I can be someone new
Jaha. Högskoleprovet gick ju bra. Jag var ju seriöst chockad över hur simpelt det var. Det provet, ska alltså avgöra om jag kommer in på läkarlinjen eller inte. Att få mvg i alla ämnen på gymnasiet är svårt, och jävligt jobbigt. Att få 2, 0 på högskoleprovet, verkar inte vara det. Skönt. Men blir en rerun i oktober. Från onsdag slutar jag jobba heltid. Försöker verkligen tycka att det ska bli skönt att få lite mer fritid. Går sådär. Antar att jag föredrar att vara rik framför att vara utvilad! Eller nåt..
Stort orka
Idag ska jag 1, försöka hitta en balkänning (om någon HAR en balklänning som de vill låna ut, LET ME KNOW?) 2, sova, alltså kompensera för nattens missade sömn, 3, plugga kemi, 4, plugga högskoleprov och 5 gärna njuta av att det är helg, LITE, iaf.
cause or love will light the way
love is all that i need
and i found it there in your heart
jag hatar det här. jag är alltid glad. det är det första folk som säger om mig, som ska beskriva mig. det händer att jag är ledsen också, men står du mig inte väldigt nära, så märker du inte det. och har det inte hänt något fruktansvärt så ligger skrattet alltid under ytan och väntar. men inte idag. och jag hatar att folks syn på mig plötsligt förändras, raseras, omdefinieras, när jag sitter vid mitt skrivbord med tårar som vägrar sluta rinna nedför kinderna och landa i en pöl på skrivbordet och jag kan bara inte svara på hur jag mår, hur det är, vad jag behöver, jag kan bara sitta här.
och plötsligt är jag inte den bekymmerslösa som alltid går att locka till skratt.
and i found it there in your heart
jag hatar det här. jag är alltid glad. det är det första folk som säger om mig, som ska beskriva mig. det händer att jag är ledsen också, men står du mig inte väldigt nära, så märker du inte det. och har det inte hänt något fruktansvärt så ligger skrattet alltid under ytan och väntar. men inte idag. och jag hatar att folks syn på mig plötsligt förändras, raseras, omdefinieras, när jag sitter vid mitt skrivbord med tårar som vägrar sluta rinna nedför kinderna och landa i en pöl på skrivbordet och jag kan bara inte svara på hur jag mår, hur det är, vad jag behöver, jag kan bara sitta här.
och plötsligt är jag inte den bekymmerslösa som alltid går att locka till skratt.
nothing can take you away from me
jag tycker det känns helt overkligt att gå på begravning. tänka på människan som levde, skrattade, kände, liggandes i en kista, förruttnelsen har förmodligen redan börjat, och snart kommer det bara finnas ben kvar. ett skal, just nu.
ännu overkligare var det att se en person man älskade, ligga död på en bår, och tänka att det där är inte du, det fanns ingenting kvar av det som definierade dig där, ögonen tomma, kinderna insjunkna och livet som bortblåst och jag undrar precis i vilket ögonblick som den delen av dig som jag älskade och som levde, försvann. och vart den tog vägen.
kan det verkligen vara så enkelt, att man bara dör, slocknar, som en ljuslåga, som slocknar, slutar finnas och aldrig mer finns, aldrig samma låga, den finns inte längre.
slutar
existera.
kan det verkligen vara så?
SOMMAR
ey. det negativa med sånt här är förstås att man blir fullständigt jävla shizofren/bipolär/pms-fittig. ursäkta ordval här, ville bara med eftertryck framlägga precis hur dumihuvudet man blir. för så fort nån frågar, då inser man att man fortarande har lite andnöd, fortfarande har huvudvärk och gråten i halsen, trots att man glömde det för en sekund när man satt och antecknade och lyssnade på grease. det innebär i sin tur att man går från normaltillstånd till upplösningstillstånd på några sekunder. det faktum att jag inte har sovit, är oerhört känslig i grunden och dessutom har pms, gör verkligen ingenting bättre, för någon.
jag lyssnar hur som helst på grease igen, sen personen som utlöste den senaste gråtattacken har gått. och jag känner mig lite hoppfull. det är nämligen så att det snart är vår, om någon nu lyckats missa det. vår innebär att sommaren nalkas, om någon nu inte visste det. klart ni visste. sure as hell. jag blir mitt allra bästa jag, på våren och sommaren. herregud. så lugnt, sansad, harmonisk, glad, tillfreds och salig, är jag aldrig annars. denna sommaren ska jag dessutom ha lite välförtjänt semester (haha, "SEMESTER, typ, INTE jobba helger, det är semester för mig!) och inte jobba 12-23 varenda jäääävla dag.
