamma, vilket jag ofta är i stundens hetta, men i slutändan mår hon lika dåligt av att behandla mig så som hon gör, som jag gör av att bli behandlad så. Det är inte mitt fel, men jag är den enda i vår relation som inser det och därför valde att packa mina väskor och sticka den där dagen i Maj och sedan inte komma tillbaka på 4 månader, avvaktande, orolig. Det höll i en månad. Hon var lugn, sansad och relativt nykter, i en månad. Lät inte sina demoner gå ut över mig. Igår brast det. Jag insåg att hon har inte och kommer inte förändras. Den här gången tänker jag inte aktivt säga till henne att nu, nu försvinner jag ur ditt liv. Jag sa igår att det här, det här är anledningen till att jag gick. Någonstans i hennes hysteriska skrikande och all vrede som hon spottade över mig där jag stod gråtande upptryckt mot en vägg så hörde hon det, det vet jag. Och när jag åker, då behöver jag ingen anledning, jag behöver inte ge några skäl, hon kommer inte kunna nå mig och jag behöver inte trycka bort några samtal, hon kommer inte ha någonstans att ringa. Då kommer hon förhoppningsvis förstå.
Tanken var att jag skulle köpa en lägenhet, ha någonstans att bo här hemma när jag kom hem, där jag kan förvara mina möbler. Mina föräldrar ville detta av diverse olika anledningar och de skulle ta ett mindre lån och se till att hyran betalades. Jag gick med på detta, tyckte inte det lät så dumt efter argumenten de lade fram. Men nu inser jag att det skulle innebära att jag på ett eller annat sätt skulle vara beroende av mamma. Det går inte, inser jag nu. Jag vill inte ens tänka tanken att komma hem till en lägenhet som binder mig till mamma. Jag vill och tänker vara helt fri ifrån henne. Jag hade förlikat mig med andra tankar men jag inser att det inte var mitt eget val, jag är fortfarande så beroende av vad min familj tycker, de som jag inte respekterar eller litar på, men ändå fäster min trygghet vid, en falsk invaggad trygghet som grundar sig i deras blotta existens, inte känslan den ger mig.
Kära falska trygghet, du kan dra åt helvete. Och för allas skull tänker jag bli min egen nu. Sedan jag var 11 och familjen enades, utan att fråga mig, i ett "möte" de hade, om att inte anmäla eller tala om våldtäkten som jag utsattes för av min kusin, så har de gjort allt annat än att värna om mitt faktiska bästa. De tror att det jag vill inte är detsamma som vad jag behöver därför att det jag vill sällan går hand i hand med vad de tycker. Det jag vill är ofta tvärtemot vad de vill och sällan involverar mina planer dem. Det borde de inte göra. Det behöver de inte göra. Det jag behöver är att utesluta de ur mitt beslutsfattande.
Ja, ibland så behöver man få saker på print innan man fattar. Bra dag idag. Och tack mamma, för insikten igår.
Flyger iväg som ett pappersflygplan
Jag minns mitt gamla jag. Det är bara att gå tillbaka till närsomhelst innan hösten 2010 i den här bloggen så ser man att jag var annorlunda. Alltid fundersam, men alltid glad. Alltid melankolisk, men aldrig ledsen. Carefree men grubblande. Jag kunde komma hem efter en dag på jobbet, laga mat, se på film, träna. Jag kunde jobba. Ångestfri. Med normala hälsosamma relationer och en annan tillit till folk. En del av det var falskt. Jag har ingen tillit till folk, har aldrig haft. Men jag var ärlig mot dem och mig själv. Jag hade inte ångest, var inte deprimerad och inte rädd att något nytt skulle hända, något hemskt, och att inget någonsin skulle bli bra, när något faktiskt gick åt pipan.
Nu känns det som att jag är fast i en nedåtgående spiral. Ingenting blir bättre. Jag mår inte bättre. Hanterar inte de enklaste vardagssaker som man bör, jag klarar inte att ringa viktiga samtal och jag klarar inte att betala räkningar själv. Jag struntar i saker som är självklara för de flesta. Och det blir inte bättre, blir inte lättare, och jag har gett upp alla möjligheter att få den hjälp jag behöver, som borde vara självklar och erbjudas mig, men som jag fått försöka hitta själv i snart två år.
Så jag tänker lämna det här livet bakom mig, åtminstone för ett tag. Lämna den här onda cirkeln som får energi genom mig. När jag kommer tillbaka är den förhoppningsvis borta. Både cirkeln och den dåliga energin som jag matar den med.
Jag minns när jag tog studenten. Vi lyssnade på Vitamin C - Graduation. Detta var 2007. Då undrade vi alla vart vi skulle vara när vi var 25. Vissa av oss är nästan där. Andra, som lärarna tappade hoppet om där på mediaprogrammet på Mobila Gymnasiet i Gårda, har kommit så mycket längre än jag ens längre drömmer om att få göra. Själv är jag vilse. Jag visste vad jag ville väldigt väl. Började läsa internationella relationer och sedan statsvetenskap i Göteborg, men det var fel, och sedan hittade jag Försvarshögskolan och flyttade till Stockholm. Älskade utbildningen, älskade skolan, ville jobba på UD, säpo, MUST, FD, Försvarsmakten, MSB eller Folk och Försvar. Var helt beredd på 8-10 års studier, helt beredd på jobb som, hoppades jag, skulle kunna innebära att jag inte jobbade i Sverige, helt beredd jobb som i princip innebar att studera resten av livet. Vilka drömmar. Sen gick det en viss tid och livet gav mig en sådan spark i solar plexus att jag inte bara tappade luften, jag tappade bort mig själv, mina drömmar, mina ambitioner, mina motivationsfaktorer, mina värderingar.
Och allt det här är fortfarande borta. Jag vet vem jag vill vara, men jag är inte hon. Jag vet vem jag var och att jag var bra, men jag är inte hon. Jag vet vad jag ville och jag vet hur jag skulle ha gjort och hur jag gjorde för att ta mig dit. Men jag är inte hon. När luften gick ur mig och tog med sig allt jag visste om mig själv så spreds allt det för vinden och jag är inte säker på att jag någonsin kommer kunna samla ihop alla bitar för att kunna ens fundera på att komma tillbaks hit och förverkliga den typen av liv jag ville leva innan.
Mina drömmar nu är så annorlunda. Att kunna somna på kvällen. Vakna ångestfri. Kunna dricka kaffe till frukost istället för att skölja ned frukosten med 30 mg oxascand. Kunna vara så ångestfri att jag kan ta mig för de enklaste sakerna, stora som små, men även sådant jag förut njöt av. Läsa. Träna. Rida. Umgås med vänner. Gå ut, festa. Bygga upp hälsosamma relationer istället för att gå in med inställningen att de kommer svika, och istället är det jag som sviker.
Men det går inte här. Jag har bränt alla broar och kanske hittar jag ett sätt en dag att ta mig över till andra sidan, men jag hittar det inte här, jag är lika oroad över hur länge jag mått som jag gör nu, som läkarna är. Men de hjälper mig inte och ingen annan heller, så nu chansar jag och försöker hjälpa mig själv. Sticker på obestämd tid och jag tror att min kontakt med de mina här hemma, de få jag har kvar, kommer vara väldigt begränsad. Om jag är borta 6 månader eller 2 år, det vet jag inte. Men det kommer dröja. Och det är första gången jag ska göra något alls som inte ger mig ångest. Sticka ut ensam i den stora vida världen igen. Det har jag gjort förut, precis efter studenten, och jag hade ingen ångest då heller. Att ringa till vårdcentralen och boka en ny läkartid ger mig sådan ångest att jag måste ta ännu mer lugnande. Att sälja allt jag äger, säga upp lägenheten jag hyr i andra hand och boka biljetter till städer på andra sidan jorden som jag aldrig har vart i, gör mig lugn. Ger mig hopp. Och därför vet jag att det är rätt. Det finns en och annan som tycker jag är feg och flyr, det vet jag. Men som min psykolog en gång sa "Vill man fly är det för att kroppen sätter in sin överlevnadsinstinkt och den finns där för att skydda dig. Åk härifrån. Du har inget att hämta här mer än saker som sakta förstör ditt mående mer och mer. Fly. Vissa saker ska man fly ifrån."
