Soundtracks of my life

Jag kommer ihåg när jag var liten. Fast jag vet ändå inte om jag gör det. Jag minns mycket som inte alls stämmer överrens med helhetsbilden, i själva verket så är det de minnena som är tydligast. Äsch, sådant där HÖR VÄL TILL. Så brukade jag tänka. Min psykoterapeut brukar säga att jag måste INSE att det inte riktigt var som jag minns det, att jag måste sluta försvara de som står mig nära. Försvara? Jag minns ju. Jag försvarar ingenting. Jag ursäktar inte. Jag bara konstaterar att det har hänt och att det på intet sätt har fördunklat min uppväxt. Däremot, efter att ha traskat omkring vid gott mot i snart 24 år, så har det hunnit ikapp mig. Annat går inte att säga, det finns ingen som träffar mig, känner mig, som kan påstå annat. Sedan kanske det har med min egen förnekelse att göra, att det kommit nu, det är nog ingen annans fel. Eller? Vad i helvete håller jag på med, måste jag fråga mig själv ibland. Det är ju rätt exakt ett år sedan jag satt i rättegången, det var inte när jag var liten. Droger och alkohol finns här varje dag, jag är vuxen nu. Herregud, jag är så bra att ta på mig skulden själv. 

Jag har tagit droger och betett mig som första klassens psykfall, men om 20 år kommer jag inte göra det, det är ingenting som är konsekvent med mig. Ibland måste man bara, man måste, förstå att det finns saker man inte kan påverka, saker som inte har med ens egna handlingar att göra. Inte med en själv. Det är mitt största problem, anledningen till att jag alls mår dåligt, att jag tänker varenda jävla gång jag tänker på detta, till och med precis nyss, att om jag hade anmält, då hade ingen annan utsatts, allt hade vart bra nu. TÄNK OM.

Jag har dåligt samvete. Min kusin, han hade mått bättre idag, det är inte mitt fel, vad som än hänt honom, vad han gjorde mot mig, något har hänt, det är inte mitt fel, men jag hade kunnat anmäla honom och hans bror från början. Min mamma, som skulle ställa upp för mig i alla lägen, hon hade inte vart alkoholist idag, inte druckit sig själv till en närstående död, om jag hade gjort något. Min pappa hade inte tagit sitt pick och pack och stuckit, om mamma inte hade mått dåligt. Och min syster, hon som missbrukat sedan jag var 5, hon sa det själv, på juldagen, "Hade du inte mått som du hade gjort nu så hade jag aldrig känt att jag hade behövt ta detta."

Det är ingen myt, inte ens lite, att när alla runtomkring dig, som är nära, på ett eller annat sätt intalar dig att hade du bara mått bättre, gjort något annorlunda, sagt något annorlunda, då hade allt vart bra, då, då tror man på det tillslut.



Allting var så enkelt då
Är vad dom säger
Men nu när jag tänker efter så
För att vi ville
Ha det lite bättre så

Jag är sjuk och känner mig som Barney i HIMYM när han är sjuk och nyser så han flyger in i väggen. YNKLIG! Jag blir aldrig sjuk, inte förkyld iaf, men nu har hela familjen vart sjuka fam och tillbaka i 6 månader (!) så det var väl min tur nu.