kommer bli så najs.
och sen, med ens, så går jag nedför trapporna mot mariaplan med musik i öronen, solen i ögonen, och ett leende på läpparna och inser plötsligt att en annan aldrig mer får njuta utav våren.
och när tårarna börjar strömma nedför kinderna i takt med att leendet bleknar så känns det helt berättigat att vara manodepressiv just nu.
jag lyssnar hur som helst på grease igen, sen personen som utlöste den senaste gråtattacken har gått. och jag känner mig lite hoppfull. det är nämligen så att det snart är vår, om någon nu lyckats missa det. vår innebär att sommaren nalkas, om någon nu inte visste det. klart ni visste. sure as hell. jag blir mitt allra bästa jag, på våren och sommaren. herregud. så lugnt, sansad, harmonisk, glad, tillfreds och salig, är jag aldrig annars. denna sommaren ska jag dessutom ha lite välförtjänt semester (haha, "SEMESTER, typ, INTE jobba helger, det är semester för mig!) och inte jobba 12-23 varenda jäääävla dag.
kommer bli så najs.
och sen, med ens, så går jag nedför trapporna mot mariaplan med musik i öronen, solen i ögonen, och ett leende på läpparna och inser plötsligt att en annan aldrig mer får njuta utav våren.
och när tårarna börjar strömma nedför kinderna i takt med att leendet bleknar så känns det helt berättigat att vara manodepressiv just nu.
there must be an angel
sitter på jobbet och lyssnar på lite "uppmuntringsmusik" som jag så snyggt vill kalla det. typ stevie wonder-solot i en ganska så underskattad eurythmics-låt.
gråter. inte helt oväntat. det var ett av två solklara skäl till att jag verkligen inte ville gå och jobba idag, jag visste att jag 1, skulle gråta och 2, snäsa åt folk som frågade mig varför jag hade en sådan butter uppsyn (alltså, folk som inte vet vad som har hänt) därför att jag i allmänhet tycker att folk borde fatta bättre än att jävlas med någon som rent uppenbart har en dålig dag, utan att veta varför.
båda två har uppfyllts. jag har verkligen aldrig snäst åt någon här innan, jag älskar mina arbetskamrater och brukar hålla käften om det är något som stör mig för om det är något jag avskyr så är det pressad stämning på jobbet.
fast när jag är ledsen, då blir jag automatiskt arg, det är ett av få tillfällen som jag förmodligen skulle kunna vara elak mot.. typ min pojkvän. snäsa.
jag har snäst, lipat, pratat om det med alla de som vet, och skänkt många tankar till de som jag vet just nu har det väldigt jobbigt. och börjat lipa på nytt igen. har dessutom spytt en gång ( MÅSTE sluta dricka kaffe när jag har magkatarr, mental note) och antagligen smort in armen med zon en fyra fem gånger nu. fan. 21 år med magkatarr och kroniska sen-problem (??????????). ryggproblem då. vet inte om jag gillar vart det här lutar. jag är redan sliten!
visste att allt kaffe, all träning, för lite mat och sömn, och för mycket alkohol mellan (the olden ones) åren 15-19 skulle komma tillbaks på något sätt. det faktum att jag i princip har slutat med kaffe, ännu mer med alkohol, börjat sova, slutat träna hysteriskt mycket, det gör liksom ingen skillnad. så kanske lika bra att börja igen.
två plus med den här dagen är iaf att den går fort och att det är våffeldagen. vet inte vad det sistnämnda gör för skillnad, jag har inte vart i närheten av nån jävla våffla.
jävla?
jag blir inte bara arg utan sur, när jag är ledsen. ett tappert försök att ersätta gråtattacker, istället för att vara hejdlöst ledsen på världen kan man helt enkelt vara förbannad.
fan.
gråter. inte helt oväntat. det var ett av två solklara skäl till att jag verkligen inte ville gå och jobba idag, jag visste att jag 1, skulle gråta och 2, snäsa åt folk som frågade mig varför jag hade en sådan butter uppsyn (alltså, folk som inte vet vad som har hänt) därför att jag i allmänhet tycker att folk borde fatta bättre än att jävlas med någon som rent uppenbart har en dålig dag, utan att veta varför.
båda två har uppfyllts. jag har verkligen aldrig snäst åt någon här innan, jag älskar mina arbetskamrater och brukar hålla käften om det är något som stör mig för om det är något jag avskyr så är det pressad stämning på jobbet.