En dag i januari
för snart två år sedan satte jag mig och började skriva på min dator. Då, i stormens öga, var tankarna för många och för osammanhängande för att bara existera i tystnad inom mig. Så då satte jag dem på pränt för att på något sätt försöka
sortera, bearbeta, förstå. Jag har tre olika dokument på tre olika datorer med kanske 60 sidor text. I veckan öppnade jag det första och läste för första gången på 1, 5 år.
"Det är vinter. Jag är lycklig men samtidigt förvirrad och lätt orolig när jag knackar på hemma hos min moster en lördag i slutet på januari 2011, hög på känslan man får av att vara på semester och bli matad med perspektiv på livet. Jag är nyligen hemkommen från en resa till Indien, som jag besökt tillsammans med min pappa, och mår bättre än jag gjort på länge. Jag har aldrig vart deprimerad innan jag ofrivilligt blev gravid under hösten och fick genomgå en abort, något som jag hela tiden kände att jag egentligen inte ville göra. Strax efter att jag fick veta att jag var med barn blev jag sexuellt antastad ute på krogen, en händelse av vilket jag minns nästan ingenting, förutom det som hände efteråt, då jag sitter i en polisbil med två polismän som tröstar mig och frustrerade försöker övertala mig att anmäla, något jag gråtande vägrar göra av den enkla orsaken att jag tror att ingen kommer tro mig. Poliserna kör till slut hem mig och väntar utanför min lägenhet en bra stund för att försäkra sig om att jag mår bra, innan de till slut åker. Denna händelse är för mig inte särskilt traumatiserande, men ska komma att bli direkt livsavgörande, den ska komma att påverka min syn på saker på ett sätt som kommer att leda till att jag två månader senare fattar mitt livs jobbigaste beslut, men också det viktigaste. Jag vet inte då, att den här händelsen ska komma att avgöra så mycket för mig och för folk i min omgivning. När jag vaknar dagen därpå känner jag främst lättnad över att inte minnas och en enorm värme gentemot poliserna som tog så väl hand om mig. Dagen därpå får jag dessutom ett mail från en av poliserna, som bara vill försäkra sig om att jag mår bra. Efter aborten har jag inte vart mig själv, jag har sovit mest hela tiden och inte tyckt att någonting i livet har vart särskilt motiverande. Jag har tvingat mig att prata om det, villrådig till vad jag ska göra, något som inte heller är likt mig. Den jag har vänt mig till för stöd i hela situationen är min moster.
Min moster är en enormt snäll människa. På många sätt påminner hon mig om den person jag alltid har stått närmast i livet, och det är min faster, som dog av cancer i juli 2004, en händelse som färgat mig enormt som person och påverkat hela min person och hur jag ser på andra människor. På samma sätt påminner min moster mycket om den personen i mitt liv som jag aldrig kommit särskilt nära, och det är min mamma. I vår familj tänker vi mycket, vi är experter på analys, även om resultatet ofta är en väldigt subjektiv version av verkligheten. Vi är noga med att berätta för andra om vår syn på hur världen är betingad, något som ofta leder till gräl och hetsiga diskussioner på familjeträffarna. På den punkten är vi precis likadana allihop, alla utom min pappa, som är den pesonen som jag står allra närmast och som jag också är mest lik, i familjen och av släkten betraktas vi som två svarta får. Jag har alltid stått min moster nära. Under den perioden i livet som jag har vart medveten nog att fundera över det har jag aldrig upplevt att min syster gjort det. Därför är jag förvånad och oroad över att min syster är här nu, hemma hos min moster, och har åkt 60 mil och övertalat mig till att komma hit, fast jag faktiskt egentligen inte vill. Hemma i min lägenhet sitter min före detta pojkvän, mellan oss är det inte särskilt bra, något som gör att jag likt alla andra gånger, inbillar mig att han kommer försvinna för alltid när han åker hem dagen därpå, och jag vill därför spendera så mycket tid som möjligt med honom. Jag är nervös när jag kliver in i min mosters lägenhet, en plats jag kommit att betrakta som mitt andra hem. Klockan är runt 14 på dagen och det är visserligen lördag, men att min syster har hällt upp ett glas vin är inte ett bra tecken, inte för att min syster inte skulle kunna dricka vin så dags på dygnet, utan därför att min moster har tillåtit det utan invändningar. De har något väldigt viktigt att berätta för mig, och i samma sekund som jag kommer in i lägenheten skakar jag av mig känslan av att jag skulle ha gjort något fel som jag inte är medveten om och som de vill tala om, för här märker jag att det är något annat. Innan jag gick hit har jag sagt vad jag är rädd för att det ska handla om till min före detta pojkvän och mina aningar stämmer, ska jag strax få veta, även om proportionerna är enormt mycket värre än jag kunnat ana.
Det är den 14 mars 2011. Domaren i rättssalen har just förklarat min kusin fortsatt häktad, någonting som inte gör mig, som målsägande och således den enda som lyssnat under hela rättegången, som ägt rum bakom lykta dörrar, särskilt förvånad, men ändå enormt lättad. På ett gäng stolar längst bak i rättssalen sitter jag nu och blir omhållen från alla håll. Min moster, min syster, jag, min före detta pojkvän, min systers svägerska och hennes dotter, vi kramas alla och gråter av lättnad, nu släpper spänningarna och mitt i allt glömmer jag att titta på min kusin när han leds ut ur rättssalen av kriminalvårdarna. Jag tittar upp och ser hur nämndemännen, domaren, protokollföraren, min advokat och åklagaren alla tittar på oss under tystnad. Jag kan känna stämningen i det där rummet, det har jag kunnat göra sen jag först lämnade mitt vittnesmål på morgonen, men jag vågar inte ta ut någonting i förskott, för nu ska lagen ha sin gång och målet är komplicerat på många olika sätt, oavsett hur mycket de här människorna tror på mig och min historia, det vet jag nämligen att de gör, det syns så tydligt i deras ögon.
Det har varit den svåraste dagen i mitt liv, alla kategorier. Jag kom in i rättssalen och slog mig ned bredvid min advokat, helt klar i huvudet men ändå med känslan av att befinna mig i en film. Min advokat uttryckte sin förvåning över att jag inte hade tagit med mig någon typ av lugnande medel till rättegången, för att hålla nerverna i schack. Jag har stesolid i väskan, men jag känner mig själv, vet att jag måste känna att jag är närvarande och klarar det här och jag vill inte verka frånvarande eller obrydd. Jag vill visa varje känsla med hela kroppen. På natten har jag sovit mindre än en timma, nerverna slog till dagen innan och jag vågade inte tillåta mig själv att ge utrymme åt tankar. Jag klarade det också, med bravur. Idag har min trovärdighet bekräftats och jag har blivit bemött med den respekten som alla människor förtjänar och som jag hela tiden varit rädd för att vara tvungen att vara utan. Jag ska alltid bära med mig den här känslan, att jag genomgår någonting såhär fruktansvärt helt frivilligt därför att jag vill göra det som är rätt. Jag kan jag också, när det gäller. Jag flyr inte från det som instinktivt säger åt mig att fly och kasta bort alla tankar på att göra något annat. Jag står kvar och jag är rak i ryggen där jag står."