Jag funderar (för) mkt. Jag undrar om jag är svag som hanterar saker som jag gör, eller har gjort. Eller gör. Det tror jag inte. Men jag saknar iallafall något, någon som förstår hur det är och inte står utanför och ser på mig som en person som var svag som hamnade där jag gjort. Det finns kanske andra som hade hanterat det här bättre, och har gjort, andra har hanterat det sämre. Men jag känner bara en person som möjligen kan förstå, men hon är så långt före mig i hela sin process att hon liksom har gått vidare, kan ta avstånd till allt som skett och sitt "fall" och de som är inblandade. Jag är tacksam att jag har fått lära känna henne, hon kan skoja om det, det kan ingen annan. Oavsett vad man tycker om att skoja om vissa saker, så måste man kunna få ventilera sina känslor genom att skämta om det som hänt. Men problemet är att om jag skulle skoja om våldtäkt eller misshandel med någon som vet vad som hänt men som inte själv gått igenom det, så skulle de flesta sätta i halsen. Andra tar ofta mer illa upp än vad jag någonsin skulle göra, ofta är det som att de känner sig kränkta. De förstår inte att jag måste få ta mitt avstånd ifrån det på det sättet. Det handlar inte om att trivialisera något alls, det är ungefär lika förenklande som att säga att jag inte har respekt för döden om jag skojar om det, oavsett hur milt skämtet är, trots att jag är livrädd för döden och tänker på människor jag förlorat för tidigt varje dag. Jag märker att vänner tassar på tå, och jag avskyr det. Jag är samma person som innan, jag tar det inte personligt om man vidrör ämnet och kan utan problem ha en objektiv diskussion, men det förstår inte folk, även när man säger det.

Minns särskilt en situation. Innan man ens tänker fördömande kring det här ska man tänka sig för och rannsaka sig själv kring vilken typ av ämnen man skämtar om och tillslut kan man nog komma fram till att man antingen känner någon som skojat om ämnen som per se anses allvarliga, eller så har man själv gjort det. Det är inget märkligt med det, det är mänskligt, ett sätt att tackla de mörkare sidorna som ändå är en stor del av livet.

Vi satt i Rålis (Rålambshovsparken, Sthlm). Det var sommar 2011 och i vanlig ordning drack vi öl i solnedgången, spelade gitarr och lekte "Jag har aldrig". Det gjorde vi flera kvällar i veckan, jag med vänner och kollegor. Vi var ett gäng på kanske 20 personer, flera såpass nära vänner att de väl visste vad som hade hänt, andra hade förstått av min frånvaro på jobbet och utirån blogginlägg/tidningar, etc. 

En vän nämnde något om en ung tjej som hade gått förbi, hon hade vart mycket yngre än hon såg ut och han hade flirtat med henne. De andra skrattade, tills någon nämnde att hon var under 15 och i samma mening nämnde saker såsom "barnarov" och "sexuellt utnyttjande av barn", och det var helt klart inget man ville ha i sitt register. Det här handlade enbart om hennes ålder, men ordvalet fick min vän O att högt deklarera att "Det är inte rätt forum för det här snacket." samtidigt som han såg mig rätt i ögonen, denna ganska klumpiga unga man som jag faktiskt inte hade anförtrott mig åt, som inte är den mest hänsynsfulla människa jag känner, men nu, nu var vi inne på ett område som i hans hjärna var minerat. Hade han inte sagt som han gjorde, hade han inte gett mig den blicken som han gav, hade det flutit förbi obemärkt för mig. Det är inte jag, inte min identitet och det tar inte upp mina tankar dygnet runt. Tassar man däremot runt mig för att se till att inga tilltänkta faror kommer åt mig, så lär de där grillerna i ditt huvud snart smitta av sig till mig. Jag såg på honom vad han tänkte, hörde det där tonfallet som jag aldrig hade hört förut, och blev så obehaglig tillmods att större delen av min kväll upptogs av funderingar.

Missuppfatta mig rätt. Min vän menade väl, tänkte rätt, men gjorde misstaget att ha fördomar och dra slutsatser om hur det känns. Det kan han inte veta. Precis som jag inte kan veta hur andra människors trauman och problerm känns för dem. Minns att jag såg ett program en gång, en dokumentär, jag tror det handlade om Utöya. En psykolog förklarade då att den största björntjänsten man kan göra någon som har vart med om ett personligt trauma, är att förstora det hela, ta det utanför vad det var och på så vis förlänga både minnet av händelsen såsom händelsen i sig. Istället ska man göra tvärtom. Fråga, prata, men förstå att för att kunna leva med vissa saker måste man tillåtas att ta avstånd ifrån dem, hålla dfistans, skämta, prata om vädret i samma ton som man talar om händelsen i sig. Annars är det nämligen helt omöjligt att lämna det hela bakom sig.

