Sista resan
Jag inser att det inte finns några gropar att fylla, inga grenar har knäckts och inga pusselbitar fattas. Det här pusslet blir aldrig helt, det här trädet är ruttet, vägen sönder sen länge. Måste ta en annan väg, vända helt, kasta bort allt här för allt är fel. När allt kommer omkring är det bara jag som finns kvar, som alltid finns kvar innanför och inuti och som alltid består oavsett det som finns utanför och där jag går nu lever jag under andra premisser som gör att jag glömmer det, glömmer mig och vem jag är och att jag ÄR jag, jag är ingen annan, inte mina handlingar eller mina erfarenheter. Jag hatar mig själv ändå, straffar mig själv eftersom jag tror att allt som har hänt är mitt fel, att det är ett straff för något.
Gud har inte gjort såhär för att straffa mig, för något alls, så jag måste sluta straffa mig själv.
Jag tänker ge mig av nu och lämna allt det här bakom mig, fly. Vissa tycker det är fel att fly men som min psykolog sagt länge nu "Man är rädd av en orsak, att vilja fly är en överlevnadsinstinkt. Stick ifrån den här verkligheten för den kan du inte ändra på, hitta en bättre."
Jag gråter bara i regnet
Jag är en sån där som tyst och diskret torkar bort tårarna. De brukar ju sluta av sig självt då, när man med kroppen säger åt dem. Faktiskt. Men ibland går det inte. Jag har blivit en expert på att få det att gå, alla vet hur jag mår och de flesta kan märka det så tydligt på mitt beteende men det finns få som faktiskt sett mig ledsen. Senast jag grät i någons famn, på någons axel eller ens hos någon som tröstade mig var på rättegången. Åh alla kalla ensamma nätter efter det, under de 13 månader som gått, som jag låst dörren efter mig in till badrum, sovrum och ut på balkonger där jag skakat av gråt och sedan skakat av mig det, och vet ni? Ingen frågar vidare om man säger att man inte gråtit bara är trött och har gäspat. INGEN. Men jag är uppvuxen i ett hem med en pappa som oroade sig så mycket att man liksom kunde gå sönder av kärlek för hans lilla vackra hjärta och en mamma som utan ånger provocerade fram de situationer som fick en att gråta, och gör än idag. Iskall står hon där och pappa är frånvarande på ett helt annat sätt idag. Jag tycker, i all ärlighet, det känns FÖRNEDRANDE att gråta, vara ledsen, erkänna att jag, jag mår förjävligt, många dagar vaknar jag och längtar efter att få somna så att imorgon KANSKE känns som en bättre dag och jag har velat ta livet av mig, gjort mig illa och jag KLARAR MIG INTE UR DET HÄR SJÄLV. Det är inte mitt fel och de flesta skulle förstå ändå SKÄMS jag något så hemskt jävla mycket.
Folk ba "Men varför MÄRKTE ingen?" När jag berättar om händelserna när jag var liten. Och kanske det faktiskt är så att ingen märkte men det var inte för att jag stängde dörren, det var för att de gjorde det, speciellt min mamma. Vet hur många många gånger när jag var liten som jag grät och bara ville att hon skulle komma och trösta mig, men det gjorde hon aldrig. Jag har inga exakta minnen av det så vanligt är det, däremot var det så ovanligt att hon visade kärlek och sårbarhet att jag har två, och verkligen bara två, minnen från tillfällen då hon gjort det och då jag inte visat ordentligt hur mycket jag uppskattar det. En gång var vi på en marknad här i samhället. Min mamma köpte en liten papegoja av trä som hon blev väldigt förtjust i och på något sätt kom hon fram till att jag skulle ha en likadan. Men jag tjurade, berättade hur ful jag tyckte den var och tyckte hon var enormt töntig. (För övrigt är det såhär så jobbigt att ens tänka på att hela bröstet värker, vilket är helt SJUKT) Jag märkte att hon blev ledsen och tillslut köpte hon en likadan till mig ändå, liksom hoppfullt, som än idag står bredvid den andra i ett av fönstrena här. Jag låtsades aldrig om den och sa aldrig tack.
Den här lilla lilla biten, det lilla minnet när min mamma först vill vara snäll och sedan blir ledsen (vilket jag i princip aldrig sett hos henne, bara ilska) gör så ont, jag vet hur hon mår och att hon är körd så långt åt helvete, ändå är det det minnet jag skulle ändra på direkt om jag kunde, gå tillbaka och säga att Tack mamma, jag älskar dig trots att jag hatar dig, snälla var alltid den du är nu och om det inte går så snälla försök.