Lång tid har gått och mycket har förändrats. Jag är stolt över att jag till slut anmälde min kusin, inte för min egen skull, utan för den andra personens skull, som han förgripit sig på, och för hans skull. Skulle jag inte anmält hade han aldrig blivit fälld. Samtidigt är ingenting så som det var då och tiden som har gått efter rättegångens slut, efter att domen trädde i laga kraft och dammet började lägga sig, har var svårare än tiden innan och under rättegången. På vissa plan önskar jag att jag inte anmälde. När allting lagt sig är jag besviken på både det svenska rättssystemet, sjukvården, det skyddsnät vi svenskar betalar skatt för att kunna ha som trygghet när vi faller. Det har inte skyddat mig. För ett år sedan kraschade jag totalt och även om jag vet nu att jag har PTSD, panikångest, har vart och kanske fortfarande är djupt deprimerad, och kanske (fick jag veta av mina journalanteckningar) är bipolär typ 1, och dessutom har haft och fortfarande ibland har, självmordtankar, så har jag än idag inte fått någon ordentlig hjälp för det. Jag har slussats mellan olika instanser, haft duster med försäkringskassan och fortfarande inte fått den hjälp som borde vara självklar när man hamnar i en sådan här situation i ett väldfärdssamhälle som vårt. Men allt detta till trots så ångrar jag ingenting, när det kommer till kritan, för jag har upplevt den häftigaste och underbaraste känslan någonsin, och jag kommer uppleva den igen. När jag gick ut ur tingsrätten den där dagen i mars, rak i ryggen, fullt medveten om att jag hade gått igenom en av de svåraste prövningarna någonsin i mitt liv, så kände jag mig starkare än jag någonsin gjort förut. Och när de här eftersvallningarna är över och jag kan återgå till en tillvaro där jag känner mig ångestfri, lugn och trygg igen, då vet jag att jag kommer inte bara känna mig, utan vara, starkare än jag någonsin vart tidigare.
Soldier
"Where did all the people go? They got scared when the lights went low"
Jag tänkte ta allt det här, och spara i en burk, kategoriserad "Saker jag kan ha användning för men ännu inte vet hur"´Jag vägrar gå med på att de senaste två åren och de händelser i min barndom som ledde fram till att de slutligen sett ut som de gjort, vart helt förgäves. Någon gång, på något sätt, när jag, eller någon annan, kommit på hur, ska jag göra något bra av det här. Kanske gör jag redan det. Jag har gått igenom en marröm jag inte ens visste att jag hade och se; jag står på benen ännu. Jag har förlorat mer än min barndom, men det gör mig inte särskilt ledsen längre. De människor som har försvunnit skulle uppenbarligen inte ha en given plats i mitt liv. De människor som gått för att jag har mått dåligt och inte kunnat hantera det, för att det skrämt dem, är inte människor som jag i slutändan vill omge mig med. Jag har förlorat min bästa vän och större delen av min familj och det lilla av min barndom som jag förut betraktade som bra är helt och hållet förstört: så blir det (tyvärr, verkligen) ofta i sådana här fall, när ord står mot ord och de gemensamma nämnarna är familj och vänner som slits mellan huruvida jag hittar på och huruvida gärningsmannen faktiskt är en person kapabel till det han anklagas för. Det skiter jag fullständigt i. Det var inte svårt för mig att vända ryggen mot min familj och välja att hellre vara ensam än i ett sällskap som bara ifrågasatte mig när jag gick igenom den värsta perioden i mitt liv någonsin. Alla de bekanta och vänner jag hade från barndomen som valde att tvivla på mig när det till och med fanns ett erkännande kan ju kort sagt dra åt helvete. Jag har aldrig ens vart arg. Aldrig dömt. Jag är den enda från "den här sidan" av familjen som pratat med "gärningsmannen" (fortfarande en helt absurd sak att skriva) och dessutom sagt att jag förlåter allt, bara han tar ansvar. Jag är den enda som visat omtanke och förklarat att jag bryr mig. Jag är den som offrat delar av mitt liv och kompromissat med min egen hälsa och med mina egna val för flera andra personers skull, i snart 20 år. Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv men det gör mig trött, besviken, vilsen, ledsen och uppgiven, att jag, utan ens en uns av tvekan, är den som har fått utstå all skit.
Var är de som ska stå bredvid mig och ovillkorligt heja på mig, tro på mig, stötta mig, när jag kämpar mig igenom den mest förödande stormen, som någonsin dragit igenom mitt liv?
Om det är något jag lärt mig och som jag tänker bära med mig, (och ge fan i att kalla mig cynisk), så är det att den enda man i slutändan kan lita på, är sig själv. Man måste förbereda sig på att saker man omöjligt kan förbereda sig på, ibland ändå sker. Att människor då inte orkar. Att man kanske måste stå helt ensam. Jag ser inget fel i att tänka så, tvärtom. Ensam, är stark, när man måste. Måste man inte, fantastiskt. Men ofta, så måste man.
"When you try your best but you don't succeed"
I min journal står det bland annat att jag är "mycket trasig". Jag tror inte det är ett uttryck en svensk läkare skulle ha valt i första hand, men min läkare är från island och tar sig fram på rätt staplande svenska. Ändå sved det. Jag är inte trasig. Jag är inte sönder, behöver inte lagas. Jag är lika hel som vem som helst. Jag är inte sönder, mitt maskineri funkar och de här känslorna är inte tecken på att hårdvaran behöver bytas. Det är tecken på att den fungerar som det ska. Jag är inte trasig, sluta lura i mig det.
En dag kommer jag landa igen, kommer sluta vara destruktiv och jag kommer bli den jag vill vara. Men allting har sin tid och jag var tyst i 12 långa år, och när allt kom upp till ytan var det som att planet jag satt i kraschade. Om jag inte tillåter mig att vara så ledsen och hysterisk som jag bara måste över detta nu, äntligen, så kommer jag aldrig komma tillbaks igen. Det kommer alltid ligga under ytan. Det är något jag lärt mig väldigt väldigt tydligt de senaste två åren: att låtsas är det sämsta man kan göra. Man får vara ledsen och förbannad och vilsen och arg och uppgiven och besviken och till och med skamsen och rädd. Det är lika okej som allt annat.
Forever young
"Some are like water, some are like the heat, some are a melody, some are the beat, sooner or later they all will be gone, why don't they stay young?"
Två glas vin innanför rocken. Inte världens stabilaste människa just nu. Är inte mig själv sen i somras när jag bröt upp mycket av det som tidigare var min trygghet. Jag har kompromissat med mig själv sedan dess. Jag bröt med min familj därför att de gjorde mig illa och är en stor del av anledningen till att jag fortfarande mår som jag gör, kanske hela anledningen. Kanske förstod dem, kanske inte. Jag är iaf tillbaka. Inte helt frivilligt kanske, men den tryggheten jag hade i Stockholm, med ett nätverk av vänner om fångar mig när jag faller, det har jag inte här. Och kvällar som igår, då kan jag inte vara ensam. Risken när man sitter hemma ensam och tänker saker som man för några år sedan aldrig hade kunnat känna igen sig i, är att man gör verklighet av dem. Då kan man inte vara ensam, då är det bättre att tvingas hålla fasaden uppe. Det är hemskt sorgligt men också oerhört sant.