Jag saknar någon som förstår det utan att jag behöver säga det, någon som vet, någon som är där, fortfarande i det stadiet att man försöker lära sig att tacklas med det.
 

Det är vår ute. Jag förknippar alltid den här årstiden med värme och kärlek. Inte i år. För ett år sedan vid den här tiden slogs hela mitt liv i tiotusen spillror och sedan dess har jag förlorat nästan allt jag har. Men hoppet finns alltid kvar. Jag vet ju att allt kommer ordna sig, att jag orkar, trots att jag gråtit hela dagen idag också. Svackor kommer alltid. Normalt är jag ju den som aldrig bekymrar mig, aldrig mår dåligt eller ser allt i moll. Men efter en sådan här sak, då kanske man ska tillåta sig det. I ett slag förlorade jag ju större delen av mig familj och min sambo och de kanske aldrig kommer tillbaka, jag har inte riktigt tillåtit mig att vara ledsen över det. Jag kanske aldrig kan träffa dem igen, det är klart jag kan vara ledsen över det. Samtidigt har de gjort mig och mina närmaste mer illa än vad som går att beskriva för någon som inte upplevt samma sak. Klart man får må dåligt över det. Vad jag tvingades gå igenom och hur det har påverkat mig och mitt liv, klart man får sörja. Slår man ihop alla känslor, chock, besvikelse, ilska och sorg, då kanske det tar tid. Det kanske måste få göra det.

För det mesta lyckas jag tänka: Det ordnar sig. Det löser sig. Det här är bara tillfälligt, att jag mår såhär. Men sanningen att säga är jag inte alltid så säker på det. Ibland känns det hopplöst och det är svårt att se stjärnorna där på himmelen när molnen är i vägen. Idag är en sådan dag.

Av någon anledning blir allting värre. Jag mår inte bättre och saker blir inte lättare. På onsdag har det gått ett år sedan rättegången, ETT ÅR. Jag borde må bra igen, vara funktionell som människa. Jag tänker på människor jag känner som gått igenom fruktansvärda saker och ändå inte brutit ihop som människor, de har fortsatt fungera, krigat. Jag försöker, jag gör verkligen det, men jag lyckas inte. Jag tänker mycket på varför det har blivit såhär, rättegången var utan tvekan den jobbigaste dagen i mitt liv, men är det den, är det det minnet jag mår dåligt över eller är det min barndom som förstör? Jag vet inte längre.

Jag vet att där jag bor nu kan jag inte bo. Det är steg 1. Alkohol och gråt och skrik och elaka ord, allt det påminner mig om min barndom. Det är inte så effektivt att skrika och vara direkt elak mot någon som har PTSD och panikångest just för att någon gjorde det under barndomen, det och mycket mer. Det är som att sätta mig i en tidsmaskin, jag är tillbaka där, i den där jävla källaren, på sekunder. Varje dag skickas jag tillbaka och det finns inte utrymme att inte påminnas här, jag får inte det utrymmet jag så desperat behöver.

Jag är vilse. Jag har gått vilse, tappat bort vägen. Idag är en riktigt dålig dag. Jag har gråtit i ett sträck sedan jag hoppade på tåget hem. En annan dag är säkert bättre men just idag känner jag mig mer trasig än någonsin. Jag hade ett bra liv, mådde bra. Sedan kom det här. Jag mår verkligen inte bra, hela mitt liv är förstört och jag vet inte vart jag ska börja någonstans, för att laga allt det trasiga. Jag vet inte längre någonting.

Jag vill sova och vakna till en annan verklighet.

När jag mår som sämst tänker jag, i min enfaldighet, att jag säkert har gjort någonting för att förtjäna det här, det måste vara så. Då tänker jag också att är det så, då kommer saker och ting inte ordna sig. Nu är ett sådant tillfälle, och då vet man att det är dags att lägga sig under täcket och stanna där tills man lyckas tänka om och tänka rätt.

Godnatt.