Det här minnet gör så ont för varje gång jag tänker på det tänker jag på hennes ledsna blick och på att jag hade kunnat göra så att hon, när hon dör, hade sluppit den blicken iaf en gång. Och jag gråter för den blicken och för att jag kastade bort ett tillfälle när hon visade lite ömhet, lite kärlek.
Jag kastar bort folk till höger och vänster. Har många bekanta, väldigt få vänner. Ingen jag litar på, ingen jag vill ringa nu och när man håller folk på avstånd så stannar de där. Det finns många anledningar till att jag gör så, en är väl att har man blivit konstant sviken av de man står nära sedan ma var fem så litar man inte längre på folk. En annan är denna: Jag gråter hellre så att jag skakar ensam vid en datorskärm klockan två på natten en tisdag i Maj än att ringa någon och riskera att bli avvisad, att känna mig så oviktig som jag gjorde alla de gånger som mamma stod i köket utanför och låtsades som att jag inte fanns när hon hörde mig gråta. Jag känner mig hellre ensam än oviktig.
"You can not change the cards you are dealt, just how you play the hand."
Jag har inga som helst problem att prata om och tänka på det som hände när jag var 11, och ingen utav händelserna har gett mig den typen av men som folk förväntar sig, som folk inte riktigt tror på att man inte fått, t.ex problem med sex. Jag förknippar allt det som hände med våld, inget annat. Jag är nog inte mer rädd för våld än någon annan, jag var ett barn då och är vuxen nu, det är faktiskt en viktig skillnad. Men en av anledningarna till att händelsen när jag var 11 inte är jobbig att tänka på eller prata om är att jag har bearbetat det och förlåtit. Jag kanske kommer behöva prata om det länge till, men än idag så har jag inte pratat om händelsen i sig en enda gång med min psykolog, och inte känt behovet. Det jag pratar om är omständigheterna, när allt kom fram, rättegången och hur det har skadat och splittrat min familj, men också att jag har valt att förlåta, det är viktigt. Min kusin har erkänt, tagit ansvar, tagit sitt straff, bett om förlåtelse och tydligt visat att han ångrar sig. Hade han inte gjort allt det, stått för vad han hade gjort och visat förståelse för hur illa han gjorde mig, då hade jag inte förlåtit honom.
Däri ligger också anledningen till att jag aldrig kommer ha kontakt med min äldre kusin igen. Det måste ha gått iaf 15 år nu, och han är såpass mycket äldre än vad jag är att jag vet att han minns vad han gjorde. I 15 år har han kunnat se mig i ögonen och prata med mig utan att vika blicken, inte visat så mycket som en hint av något annat än iskyla. Men varje gång vi ses så märker jag på honom att han minns, det hänger i luften. Jag avskyr honom för det, för att han är så feg, för att han inte kan stå för sina gärningar, hur vidriga de än är. Det kommer han heller aldrig göra, det vet jag. Jag vill honom inget illa, men jag hoppas att jag aldrig mer behöver se honom. Som vår familjesituation ser ut nu så kommer jag nog aldrig behöva göra det heller.
Min syster jobbar på restaurang och en kväll ganska nyligen träffade hon min kusins föräldrar där, min moster, som vägrar prata med mig och har gjort sedan jag anmälde, och hennes man. Och jag hoppas så intensivt att den halvan av familjen som förvunnit ska kunna komma tillbaka en dag, att familjen ska kunna läka och leva som en familj igen, men jag tror inte chanserna för det är så stora. Som min moster sa till min syster den kvällen, "Det kommer aldrig någonsin blir som förut igen."
Åh Gud vad jag saknar hur det var förut. Alla de som jag växt upp med, som jag delat gård och stall och skolgång och middagar och hela uppväxten med, precis intill, de är borta nu, det känns som att de har dött. 2010 firade vi jul här, som de flesta år innan dess, och alla var här. Min kusins mamma, min moster, gav mig en kram och frågade hur det var med mig, jag hade en deppig period och alla var ganska oroliga för mig. I mellandagarna satt jag hemma hos min kusin, och några dagar senare åkte jag till Indien. Det var det sista jag såg utav någon utav dem utom min kusin, i rättegången, och hans sambo. Min syster och min moster hade det där samtalet med mig en dag efter att jag kom hem och fyra dagar senare anmälde jag. Jag har pratat med min kusin en gång efter att han kom ut från anstalten, men annars vet jag ingenting om vad de gör, hur de mår, hur det går för dem.
Det är så jävla tomt och så jävla ledsamt. Jag sörjer samtidigt som jag hoppas att de kan komma tillbaka en dag, att de kan acceptera sanningen, som min kusin erkänt, och inte misstro mig mer, inte beskylla mig för alla fel som begåtts. Jag önskar så att de ska förstå att jag var tvungen att göra det jag gjorde, att jag inte hade något val, och förlåta.