Jag är inte mig själv och det går nedåt och det blir värre på sätt jag aldrig hade kunnat förutse den där dagen i januari för snart två år sedan när helvetet kom som ett brev på posten. Numera tänker jag inte på det, inga detaljer och ingen skam över min barndom som jag alltid hållit väldigt tyst om. Tvärtom, jag måste vara öppen nu, jag måste erkänna för andra för att kunna se allvaret själv. Men nej, det är sällan jag tänker på det eller skäms som jag först gjorde när jag blev tvungen att prata om det inför rättsinstanser, vänner, bekanta och familj. Nu skäms jag för att jag är en börda.
Jag läste mina journalkopior från psyk igår och idag. Där står mycket jag inte visste om, på svart och vitt, som jag visste om men gömde långt ned i mitt omedvetna låtsasjag. Det är så svårt att erkänna för sig själv att man verkligen är sjuk. När jag låg på psyk, för ungefär 2 veckor sedan nu, hade jag enorma problem med att erkänna att jag behövde vara där. Jag fick panik, jag tänkte inte klart, men jag mår bra, jag hör inte hemma här, jag ska inte vara här, jag är inte sjuk. Om jag rycker upp mig, om jag skärper mig, om jag hittar rätt distraktion och om jag bara hittar rätt väg, en annan, ny, bra väg, då kommer jag härifrån snart. Men nej, nej nej. Jag är ju sjuk. Jag inser det när jag inser att det inte är hälsosamt att vakna och kunna andas men ändå avsky livet. Inte att leva, men livet. När man vaknar, äter, tar ett par sömntabletter för att sova vidare till en, kanske, bättre dag. När allt man längtar efter är vin, stesolid, gräs, och människor som förstår, där man inte behöver känna att man ska ursäkta sig eller känna sig "utsatt". Förut längtade jag till andra saker, att helgen skulle komma eller att jag skulle få till det perfekta säljet på jobbet och få känna att FAN vad bra jag är. Längta efter att få komma hem och laga mat i bara underkläder och att ta ett bad med tända ljus, läsa en bok, och se på serier tills jag somnar.
Åh ironin. Jag gör likadant idag. Jag längtar tills det är okej att dricka vin och någon ger mig en anledning att känna att FAN vad bra jag är. Tills jag får aptit att äta något alls eller klä på mig. Tills jag hittar en plats som känns som hemma. Tills jag kan ta ett bad, och inte ligga i mörkret på badrumsgolvet i flera timmar, tills jag kan koncentrera mig på en bok och tills jag inte ser samma serier och filmer om och om igen och lär mig repikerna utantill därför att jag måste distraheras men inte orkar tänka tillräckligt klart för att göra något nytt.
Kanske kommer jag dit igen. Det jag har tappat är hoppet. Jag börjar acceptera, och inte på ett bra sätt, att detta är jag nog. Deprimerad, bipolär, med panikångest, PTSD och självsmordstankar. Förut, när jag inte kunde sova, tänkte jag på hur livet skulle vara om det var perfekt. Jag fantiserade om något jag såg fram emot och hur det skulle bli. Nu har jag tappat allt det. Tappat allt hopp om att livet kommer bli perfekt eller ens bra. Nu tänker jag, när jag inte kan sova, på hur det skulle vara om jag bara försvann. Mängden tid det skulle ta innan jag inte längre var ett tomrum i någons liv och hur jag skulle bära mig åt för att helt försvinna utan att någon någonsin visste var jag tog vägen och om det skulle kännas som de där dagarna som jag sover bort, om det skulle vara lika skönt att somna från den här pissiga verkligheten som det är att somna ifrån alla dåliga dagar då jag väljer att inte gå upp.
Jag börjar ge upp, och trots att jag flyter så börjar jag bli rädd för att min flytväst läcker och att läckan inte går att reparera.
Sista resan
Jag flyr igen. Jag backar sakta ut ur det här rummet och lämnar känslorna här, jag visste att det skulle gå såhär, jag har inte haft en normal relation på flera år, varken en vänskapsrelation eller intim. Jag vet så väl hur jag kommer göra och ändå lovar jag saker jag aldrig kommer ens försöka hålla. Jag tänker ta allt jag äger och göra mig av med det och åka härifrån, fly. Jag ursäktar det inför mig själv med att flykt är en instinkt man har för att skydda sig från det som är farligt. Men jag vet ju själv vad jag gör, och hur ledsen jag gör folk. Det var inte svårare att kapa kontakten med större delar av min familj än vad det är att göra det med någon jag för en månad sedan trodde mig vara kär i, som det är från mina bästa vänner. Jag tillåter mig aldrig komma nära och jag ser mig i spegeln och undrar varför ingen märker vad fan jag sysslar med, och seriöst, tänker jag, är jag dum? Det är klart att ingen märker det när jag håller de på en armlängds avstånd. Förra veckan låg jag på psyk. Kvällen därpå var jag ute och festade som om ingenting hade hänt, låtsades som ingenting inför mina vänner som ändå visste, ville lugna, inte skrämma, inte uppröra. Sedan blir jag alldeles förtvivlad där framför spegeln, och undrar varför ingen märker vart det är påväg, varför jag känner mig så sviken. Så inser jag ju också att ingen har svikit mig mer än jag själv. Jag är så elak mot mig själv, förstör så mycket, tillåter inget bra att hända.
Jag har svårt att se mig själv i spegeln utan att bli arg nuförtiden.
Jag har ångrat varje dag, att jag ljög om att jag skulle stanna kvar
Att rannsaka sig själv är något av det svåraste som finns, tycker jag. Det är så lätt att förstöra för sig själv, och så svårt att erkänna det för sig själv. Jag satt hos min psykoterapeut i våras och sa som från INGENSTANS, att jag behandlar ju människor som förbrukningsvaror. Vid 5 års ålder fick jag lära mig att man inte ens kan lita på de som står en närmast och det har gjort att jag blivit en person som sviker folk innan de hinner svika mig eftersom jag förväntar mig att det alltid kommer ske förr eller senare. Jag har få vänner som jag stått nära särskilt länge. Många kompisar, få vänner. Umgås intensivt med någon en period och trots att de ser hur skadad jag är skulle jag aldrig lämna ut mig själv på riktigt, jag visar allt det som ändå redan syns och sedan drar jag efter 2 månader eller så. Jag vet från början till slut att jag kommer göra såhär men trots att jag stöter bort alla så är jag så intensivt rädd för ensamheten att jag fortsätter ändå. Mitt enda riktiga förhållande pågick såpass länge som det gjorde enbart därför att mitt ex såg allt det där. Jag har förlorat de bästa vänner jag haft pga det här därför att det blivit ett riktigt utstuderat beteende hos mig de senaste 2 åren, sedan all den här skiten kom upp till ytan.
Det gör ont att inse saker om sig själv. Som att man är en av de där personerna man är så rädd för. Som sviker. Som sårar. Som stöter bort och lämnar människor. Att det är jag. Jag har blivit allt det jag är rädd för. Jag tycker inte om mig själv längre. Mest av allt sviker jag mig själv, jag ser hur illa jag gör mig och hur bra jag är på att dölja för folk hur illa det faktiskt är, men, jag vet om det själv och det finns inte en enda tanke i mig som går ut på att sluta, jag märker och känner hur illa det är och i en bråkdels sekund undrar jag vad jag ska göra för att sluta och varför ingen märker nåt, men de tankarna övergår genast i allt arbete jag måste lägga ned på att se till så att ingen märker något.