För två år sedan hade jag just inlett min karriär som säljare och var typ bäst på det nya företaget jag hade börjat på, var ute ca 5 dagar i veckan och dansade fötterna av mig, pluggade heltid och spenderade övrig ledig till till att träna, och hade just köpt min nybyggda BR på Kungsholmen.

Idag bor jag bor ofrivilligt hemma, mitt ute på landet, är ute varannan vecka ungefär, hyr ut min lght i andrahand och är heltidssjukskriven, tränar kanske nån gång i veckan och har både PTSD och panikångest. Om dagarna hänger jag mestadels i stallet, är ute och fixar på gården och tar hand om barnen.

Kontraster mina vänner. Kontraster.

Ibland känner jag mig som ett failure tills jag påminner mig att det faktiskt inte är jag som gjort så att det blivit såhär. Att jag snart kommer vara på benen igen och att jag inte kunde hjälpa det alls.

Min blogg handlar inte om och kommer heller aldrig handla om vad jag har ätit till lunch eller kläder jag tycker är fina. Det närmaste triviala vardagssaker som det ni kommer komma här är musiktips, boktips och citat. Jag tror ingen som inte känner mig är intresserad av att läsa om vad jag köper för kläder eller vad jag stoppar i mig för föda. Det finns andra bloggar för det. Men bara för att jag skriver om vissa saker ska man inte utgå ifrån att det uteslutande betyder att jag mår dåligt. Iallafall inte på det sättet som folk som läser kanske utgår ifrån att det är. Alla mår vi dåligt ibland, har våra svackor, och hur djupa de är kan inte jämföras med andras svackor eller toppar. Jag ligger på min lägstanivå nu. Det betyder inte att jag är ledsen över tiden, de här svackorna vi har i livet, oavsett vad de grundar sig i, är sällan så lätta att analysera eller befinna sig i att något är svart eller vitt, det är inte antingen eller.

Jag älskar att leva. Det vore en lögn att påstå att jag älskar mitt liv som just nu, för mig, är ett helvete. Men det betyder inte att jag inte älskar att leva, att om ni träffar mig kommer jag inte skratta, att jag inte njuter av allt det jag älskar. Vill bara klargöra det.

Vidare till saken: svensk psykvård. Jag har jobbat inom sjukvården själv och har stort förtroende för svensk sjukvård. Men fram till för 1 år sedan har jag aldrig haft någon kontakt med just psykvården. Sedan jag först fick ta den kontakten kan jag säga att mitt förtroende för svensk psykvård idag är lika med noll, och den för svensk sjukvård överlag är låg. Jag har totalt kastats mellan 6 olika instanser, vart hos säkert 10 olika läkare, sedan jag först ens fick diagnosen PTSD och panikångest. Eftersom jag fick, vad som bäst kan beskrivas som ett nervöst sammanbrott i oktober (Barn, ignorera inte era problem, ta tag i dem för de hinner ikapp er, tips från coachen!) så har jag inte kunnat vara kvar i Stockholm. Jag klarade mig inte själv, litade inte på mig själv, och ville främst hem till tryggheten, den tryggheten som jag inte längre känner här men som jag då, efter att inte ha bott hemma på 8 år, trodde skulle finnas här trots allt.

Eftersom jag äger min lägenhet i Stockholm kan jag inte skriva mig här. Eftersom jag inte kan skriva mig här kan jag inte heller bli listad här. Eftersom jag inte kan listas här, så kan jag bara boka akuttider på den vårdcentralen som jag går till. Eftersom jag bara kan boka akuttider hamnar jag varje gång hos den läkare som har jour. Eftersom VC har stafettläkare så är det olika läkare varje gång. Inte en enda gång har jag fått träffa samma läkare två gånger. Eftersom jag kommer akut måste läkaren varje gång dels läsa ikapp sig, i all hast, i min journal. Eftersom det inte räcker som bedömning måste jag dessutom gång på gång förtydliga hur jag mår. Eftersom de ej sjukskriver längre än en månad måste jag 1 gång per månad gå till en NY läkare om jag vill förlänga min sjukskrivning, vilket känns oerhört stressande för mig.

