Soundtracks of my life

Jaja. Som vanligt när jag tänker för mkt så börjar jag fundera på döden. Är ju känsligare än vad jag tror, har nog å andra sidan inte riktigt tagit mig tid att fundera, eller att sörja, som jag kanske borde gjort.. blir lite rädd att självkritikern ska komma fram och säga vad jag borde ha gjort annorlunda, och det finns ingen ångest som ångesten över att man inte sagt allt man borde, till någon man älskat, och som har dött, när man faktiskt hade chansen.
Jag önskar att jag tog chansen. Sa hejdå, sa att jag älskade dig. Jag är inte glad att du dog men hade du inte gjort det, så hade jag inte vart den jag är idag. Du var ju världens bästa, synd att jag inte sa det till dig. Numera är jag helt övertygad om att du finns någonstans, och att du vet det.
På samma sätt, är jag övertygad om att det bara är fina människor som dör, de bästa, de som har tagit tillvara på tiden de fått och älskat den. Jag tänker på dig, på er, tänker att jag absolut inte får gå miste, absolut inte får vara otacksam, eftersom det skulle vara som att spotta på en gravsten.

Just nu borde jag tänka på Jonathan. Men jag vågar inte riktigt, får ont i magen av att tänka på att någon ska behöva dö på det viset, kan inte hantera tanken. Önskar jag hade kunnat gå på din begravning. Tänker på när du satt på en strand någonstans i Australien och pratade om Irak, hur rädda folk var för att åka dit, att i Afghanistan tänkte man att det fanns en risk för att dö, i Irak var det mer en sannorlikhet att man skulle göra det.
Det är som att jinxa sig själv, som att du gjorde det, när du sa så.
Det gör ont i hela mig när jag tänker på att du kanske hann förstå vad som hände, hann vara rädd, hann ångra dig, hann ha ont.
Hoppas verkligen inte det.

Döden. Varför är det det enda som kan få ned mig på botten, vardagliga problem känns liksom inte så deprimerande, till och med, när jag var som ledsnast och kände mig otillräcklig och destruktiv och trodde att jag hade förstört mitt förhållande, så tänkte jag på folk jag älskat, som har dött, och vad det har gjort för mig, hur det har format mig, när jag grät i kudden och blev arg på mig själv för att jag ville tänka att livet går vidare, men inte lyckades.

Varje gång jag är ledsen så tänker jag på er, som aldrig mer kommer ha något att glädjas eller vara ledsna över och jag tillåter mig aldrig att riktigt.. sörja.
Dumt.

Ja, vadå, ni sitter på nåt moln nånstans och lyssnar på Bruce Springsteen, Rod Stewart och Neil Young och tänker lika mycket på oss som vi tänker på er. 
Jag lyssnar på Bruce och låten som sammanfattar allt så bra.

5 år, 8 månader, 1 månad, allt känns som igår.