"Du är som en öppen bok." Åh vad ofta jag får höra det. Ändå finns det inte en enda person som märker vad jag gör och hur illa jag gör mig själv och att det där leendet och jag när jag berättar öppet och skrattar ursäktande för att bekräfta att det ordnar sig, det är jag som skriker på insidan och bara inte vill besvära dig för att jag är så rädd att du ska bli rädd och gå och inte komma tillbaks.
.
I will not make the same mistakes that you did
I will not let myself
cause my heart so much misery
I will not break the way you did,
you fell so hard
I've learned the hard way
to never let it get that far
Because of you
I never stray too far from the sidewalk
because of you
I learned to play on the safe side so I don't get hurt
because of you
I find it hard to trust not only me, but everyone around me
because of you
I am afraid
I lose my way
and it's not too long before you point it out
I cannot cry
because I know that's weakness in your eyes
I'm forced to fake
a smile, a laugh everyday of my life
my heart can't possibly break
when it wasn't even whole to start with
because of you
I never stray too far from the sidewalk
because of you
I learned to play on the safe side so I don't get hurt
because of you
I find it hard to trust not only me, but everyone around me
because of you
I am afraid
I watched you die
I heard you cry every night in your sleep
I was so young
you should have known better than to lean on me
you never thought of anyone else
you just saw your pain
and now I cry in the middle of the night
for the same damn thing
Because of you.
Känner igen mig i varenda ord. Sammanfattar alla känslor jag har inför min mor. Varken mer eller mindre.
Jävligt mycket tack för det.
Fuckar ur
Alltså min psykoterapeut säger rätt ofta "Det här behöver inte vara slutgiltligt, tänk inte så", men jo, det är så jag tänker, så jag känner och precis vad jag hoppas att det är. När ilskan över hur människor behandlat en blir så stark att man inte längre känner någon som helst kärlek, efter nästan 24 års skitsnack, då kan man inte tänka "Sen, då kan vi umgås."
Ja, en gång lyckades jag vara en person som kunde låta bli att beröras av det där. Men jag vill aldrig mer bli den personen, det är likvärdigt med att jag accepterar att behandlas som skräp. Tyvärr. Så oavsett vad som händer i framtiden så känns det såhär just nu: bara för att man delar dna med någon måste man inte tycka om den personen, man behöver inte ta skit bara därför och man behöver inte offra sitt eget välmående för någons skull, någonsin, man ska fan aldrig kompromissa med sin känsla av existensberättigande eller jävla grundläggande värde som människa. Och personer som lyckats ta ifrån mig min känsla av att vara värdefull och som aldrig har insett det kommer heller inte inse det och har således ingenting i mitt eller min framtida familjs liv att göra.
Man kan inte behandla folk som att livet var bättre utan dem och sedan känna sig kränkt när de gör slag i saken, då får man leva med det och lära sig sin jävla läxa.
Jag förlåter det mesta. Om man tar ansvar, visar ånger, ber om förlåtelse och försöker läka såren. Är jag inte värd det lilla, då kan man faktiskt dra åt helvete.
Ensam är stark
Det är många som säger att det där är struntsnack. Ensam är inte stark. Ensam klarar man sig inte.
Jo, hörni, ensam är stark. Ensam klarar sig. Jag lovar, jag vet. Och faktum är att när man ligger där på botten och flämtar så kan man inte förlita sig på att någon annan ska hjälpa en upp, man kan inte veta eller räkna med att det alltid kommer finnas någon där. Visst ska man ta hjälp av vänner och familj, omge sig med människor som ger en styrka och får en att kämpa när det är extra jobbigt, givetvis. Men i slutändan kan man bara vara säker på att man har sig själv. Jag hade massor utav människor runt omkring mig när jag mådde som sämst men sanningen att säga hade inte en enda av dem KUNNAT hjälpa mig upp. Så jag fixade det själv. Jag visste då, att ska jag ta mig vidare är det helt och hållet upp till mig nu, vill och kan inte jag så kan ingen. Jag är glad att det var så, för det finns ingen erfarenhet jag värderar högre än den där jävla resan som visade mig hur stark jag faktiskt är, hur jobbigt det än var då.
Jag fixade det, JAG, ingen annan. Grymt.
Nu ska jag bada i isvaken här utanför i sommarregnet.
We found love in a hopeless place
Den versionen av mig som jag varit de senaste två åren är inte lätt att vistas omkring. De flesta förstår. De som vet vad som har hänt förstår. Det är inte likvärdigt med att man orkar hantera det. Vänner som har känt mig länge kan inte riktigt hantera hur jag har förändrats, att se mig må så som jag stundvis gjort. Jag förstår det. Att gå ifrån fullt kompetent och bekymmerslös och livsglad till fullständigt söndertrasad och vilsen, det är inte lätt ens för mig själv att se spåren det har satt i mig och min omgivning och vad det har gjort med mitt liv. Som utomstående, utan någon riktig insikt i vad som har hänt och som dessutom aldrig tidigare vart medveten om vad som ligger bakom, måste det vara enormt förvirrande och tungt. Jag klandrar inte de som tar avstånd, jag förstår dem. Jag har lämnat människor som räknats som de som stått mig närmast av delvis den anledningen, därför att det gör även mig illa att se hur de runtomkring mig drabbas av min olycka.
Mitt i allt det är det alltför lätt att glömma vem man är och börja definiera vem man är med hur man mår och hur man agerar under tiden. Det är lätt att se sig själv som en börda, delvis därför att man är det men framförallt för att man är så rädd att vara bara det att man glömmer vem man var och vem man är och vad man fortfarande kan ge, man glömmer att livet går vidare och att ingenting är permanent. Det är rätt knäckande. Det är nog det mest knäckande, att inte bara förlora människor man håller av för att de inte kan bära ens börda utan också därför att man inte kan befria dem från att göra just det utan att gå sin väg.
Sedan kommer det någon som påminner en om att vem man faktiskt är fortfarande lyser igenom. Att man finns kvar bakom allt det som ligger på ytan. Att ens omständigheter inte definierar vem man är utan formar den man kommer bli. Den känslan är otroligt fin. När man har intalat sig att man gör bäst i att hålla sig borta eftersom man gör människor illa, och någon kommer och påminner en om att man fortfarande har något att ge trots att man känner sig så svag att man är övertygad om att man bara kan ta energi, då känner man sig nästan som sig själv igen. Det är så fint.
Jag är kär. Hade glömt hur det känns att känna saker som ens är positiva, för att inte tala om de här känslorna som är helt fantastiska. Tack för att du påminner mig, älskling.
Shake it out
And I've been a fool and I've been blind
I can never leave the past behind
I can see no way, I can see no way
I'm always dragging that horse around
and our love is pastured such a mournful sound
tonight I'm gonna bury that horse in the ground
so I like to keep my issues drawn
but it's always darkest before the dawn
I am done with my graceless heart
so tonight I'm gonna cut it out and then restart
cause I like to keep my issues drawn
It's always darkest before the dawn
Kärlek
Lyssnar på Florence & The machine och längtar efter en cigarett. Ser på hur solen bländar gräset utanför, liksom trillar in mellan träden sådär som solen kan göra. Är på ett humör som är både melankoliskt och fantastisk. Är så tacksam, så tacksam för att de här två åren i mitt liv har sett ut som de har gjort. Det är svårt att förklara hur jag kan känna tacksam inför det men jag tror att de flesta människor som någonsin behövt kriga sig igenom ett helvete kan vittna om hur mycket man växer som person, hur mycket man lär sig om sig själv och sin egen förmåga, sin styrka. Jag hade inte velat vara utan de lärdomarna, lidandet var värt det. I slutändan kan man inte påverka vad man utsätts för av andra människor, det finns omständigheter man inte kan styra. Men man kan styra hur man väljer att hantera saker och ting när de inträffar. Jag har inte hanterat de här två åren särskilt bra, jag har gjort mycket jag inte är stolt över och det kommer ta lång tid för mig att förlåta vissa saker jag har gjort mot andra under tiden. Men jag kommer förlåta mig själv för jag vet ju vart jag har vart, när jag krälat på botten, och vad som har pågått inom mig under tiden. Och jag är förbannat stolt över mig själv. Ju mer tiden går, desto mer börjar jag se med andras ögon hur fruktansvärda saker jag lyckats ta mig igenom och hur jag i förnekelse trivialiserat dem.