fast när jag är ledsen, då blir jag automatiskt arg, det är ett av få tillfällen som jag förmodligen skulle kunna vara elak mot.. typ min pojkvän. snäsa.
jag har snäst, lipat, pratat om det med alla de som vet, och skänkt många tankar till de som jag vet just nu har det väldigt jobbigt. och börjat lipa på nytt igen. har dessutom spytt en gång ( MÅSTE sluta dricka kaffe när jag har magkatarr, mental note) och antagligen smort in armen med zon en fyra fem gånger nu. fan. 21 år med magkatarr och kroniska sen-problem (??????????). ryggproblem då. vet inte om jag gillar vart det här lutar. jag är redan sliten!
visste att allt kaffe, all träning, för lite mat och sömn, och för mycket alkohol mellan (the olden ones) åren 15-19 skulle komma tillbaks på något sätt. det faktum att jag i princip har slutat med kaffe, ännu mer med alkohol, börjat sova, slutat träna hysteriskt mycket, det gör liksom ingen skillnad. så kanske lika bra att börja igen.
två plus med den här dagen är iaf att den går fort och att det är våffeldagen. vet inte vad det sistnämnda gör för skillnad, jag har inte vart i närheten av nån jävla våffla.
jävla?
jag blir inte bara arg utan sur, när jag är ledsen. ett tappert försök att ersätta gråtattacker, istället för att vara hejdlöst ledsen på världen kan man helt enkelt vara förbannad.
fan.
don't let it get to you
jag sitter på jobbet. det känns mil ifrån okej, många mil. fast ändå, läser min blogg och inser att jag nog inte vart mitt allra bästaste jag på senare tid. inte alls, faktiskt. och då var det ändå inte riktigt något som var fel. mer än att det var mörkt ute, typ. nu, när något är seriöst fel, så är det som om jag får lite perspektiv. mår verkligen skitdåligt, det är helt sjukt att man kan ha såhär svårt att andas såhär länge utan att det är något fysiologiskt fel på ens lungor, och ändå. jag vet vad som är fel. jag kan försöka, ja, jag vet inte, bearbeta det? på något sätt är det lite lättare att hantera andnöden när man vet varför den finns där. jämfört med att gå omkring med en känsla av att vilja ställa sig framför ett tåg och inte veta vad man ska göra för att få känslan att försvinna, eftersom man inte vet hur den kom dit från första början.
så idag är på sätt och vis en bra dag.
som dock inte tar bort andnöden som kommer som efterföljd av att någon som inte förtjänar det, har dött.
fick just uttala repliken "Jo, det är ganska många som har dött det sista, tyvärr."
hm. eh.
hejdå.
så idag är på sätt och vis en bra dag.
som dock inte tar bort andnöden som kommer som efterföljd av att någon som inte förtjänar det, har dött.
fick just uttala repliken "Jo, det är ganska många som har dött det sista, tyvärr."
hm. eh.
hejdå.
vad vore jag
jag vet att du sover
känner värmen från din rygg
bara lukten gör mig svag
men jag vågar inte väcka dig nu
jag skulle ge dig
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så
jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte en stå
när du inte ser på
och genomskinligt grå
blir jag
utan dina andetag
och färglös som en tår
blir jag
utan dina andetag
tänk att du är min
det är kärlek det.
du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
detta inlägget bör betraktas som en tribute.
det finns saker, kanske en låt, en bok, en film, ett föremål, ett klädesplagg, en plats, ett minne, en person, som får en att tänka att livet är bra. att livet är fantastiskt melankoliskt bitterljuvt och vackert. thailand kommer alltid vara en sån plats för mig. vissa ställen på orust också. mina hundar. lars winnerbäck, alltid, lars winnerbäck. mina hästar. vissa böcker som jag kan läsa om och om igen. bonnie tyler - bitterblue, rod stewart - vagabond heart, tanken på lägenheten i spanien, sommarnätter där, på balkongen, i mörkret, varm asfalt under fötterna. vissa lars winnerbäck-låtar som slår an en sträng i hjärtat, som man glömmer finns ibland. spårvagnsljudet i slutet på känn ingen sorg för mig göteborg, måsar som skriker och skriker sommar, att det snart är sommar. elvans spårvagn till saltholmen. göthas en sen sommarkväll när solen just gått ned. typ så. typ sånt.
