I would have stayed up with you all night
Had I known, how to save a life.
Herregud vad jag tänker på dig nu. Nu finns det utrymme för de tankarna och då kommer de och slår omkull mig med oanade krafter. Jag är inte ledsen. Men det börjar ju sjunka in att du faktiskt är död och begraven, nu, en månad senare. Jag börjar fundera på vad som hände och hur, begravningen och om någon av våra vänner från australien var där, varför du bestämde dig för att faktiskt åka tillslut. Jag visste ju att du hade åkt till Irak, men jag hörde aldrig av mig för att säga något om det, var säger man? Det är långt ifrån min verklighet, det känns inte som något jag kan uttala mig om, jag kan inte vara så stöttande som man kanske borde vara, eller inte, i en sån situation. Bättre att vara tyst, då kanske, jag är ju så långt ifrån ett läge där man kan påstå sig förstå, som man kan komma.
Men ändå, det är lite sorgligt att se våra mailkonversationer tyna bort, ta slut, tystna helt, långt innan du ens var borta. Nu, nu händer det där som alltid händer, när något hemskt eller jobbigt eller omvälvande händer i mitt liv.
Min största kritiker kliver fram och granskar och säger till mig vad jag kanske borde ha gjort annorlunda.
Fan vad förutsägbar jag är!
Nu ska jag hem till Susanna och leka/pyssla. (Tydligen, jag vet inte ens vad det innebär).
Herregud vad jag tänker på dig nu. Nu finns det utrymme för de tankarna och då kommer de och slår omkull mig med oanade krafter. Jag är inte ledsen. Men det börjar ju sjunka in att du faktiskt är död och begraven, nu, en månad senare. Jag börjar fundera på vad som hände och hur, begravningen och om någon av våra vänner från australien var där, varför du bestämde dig för att faktiskt åka tillslut. Jag visste ju att du hade åkt till Irak, men jag hörde aldrig av mig för att säga något om det, var säger man? Det är långt ifrån min verklighet, det känns inte som något jag kan uttala mig om, jag kan inte vara så stöttande som man kanske borde vara, eller inte, i en sån situation. Bättre att vara tyst, då kanske, jag är ju så långt ifrån ett läge där man kan påstå sig förstå, som man kan komma.
Men ändå, det är lite sorgligt att se våra mailkonversationer tyna bort, ta slut, tystna helt, långt innan du ens var borta. Nu, nu händer det där som alltid händer, när något hemskt eller jobbigt eller omvälvande händer i mitt liv.
Min största kritiker kliver fram och granskar och säger till mig vad jag kanske borde ha gjort annorlunda.
Fan vad förutsägbar jag är!
Nu ska jag hem till Susanna och leka/pyssla. (Tydligen, jag vet inte ens vad det innebär).
Kommentarer
Trackback