Man ska inte fästa sig vid saker. Inte vid känslor, inte vid fysiska ting, inte vid människor. Jag har så många människor jag älskar och flera av dem har jag svikit och många av dem tänker jag lämna nu. Det beror inte på att jag inte älskar dem, det beror på att i slutändan har jag bara mig själv att förlita mig på och då måste jag ta hand om mig själv. Det gör förbannat ont men det gör mer ont att stanna kvar, och jag väljer att se det här som bara ännu en kamp att ta sig igenom. När människor får en att må så fruktansvärt dåligt och betvivla att man ens är värd att existera, då finns det inget där att varken hämta eller ge. Det kommer göra ont men det går över. Stannar jag kvar så kommer det alltid göra ont, och den uppoffringen är jag inte beredd att göra. Så jag går nu, inte arg, besviken kanske men jag håller inte det emot någon. Jag stänger bara dörren tyst bakom mig och lämnar det här rummet för gott. Det finns inte luft här inne som räcker till mig.
Jag älskar dig mamma, av hela mitt hjärta. En dag hoppas jag du förstår, och försöker ändra på ditt sätt att låta din smärta gå ut över andra på så vidriga sätt, så att jag kan komma tillbaka.
Ikväll är jag på snudd lycklig. Det är märkligt vad lite som kan göra så mycket, och det har inte med någon annan än mig själv att göra. Allt är så väldigt tydligt nu, vad jag behöver och vad jag inte behöver. Vad jag måste ta bort. Vad jag måste ändra på. Att hur svårt det än blir så kommer livet vara så mycket ljusare när det är gjort. Då kommer jag aldrig mer sitta och gråta en sommarkväll och missa hur solen trillar in mellan träden. Det hade kunnat sluta så annorlunda. Jag hade kunnat låta andra människor förstöra mig. Jag har blivit slagen och våldtagen och det var hemskt, men det är dåtid, inte nutid. Nutiden är krånglig men det går att rätta till. Jag ska alltid sörja det som gått förlorat, det måste jag tillåta mig nu, jag som höll tyst och svalde ned allting i 12 år. Men jag ska aldrig ångra något, aldrig fundera på tänk om. Det är en annan verklighet, det där tänk om:et, en verklighet jag inte lever i, jag lever här och nu och det är det enda jag kan påverka. Så det ska jag göra. Det gör jag redan, märker jag, och den känslan är fantastisk efter två år av maktlöshet, hopplöshet. Ska ta vara på den här känslan jag haft sista tiden och hålla hårt i den. Nu däremot, ska jag gå ut och låta solen trilla lite på mig.
Finally woken
Ironiskt. Jag bloggar om mina känslor inför min mamma och på morgonen vaknar jag av en bil utanför och ser att det är hon. Hon undrade varför jag inte kom hem, kom för att ge mig post. Jag berättade lugnt och sakligt för henne att hon har förlorat mig och om hon inte förändras kommer jag aldrig komma tillbaka igen. Jag såg på henne att hon förstod att jag menade allvar, ändå var hon bara fortsatt elak och arg. Tack mamma, för är det såhär det ska vara så är det sista du gav mig ett stort jävla kvitto på hur rätt det är. Tack för att du inte bara gör det lätt för mig att gå utan att vända mig om, du till och med knuffar bort mig. Tack.
Nothing to fear but fear itself
Jag har kommit till en gräns, gått över en tröskel. Jag brukade säga att jag var arg för vad som hade sant men inte ångrade det. Att jag mådde dåligt men inte ångrade det. Det var inte helt sant. Jag har inte vart arg, för ilska motiverar. Jag la mig under mitt imaginära täcke och stannade där i över ett år, fast besluten att förlåta, att inte ge efter för de känslorna jag tyckte var fula; ilska, den där ittrationella ilskan som får en att tänka på hur skönt det hade vart att hämnas på de som förstört mitt liv. Tryckte plikttroget undan de känslorna, inte för min utan för andras skull. Att känna en sak och att agera är inte samma sak men det skulle vara alldeles för mycket för de flesta att höra, om jag dels berättade om vad som hade hänt och sedan berättade hur förbannat jävla arg jag var, en ilska som dessutom är svår att förklara för den som inte vart i min situation. Min kusin våldtog mig, honom är jag inte arg på. Han står för det han har gjort, tar ansvar, ångrar sig, står sitt kast. Det är allt jag kräver av en människa som begår de värsta utav brott, han är ändå människa. Jag tror inte på "rättvisa", hela den här ett öga för ett öga, utan allt det hade krig och terrorism inte funnits. Men jag tror benhårt på att åtminstone vara ledsen för vad man gjort som skadat någon annan. Kan man dessutom ta ansvar för det och visa ånger och en förståelse för att man felat är man värd min förlåtelse.
Vad jag däremot inte kan förlåta är människor som aldrig ens erkänt felen de begått. Som inte bara vägrar erkänna för sig själva utan som lever i en sån egocentrisk förnekelse att skadan bara blir värre. I Flashback-tråden man hittar om man googlar mitt namn står bland annat att min familj är Jehovas vittnen, något som är ljusår från sant. När detta skrev gick jag i direkt försvar, idiotförklarade. Det har tagit mig 1, 5 år att inte bara INSE hur det måste se ut för en utomstående hur min familj, medvetet eller ej, behandlat mig, utan att faktiskt se hur de behandlat mig själv. Det var inte mer än några månader sedan jag började bli seriöst förbannad. Min familj, de är som en sekt. Det är som i många grupperingar, det finns underbara människor där men det är ingen myt att man blir som man umgås. Och jag vill inte bli som dem. Familj eller inte så finns det, i nuläget, 2 personer jag bryr mig om att ha kvar i mitt liv och som tillför något, som inte kommer försöka få mig tillbaka när jag går eller ge mig dåligt samvete eller skuldbelägga mig: min pappa och min bror.
Beslutet jag fattat de senaste veckorna är att resten av min familj kommer jag bryta helt med. Till större delen pga min mamma och min syster, personer jag idag inte känner någon tillit till utan som tvärtom har förstört min tillvaro under lång tid, men resten därför att om jag inte bröt med dem så skulle jag omöjligt kunna bryta upp alls. Jag kan omöjligt beskriva miljön som är i våran familj (läs släkt) på 30 pers, där vi alla stått varandra nära, men jag kan sammanfatta det lite såhär: jag blev våldtagen av min kusin vid 11 års ålder och många har vetat vad som hände men då det hände kom alla (utom pappa) överrens om att tysta ned det hela. När jag anmälde i Januari 2011 hade det gått ganska många år, jag anmälde således inte för min skull utan därför att min kusin förgripit sig på min systerdotter. Efter att jag "övertalats" att anmäla (jag gavs i princip inget val, varken då eller nu) mådde jag för första gången seriöst dåligt, och diagnostiserades med PTSD, akut panikångest och depression. Inte så konstigt kanske.