kom hem nu, efter en inte alls pjåkig kväll, där den bästa stunden ändå var när jag stirrade ut genom fönstret och lät musiken stäng ut allt annat på spårvagnen hem. nu sitter jag här, lyssnar på lasse och gråter. stora, tunga, trötta tårar som inte går att hejda, det är meningslöst att ens försöka. jag kommer aldrig aldrig aldrig lära mig att hantera döden, att folk försvinner och aldrig kommer tillbaks, aldrig får leva mer, som inte förtjänar att dö, alltid de bästa, alltid de finaste som dör. alltid de där människan som man tänker på med ett leende, alltid de som dör. jag kommer, hur som helst, aldrig kunna lära mig att hantera, att det är en del av livet.
varje gång jag tänker så, tänker på sorgliga saker som definierar och preciserar och utgör undantag och som gör att man uppskattar allt det fina, så tänker jag på en person. en person som kan vara den genuinaste, snällaste, ödmjukaste, intelligentaste, underbaraste människan jag någonsin träffat. en sån person som är omöjlig att tänka på utan att le eller utan att bli varm. en person som gör att man tänker att man borde göra allt det man alltid velat. den allra bästa vännen jag haft, som jag någonsin kommer ha, som jag kommer värdesätta tills den dagen jag dör, för även om vi inte har träffats på flera år och pratat på flera månader så vet jag alltid att du är min bästis, och jag är din, och om det finns en endaste person här i livet som jag kan lita på och litar på älskar mig villkorslöst så är det du. jag kräver ingenting av dig och ändå vet jag att du skulle ge mig precis allt. detta är en tribute till dig, peter, min allra bästaste finaste vän, jag saknar dig, jag ÄLSKAR DIG.
snart kommer jag till linköping och hälsar på dig, det lovar jag.
i've been holding on here forever
sitter och filosoferar. fick just ett, litet, oväntat mail från någon jag träffade för ganska exakt ett år sen nu. blev helt head over heels, min första tanke var, han ska bli min, jag måste måste, se till att han blir min. ungefär en timma senare visste jag att jag hade lyckats. ungefär två timmar senare berättade han att det var hans första tanke, när han såg mig. samma natt flyttade jag in i sängen ovanför min (hans) och bodde där de kommande månaderna. men herregud, har nog aldrig vart i ett förhållande som har vart så emotionellt påfrestande, aldrig blivit så illa behandlad och behandlat så illa förut. älskar denna människan, men blir mörkrädd när jag tänker på att jag förmodligen hade stannat i det förhållandet om jag hade stannat i det landet. ständigt påtänd, varvat med full, nochalant, våldsam, elak, ångerfull, svag, bipolär och osäker. minns en kväll när jag satt i korridoren utanför mitt rum, med mascara i hela ansiktet, strax efter att du hade dragit mig i håret, spottat på mig och skrikit hora, inför hela hostelet, att jag visste att det är här, i detta ögonblicket som man bestämmer sig för om man ska tolerera att bli spottad på. natten därpå låg jag i din säng igen. jag kan verkligen, fullt ut, förstå tjejer som blir slagna och inte kan gå. vet inte vad jag gjorde där, var ständigt förbannad, föraktade dig för din osäkerhet och vi slogs (slogs!) nästan varje dag. ändå var det först när jag satte mig på flyget hem, för gott, som det var över. men det är så svårt så svårt när man är mitt i, allt man kan se är det man såg de första dagarna, veckorna, allt annat bleknar och man lever på hoppet om att du ska vara så snäll igen. det är du förstås aldrig men....
hoppet är det sista som lämnar människan. och när hoppet är borta sitter jag bara här med en obehaglig känsla av att jag bara är en person som lät mig bli spottad på.
och idag saknar du mig, är ångerfull, ledsen, kan inte sluta tänka på mig. och det är så skönt att förakta din osäkerhet utan känslan av att inte vilja vara utan dig. så skönt.
nu ska jag äta. mat..
hoppet är det sista som lämnar människan. och när hoppet är borta sitter jag bara här med en obehaglig känsla av att jag bara är en person som lät mig bli spottad på.
och idag saknar du mig, är ångerfull, ledsen, kan inte sluta tänka på mig. och det är så skönt att förakta din osäkerhet utan känslan av att inte vilja vara utan dig. så skönt.
nu ska jag äta. mat..
The one hundreth
Ligger i min baby(sängen) och varvar vänner med seinfeld. Bra skit. Mina vänner är dock svikare. Eller börjar bli gamla. Någon som är sugen på att dricka vin ikväll? Jag är sjukt sugen, men ingen annan verkar det som, väldigt illa. Let me know.