Eftersom de inte är specialiserade på psykvård på VC här inträffade nyligen följande: Jag kommer in till en ung AT-läkare på VC, och är i ett skick som jag inte kan beskriva eftersom jag har minnesluckor, så mycket ångest har jag då. Han bedömer att jag måste vända mig till Öppenpsyk, och skriver en akutremiss. Här bör väl även tilläggas att jag varken fått någon hjälp för min PTSD eller hänvisats någonstans under hela den här perioden, förutom när jag gick till den enhet i Sthlm som är specialiserad på PTSD. Det enda jag har fått är antidepressiva medel som ska minska min panikångest, får jag däremot en panikångestattack måste jag ta mig till akuten, mot det får jag ingenting utskrivet.

Väl på öppenpsyk på min gamla arbetsplats får jag först tala med en väldigt trevlig sköterska, hon frågar mycket och antecknar och ber mig sedan vänta på den läkare som har jour. Det går 8 timmar, sedan får jag träffa en ST-läkare som helt klart är väldigt grön. Vi pratar i ca 1 h om olika medicineringar och om min sjukskrivning, hon kommer med förslag, osv. Hon försvinner ut i på sin höjd 5 minuter och kommer sedan tillbaka och förklarar att hennes överläkare har sagt (påstått, för detta stämmer inte) att med tanke på vart jag bor hör jag till NÄL, och eftersom jag kommer akut kan de varken hjälpa mig med medicinering eller sjukskrivning. De hänvisar mig således till NÄL eller tillbaka till VC i Stenungsund, som är de som skrivit remissen.

Med tanke på vart jag bor, så hör jag till den delen av Bohuslän som hör till just det sjukhuset där jag befann mig och dessutom har vi ett fritt vårdval. Att jag sedan inte skulle kunna få någon hjälp för att jag kommer akut - ni hör ju själva hur dumt det låter? Jag går iaf tillbaka till VC på akuttid och får träffa en läkare som känns någorlunda vettig. Han ber mig, liksom gör sköterskorna, att ringa och boka en tid i förväg nästa gång så att jag kan komma till just honom. Detta försökte jag göra idag. Sköterskan jag pratade med konstaterade att "Du är inte listad här så du får boka in en akut-tid" och när jag ifrågasätter, med tanke på vad som sagts innan, säger hon kort och gott att "Det kommer från högre ort" att de ej får boka in en tid till mig med tanke på att jag ej är listad där.

Jag lade på med ett asgarv för det är ju tydligare nu än någonsin, till och med för mig som jobbat som sekreterare i flera år och tyckte att systemet funkade bra, att svensk sjukvård är ett skämt. Det enda som gör skämtet värt att skratta åt är att det är 2012 och vi befinner oss i Sverige och att det ändå är möjligt för sjukvården att på något plan ÖHT se ut som den gör.

Imorgon får jag alltså ringa och boka en akuttid. Undrar vad jag hamnar hos för läkare denna gången, spännande.

"I realised, somehow, through the screaming in my mind, that even in that shcakled, bloody helplessness, I was still free: free to hate the men who where torturing me, or to forgive them. It doesn't sound like much, I know. But in the flinch and bite of the chain, when it's all you've got, that freedom is a universe of possibility. And the choice you make between hating and forgiving, can become the story of your life."
- Gregory David Roberts, "Shantaram".

Det finns en annan historia jag inte berättat, eftersom jag ofta själv glömmer bort dess betydelse för hur min situation idag ser ut. Jag flyttade inte hemifrån när jag var 15, bättre uttryckt så flydde jag. Jag har en mamma som så länge jag kan minnas har varit alkoholist. Hon inser det inte och kommer aldrig inse det själv, och som grädde på det moset är hon numera uteslutande elak mot de flesta runtomkring sig, och främst mot mig. "Psykologisk misshandel", brukar min terapeut kalla det i samma samtal som då hon ber mig se till att flytta härifrån så fort jag bara kan, vilket hon gör ofta.