När rättegången var över och allt hade lagt sig i slutet på sommaren förra året bröt jag ihop. I min familj är det inte okej att må dåligt. Har man feber går man till jobbet. Har man slutat kräkas spelar det ingen roll om man känner sig krasslig och smittar, man går till jobbet. Gråter man är det ingen som tar notis om detta. Sen oktober och framåt har jag bott hos min mor och upplevt något som för mig är värre än allt annat tillsammans: mitt självförtroende och min självkänsla har sjunkit till noll. Ett tag hatade jag allt jag gjorde, skällde tyst ut mig själv i huvudet, klarade knappt av att se mig i spegeln. Äran för det vill jag tilldela min mamma. Hon har sett mig ha panikångestattacker och gjort mig själv allvarligt illa och ändå fortsatt skrika på mig hur värdelös jag är, att om jag bara försvann skulle hon inte längre ha några problem, jag är hennes problem. Inte ens vid 24 års ålder klarar man av att höra det, ens om det är från en person man tyckt illa om i 10 år. För tre veckor sen packade jag en väska och åkte hem till en familjevän, jag har bara vart hemma en gång för att hämta kläder och har inga planer på att återvända, inte på att höra av mig eller svara i telefon. När jag var hemma för att hämta kläder efter 2 veckors oanmäld frånvaro fanns inte tillstymmelse till förfrågan om hur jag mådde. Bara om jag hade tänkt komma hem tillbaka snart, "Nähä, kan vi inte räkna med någon hjälp från dig då?" och EN gång har hon ringt, för att fråga om jag kommer hem för att passa barnen, och kastat på luren i örat på mig vid det nekande svaret.
Min mamma har inte bara drivit mig till att försöka ta livet på mig, skära mig och spy upp min egen mat, hon har sett mig göra det och fortsatt vara oprovocerande och iskallt elak. Hon är gift. Hon är inte längre min mamma i mina ögon och ilskan över hur hon beter sig är det mest befriande jag känt på länge. Förändras hon så är jag fullöt villig att ha en relation, i annat fall ska hon inte ens komma i närheten av mina framtida barn. Det kan låta kallt, för den som inte är insatt, men alla som har träffat min mamma förstår efter 5 minuter vad jag menar med hur kylig hon är. Och det faktum att hon, den enda gången jag sökte hjälp vid 13 års ålder, intygade för BUP att jag hittade på allting (det första jag aldrig kommer förlåta henne för) i kombination med att hon sparkar på nån som ligger nu när det kommer fram, gör att jag aldrig vill ha henne i mitt liv igen. Så har jag känt i 9 år och nu har min gräns korsats, förut har jag vart besviken, nu är jag arg. Ilska motiverar. Så bra jag mår sen jag åkte därifrån har jag inte gjort sen november 2010. Fatta vad sorgligt det är. Det började med min familj, fortsatte med min familj, och kommer aldrig sluta med min familj. Jag har gått igenom något som många människor skulle betrakta som ett rent helvete, och allt har inte bara hänt i min familj, de har aktivt låtit det hända och bidragit till att det hänt. Antingen går jag ifrån det eller så stannar jag och blir aldrig någonsin hel igen.
Det är inget särskilt svårt val. Jag har försökt rädda min mamma så många gånger, det går inte, och jag är inte beredd att dras med i fallet. Och vet ni? Jag sörjer inte ens. Det kan låta hemskt men tyngden som lyfts från mina axlar nu är en tyngd jag burit på så länge, och bara tanken på att den är borta gör mig alldeles tårögd.
Jag hittar mig en ny familj en dag. Familjen väljer man inte, men jag ska aldrig mer välja att ha folk i mitt liv som jag tillåter gör mig illa. Jag är så fruktansvärt tacksam för att jag kommit till denna insikten. Och det faktum att jag för första gången på länge lyckats fatta ett jobbigt beslut på eftertänksamhet och inte i affekt, och helt på egen hand, som visat sig vara rätt, ger mig så mycket av mitt gamla jag tillbaka. Jag minns den jag var och det är densamma som den jag vill vara och jag inser att det inte finns nån skillnad mellan de två, de är samma, i olika sinnesstämningar. Ser för första gången på länge fram emot livet, trots att det rent praktiskt är lika uppochned nu som innan. Det ordnar sig. Det löser sig. Under tiden: det är ett äventyr. Det är en erfarenhet. Och jag klarar fan vad som helst sedan när jag tagit mig ur detta. För dit jag kommit idag har jag kommit utan en enda människa som hjälp, jag har stött bort mina vänner och min familj kan jag inte ta hjälp av. Det hade kunnat vara negativt men tror det fanns en mening med det också: jag behövde känna att jag klarade mig ur den här soppan själv. Och jag är halvvägs upp nu. Det är tack vare mig. Ingen annan. Den känslan är oslagbar.
Vad som än hände och vad jag än gör kan jag lita på att jag alltid har min instinkt att leva, därför kommer allt gå bra.
Godnatt gott folk.
Sista resan
Jag inser att det inte finns några gropar att fylla, inga grenar har knäckts och inga pusselbitar fattas. Det här pusslet blir aldrig helt, det här trädet är ruttet, vägen sönder sen länge. Måste ta en annan väg, vända helt, kasta bort allt här för allt är fel. När allt kommer omkring är det bara jag som finns kvar, som alltid finns kvar innanför och inuti och som alltid består oavsett det som finns utanför och där jag går nu lever jag under andra premisser som gör att jag glömmer det, glömmer mig och vem jag är och att jag ÄR jag, jag är ingen annan, inte mina handlingar eller mina erfarenheter. Jag hatar mig själv ändå, straffar mig själv eftersom jag tror att allt som har hänt är mitt fel, att det är ett straff för något.
Gud har inte gjort såhär för att straffa mig, för något alls, så jag måste sluta straffa mig själv.
Jag tänker ge mig av nu och lämna allt det här bakom mig, fly. Vissa tycker det är fel att fly men som min psykolog sagt länge nu "Man är rädd av en orsak, att vilja fly är en överlevnadsinstinkt. Stick ifrån den här verkligheten för den kan du inte ändra på, hitta en bättre."
Jag gråter bara i regnet
Jag är en sån där som tyst och diskret torkar bort tårarna. De brukar ju sluta av sig självt då, när man med kroppen säger åt dem. Faktiskt. Men ibland går det inte. Jag har blivit en expert på att få det att gå, alla vet hur jag mår och de flesta kan märka det så tydligt på mitt beteende men det finns få som faktiskt sett mig ledsen. Senast jag grät i någons famn, på någons axel eller ens hos någon som tröstade mig var på rättegången. Åh alla kalla ensamma nätter efter det, under de 13 månader som gått, som jag låst dörren efter mig in till badrum, sovrum och ut på balkonger där jag skakat av gråt och sedan skakat av mig det, och vet ni? Ingen frågar vidare om man säger att man inte gråtit bara är trött och har gäspat. INGEN. Men jag är uppvuxen i ett hem med en pappa som oroade sig så mycket att man liksom kunde gå sönder av kärlek för hans lilla vackra hjärta och en mamma som utan ånger provocerade fram de situationer som fick en att gråta, och gör än idag. Iskall står hon där och pappa är frånvarande på ett helt annat sätt idag. Jag tycker, i all ärlighet, det känns FÖRNEDRANDE att gråta, vara ledsen, erkänna att jag, jag mår förjävligt, många dagar vaknar jag och längtar efter att få somna så att imorgon KANSKE känns som en bättre dag och jag har velat ta livet av mig, gjort mig illa och jag KLARAR MIG INTE UR DET HÄR SJÄLV. Det är inte mitt fel och de flesta skulle förstå ändå SKÄMS jag något så hemskt jävla mycket.
Folk ba "Men varför MÄRKTE ingen?" När jag berättar om händelserna när jag var liten. Och kanske det faktiskt är så att ingen märkte men det var inte för att jag stängde dörren, det var för att de gjorde det, speciellt min mamma. Vet hur många många gånger när jag var liten som jag grät och bara ville att hon skulle komma och trösta mig, men det gjorde hon aldrig. Jag har inga exakta minnen av det så vanligt är det, däremot var det så ovanligt att hon visade kärlek och sårbarhet att jag har två, och verkligen bara två, minnen från tillfällen då hon gjort det och då jag inte visat ordentligt hur mycket jag uppskattar det. En gång var vi på en marknad här i samhället. Min mamma köpte en liten papegoja av trä som hon blev väldigt förtjust i och på något sätt kom hon fram till att jag skulle ha en likadan. Men jag tjurade, berättade hur ful jag tyckte den var och tyckte hon var enormt töntig. (För övrigt är det såhär så jobbigt att ens tänka på att hela bröstet värker, vilket är helt SJUKT) Jag märkte att hon blev ledsen och tillslut köpte hon en likadan till mig ändå, liksom hoppfullt, som än idag står bredvid den andra i ett av fönstrena här. Jag låtsades aldrig om den och sa aldrig tack.
Den här lilla lilla biten, det lilla minnet när min mamma först vill vara snäll och sedan blir ledsen (vilket jag i princip aldrig sett hos henne, bara ilska) gör så ont, jag vet hur hon mår och att hon är körd så långt åt helvete, ändå är det det minnet jag skulle ändra på direkt om jag kunde, gå tillbaka och säga att Tack mamma, jag älskar dig trots att jag hatar dig, snälla var alltid den du är nu och om det inte går så snälla försök.
Det här minnet gör så ont för varje gång jag tänker på det tänker jag på hennes ledsna blick och på att jag hade kunnat göra så att hon, när hon dör, hade sluppit den blicken iaf en gång. Och jag gråter för den blicken och för att jag kastade bort ett tillfälle när hon visade lite ömhet, lite kärlek.
Jag kastar bort folk till höger och vänster. Har många bekanta, väldigt få vänner. Ingen jag litar på, ingen jag vill ringa nu och när man håller folk på avstånd så stannar de där. Det finns många anledningar till att jag gör så, en är väl att har man blivit konstant sviken av de man står nära sedan ma var fem så litar man inte längre på folk. En annan är denna: Jag gråter hellre så att jag skakar ensam vid en datorskärm klockan två på natten en tisdag i Maj än att ringa någon och riskera att bli avvisad, att känna mig så oviktig som jag gjorde alla de gånger som mamma stod i köket utanför och låtsades som att jag inte fanns när hon hörde mig gråta. Jag känner mig hellre ensam än oviktig.
"You can not change the cards you are dealt, just how you play the hand."
Jag minns inte hur gammal jag var, när det började eller hur. Egentligen minns jag bara brottsstycken, och de minnena kom till mig först efter våldtäkten när jag var 11. Innan dess låg de undanlagda i samma fack som andra mindre viktiga barndomsminnen; jag var för liten för att förstå hur fel det var när det hände. De brottsstyckena jag minns kommer jag nog aldrig prata med någon om högt igen, jag mår fysiskt dåligt i hela kroppen bara av att tänka på dem. Samtidigt är det väldigt svårt att sätta sig in i att det hände, hot, våld och sexuella övergrepp som jag inte mindes på flera år, som ingen märkte? När jag berättade för mina syskon, väldigt ofrivilligt, då det såklart framkom under förundersökningen att den åtalades bror hade begått liknande handlingar mot mig, blev de inte särskilt förvånade.
Jag har inga som helst problem att prata om och tänka på det som hände när jag var 11, och ingen utav händelserna har gett mig den typen av men som folk förväntar sig, som folk inte riktigt tror på att man inte fått, t.ex problem med sex. Jag förknippar allt det som hände med våld, inget annat. Jag är nog inte mer rädd för våld än någon annan, jag var ett barn då och är vuxen nu, det är faktiskt en viktig skillnad. Men en av anledningarna till att händelsen när jag var 11 inte är jobbig att tänka på eller prata om är att jag har bearbetat det och förlåtit. Jag kanske kommer behöva prata om det länge till, men än idag så har jag inte pratat om händelsen i sig en enda gång med min psykolog, och inte känt behovet. Det jag pratar om är omständigheterna, när allt kom fram, rättegången och hur det har skadat och splittrat min familj, men också att jag har valt att förlåta, det är viktigt. Min kusin har erkänt, tagit ansvar, tagit sitt straff, bett om förlåtelse och tydligt visat att han ångrar sig. Hade han inte gjort allt det, stått för vad han hade gjort och visat förståelse för hur illa han gjorde mig, då hade jag inte förlåtit honom.
Däri ligger också anledningen till att jag aldrig kommer ha kontakt med min äldre kusin igen. Det måste ha gått iaf 15 år nu, och han är såpass mycket äldre än vad jag är att jag vet att han minns vad han gjorde. I 15 år har han kunnat se mig i ögonen och prata med mig utan att vika blicken, inte visat så mycket som en hint av något annat än iskyla. Men varje gång vi ses så märker jag på honom att han minns, det hänger i luften. Jag avskyr honom för det, för att han är så feg, för att han inte kan stå för sina gärningar, hur vidriga de än är. Det kommer han heller aldrig göra, det vet jag. Jag vill honom inget illa, men jag hoppas att jag aldrig mer behöver se honom. Som vår familjesituation ser ut nu så kommer jag nog aldrig behöva göra det heller.
Min syster jobbar på restaurang och en kväll ganska nyligen träffade hon min kusins föräldrar där, min moster, som vägrar prata med mig och har gjort sedan jag anmälde, och hennes man. Och jag hoppas så intensivt att den halvan av familjen som förvunnit ska kunna komma tillbaka en dag, att familjen ska kunna läka och leva som en familj igen, men jag tror inte chanserna för det är så stora. Som min moster sa till min syster den kvällen, "Det kommer aldrig någonsin blir som förut igen."
Åh Gud vad jag saknar hur det var förut. Alla de som jag växt upp med, som jag delat gård och stall och skolgång och middagar och hela uppväxten med, precis intill, de är borta nu, det känns som att de har dött. 2010 firade vi jul här, som de flesta år innan dess, och alla var här. Min kusins mamma, min moster, gav mig en kram och frågade hur det var med mig, jag hade en deppig period och alla var ganska oroliga för mig. I mellandagarna satt jag hemma hos min kusin, och några dagar senare åkte jag till Indien. Det var det sista jag såg utav någon utav dem utom min kusin, i rättegången, och hans sambo. Min syster och min moster hade det där samtalet med mig en dag efter att jag kom hem och fyra dagar senare anmälde jag. Jag har pratat med min kusin en gång efter att han kom ut från anstalten, men annars vet jag ingenting om vad de gör, hur de mår, hur det går för dem.
Det är så jävla tomt och så jävla ledsamt. Jag sörjer samtidigt som jag hoppas att de kan komma tillbaka en dag, att de kan acceptera sanningen, som min kusin erkänt, och inte misstro mig mer, inte beskylla mig för alla fel som begåtts. Jag önskar så att de ska förstå att jag var tvungen att göra det jag gjorde, att jag inte hade något val, och förlåta.