Det är svårt att sammanfatta min mamma. Min faster, hennes bästa vän och pappas sista familjemedlem i livet, dog när jag var 15 år, efer att ha kämpat mot cancer i många år. Det var en utdragen och smärtsam död. Vi var förkrossade allihopa, men det som har förstört allra mest efteråt är min mammas sätt att hantera det hela: hon upprepar än idag att det inte är synd om någon utom henne själv. Ofta betonar hon att det är SYND om HENNE och ingen annan, trots att ingen har påstått att det skulle vara eller inte vara synd om någon alls. Detsamma upprepas i den situationen som jag sitter i nu. Det är inte synd om mig, det är hon nogrann med att påpeka ofta, trots att jag heller aldrig påstått att det är synd om mig. Men henne är det synd om.

Men för att göra en lång psykologisk analys kort beskriven med ett redogörande exempel på hur min mamma beter sig: Klockan 14.30 i fredags kom jag hem, då hade min mamma redan börjat dricka vin. Lagom till att kvällen kom var hon full och jag minns faktiskt inte nu, vad det var hon började bråka om, men det var väldigt mycket värre än vad det någonsin har vart förut, trots att jag i 9 år känt att det är svårt för mig att se min mamma som något annat än en elak människa som jag inte längre är intresserad av att vilja ha en relation till. Jag bor här därför att jag måste, inte därför att jag vill.

I lördags skulle vi städa. Jag vaknade vid 6 på morgonen, och i vanlig ordning fick jag ligga och ladda upp all energi jag kunde uppbåda för att orka resa mig från sängen i gästhuset där jag sover och gå in i huset. Både min syster och mamma var vakna. Jag borstade tänderna, tog en kopp kaffe och gick ut till mig igen. Där ute är jag inte så förtjust i att vara, i vanliga fall. Men sedan min mamma kom hem från sin resa flyr jag hellre dit än att sitta på helspänn någonstans i huset och lyssna efter mammas steg och hoppas, hoppas, hoppas hon inte kommer in i rummet, för då kommer hon vara arg för något.

Min systerson var och är sjuk, och min syster var helt utmattad. Min mamma har, när jag kommer in i huset igen vid 13-tiden, tvättat fönster och proklamerar ilsket åt oss att vi ska städa resten av huset. Detta vet vi redan om, och som ni säkert kan lista ut är det inte en särskilt konstruktiv metod, att fräsa åt någon som är så stressad som en person med PTSD som är långt ifrån över, är. Min syster är ungefär lika stressad som jag, och vi vet båda efter vår uppväxt att den rösten, den tonen och det underliggande raseriet kommer inte svalna och den grundar sg i att vår mor har druckit, redan. Min syster ber min mamma att inte höja rösten, varpå min mamma börjar skrika istället. Min syster går in på sitt rum och stänger dörren med orden "Det räcker nu."

Ungefär 7 timmar hinner gå, med ilska och irritation som lycka hållas i schack bara av det faktum att min syster och jag ignorerar min mammas, vid detta laget, elaka påhopp. Under hela dagen har min systerson vart väldigt påfrestande, och min syster har glömt att dammsuga bakom soffan i vårt vinterrum, där hon tappat ned en vas. Vi har städat hela dagen och nu sover min systerson, det går inte att dammsuga för då kommer han att vakna, och han är sjuk, och har feber: han behöver vila.

Klockan 8 startar min mamma dammsugaren och vandrar ilsket omkring och smäller saker i golvet, skramlar och slår i luckor. Min syster och jag bestämmer oss för att ignorera henne, inte säga något, det finns ingenting vi kan säga nu som inte kommer leda till total härdsmälta. Det är uppenbart att min mamma är full och dessutom struntar totalt i sitt sjuka 2-åriga barnbarn som sover och snart kommer vakna. Min syster och jag sitter i vardagsrummet när min mamma kommer in med dammsugaren och ilsket vrålar åt oss över dammsugarljudet att flytta på oss. Min syster protesterar och ber henne tänka på hennes dotterson som sover. Mamma skriker då att det är hennes hus, att vi är för korkade för att göra något rätt och att hon får städa när fan hon vill.

Det är ungefär här det blir för mycket för min syster, och det förstår jag. Så som min mamma skrek så satt jag själv och tänkte att den här människan vill jag aldrig mer se. Min syster börjar slå huvudet mot väggen (för övrigt något jag själv gjort många gånger då jag fått panikångest) med en enorm kraft och skriker åt min mamma att sluta. Min mamma är sjuksköterska. Min syster har aldrig förut gjort sig själv fysiskt illa, ändå står bara min mamma där, ser min syster skrika, gråta och göra sig själv illa, och fortsätter skrika. Jag går då fram och knuffar iväg henne och ber henne gå och sliter dammsugaren ifrån henne, konstaterar att hon inte är riktigt klok. Då börjar hon skrika åt mig, det vanliga, det är hennes hus, hon får göra vad fan hon vill, och när jag frågar om hon inte ser vad hon gör så säger hon att allt är mitt fel, att jag förstör allt och att jag är en värdelös liten jävla snorunge som hon aldrig mer vill se, att jag förstör hennes liv, osv osv osv.

Tilläggas bör att alla som har någon insyn i vår familjestruktur vet att jag har gjort absolut ingenting för att förtjäna att höra sådana saker från min mor, tvärtom.

Min syster går gråtande ut ur rummet och min mamma följer efter henne, trots att min syster skriker åt henne att låta henne vara, vilket mamma vägrar. Min syster går ut genom ytterdörren, min mamma öppnar dörren och följer efter, skrikandes åt henne att hon inte är klok, etc. Efter många om och men får min syster och jag vara ifred och vi står ute på altanen och diskuterar vad vi ska göra och kommer fram till att vi ska flytta hem till hennes hus inom ett par dagar eftersom vi faktiskt inte kan väcka 2-åringen nu, han som mirakulöst nog fortfarande sover. En stund senare ringer min bror och jag sitter i rummet bredvid där min mamma sitter och hör hur hon, som jag vant mig vid efter 9 år, snackar enormt mycket skit om mig, jag är bara ett enda stort problem och hon önskar att hon slapp mig.

Igår var vi på middag hos min bror. Av den anledningen att vi skulle dit, och ingen annan, så höll min mor sig nykter. I bilen på vägen hem satt jag och undrade för mig själv, har hon vin kvar hemma? Det har hon såklart, med rädslan att det skulle få henne att gå över gränsen vågade jag inte hälla ut det i lördags när jag tänkte göra det. Väl hemma sitter både min syster och jag på helspänn, vi veta båda att nu kommer hon att dricka, vi väntar på att höra i hennes steg hur fyllan eldat på den helt orimliga ilskan som kommer med den.

Det tog 20 minuter, innan hon kom in och skrek på oss, då över att min syster inte skulle ha gjort iordning foder till hästarna, vilket hon gjorde dagen innan, det är bara det att mamma tagit det fodret och gett till sina egna, vilket hon glömt, eftersom hon var såpass full dagen innan.

Min mamma förstör och har förstört mitt liv i ganska många år nu. Ingen tror längre att hon kommer förändras och jag kan utan tvekan säga att om hon inte gör det, förändras, kommer jag att säga upp kontakten med henne så fort den möjligheten finns. Min mamma är min mamma, men det betyder faktiskt inte att jag tycker om henne. Jag förlåter henne, men vissa människor som drar med en ned under ytan utan att ens försöka rädda sig själva från att drunkna, måste man bara ta sig bort ifrån. Vissa människor kan ingen rädda och då måste man tänka på att hålla sig själv ovanför ytan, inte mer, inte mindre.

Nu sitter jag här, ännu en kväll, för det här gäller alla kvällar, och väntar på den där tyngden i stegen som jag känner igen så väl, och tänker att jag kommer kunna förlåta men inte glömma att min mamma suddar ut alla fina minnen av min barndom som ändå finns kvar, och raserar det sista som finns kvar av den här familjen. Det tänker jag inte utsätta mitt framtida jag eller min framtida familj för.