Inatt drömde jag två skumma grejer. Jag träffade frida lintunen vid någon slags allmän pool, och hon brände sönder hela ryggen.(?) Sedan var jag på någon slags musikvideo-inspelning i skogen, blev jagad av ett gäng kändisar med samurajsvärd som försökte döda mig..
all these things that i've done
man skojar om så knäppa grejer ibland. när hon är deppig skojar en arbetskamrat om att hon tänkte, när hon stod och väntade på tåget, hur praktiskt det skulle vara att bara kunna köra fram och ställa sig på spåret, slippa gå ur bilen. det är givetvis ett skämt. men jag skämtar inte om sånt, tänker inte så, det är inte kul att skämta om och jag har aldrig tänkt i de banorna, att jag ens skulle kunna må så dåligt att jag skämtar om att ta livet av mig. så idag, skämtade jag om att kliva ut framför en bil och alla sa att det inte är kul att skämta om och jag tänkte, för mig själv att jag skämtar inte om sådant. försöker verkligen verkligen verkligen må bra, försöker vara tacksam för att jag mår bra, har det bra, är frisk.
men så står jag här, sorterar labsvar och stämplar och jag är helt tyst, håller nästan andan för att ingen ska höra och papprena framför mig är helt fläckiga av tårar och jag fortsätter hålla andan, försöker låtsas som att jag inte gråter, om ingen annan märker det kanske jag kan undgå märka det, men en sak jag inte kan undgå att märka är att jag för första gången någonsin är riktigt orolig för mig själv.
jag försöker verkligen.
men så står jag här, sorterar labsvar och stämplar och jag är helt tyst, håller nästan andan för att ingen ska höra och papprena framför mig är helt fläckiga av tårar och jag fortsätter hålla andan, försöker låtsas som att jag inte gråter, om ingen annan märker det kanske jag kan undgå märka det, men en sak jag inte kan undgå att märka är att jag för första gången någonsin är riktigt orolig för mig själv.
jag försöker verkligen.
better be
idag är fan ingen bättre dag. igår gick jag omkring med hjärtklappning hela dagen, kollade blodtrycket med jämna mellanrum och lyckades inte direkt lugna ned mig. vaknade imorse, spydde, har inte ätit något, reste mig just från stolen och fick världens blodtrycksfall och nu orkar jag bara inte resa mig igen. orkar inte svara i telefonen som ringer eller ens låtsas som att jag mår bra eller förklara att jag har en dålig dag, vilket gör att alla tror att jag är irriterad, svarar knappt på tilltal. kan tänka, det här är inte riktigt jag, men orkar inte ta ögonkontakt, le beklagande och säga att det inte är nån fara. orkar inte särskilt mycket alls. orkar inte fokusera och det enda som inte är som en dimma är känslan av att hjärtat slår så hårt i bröstet att det nästan gör ont.
döden. allvarligt talat, jag kommer inte kunna leva något bra liv, jag kan verkligen inte hantera att folk blir dödligt sjuka, dör, lider, plågas och tanken på att någon jag bryr mig om ska behöva ha dödsångest.
vill inte säga hejdå, fundera över vart du är och gå på begravning. vill inte sörja, sakna, fundera över tomrummet.
jag tänker aldrig acceptera att det är så, blir så, alltid kommer vara så, för det är fan inte lugnt.
jag tror det hade vart lite mer lugnt och jag hade träffat på¨en enda människa som jag känner och älskar som inte hade dött på ett sjukt plågsamt sätt.
men riktigt så rättvist är inte livet.
döden. allvarligt talat, jag kommer inte kunna leva något bra liv, jag kan verkligen inte hantera att folk blir dödligt sjuka, dör, lider, plågas och tanken på att någon jag bryr mig om ska behöva ha dödsångest.
vill inte säga hejdå, fundera över vart du är och gå på begravning. vill inte sörja, sakna, fundera över tomrummet.
jag tänker aldrig acceptera att det är så, blir så, alltid kommer vara så, för det är fan inte lugnt.
jag tror det hade vart lite mer lugnt och jag hade träffat på¨en enda människa som jag känner och älskar som inte hade dött på ett sjukt plågsamt sätt.
men riktigt så rättvist är inte livet.
we're all just, waiting, waiting to die
jag har en så fruktansvärt dålig dag. jag tänker saker jag inte får tänka. överväger sådant som jag vet att jag inte vill. när man överväger att göra något som man vet att man skulle ångra, och dessutom må så fruktansvärt dåligt utav, då är det bäst att akta sig, stänga av telefonen, sova till en bättre dag. idag är en dag när jag skulle kunna fatta, håller på, att fatta en mängd, objektivt sett, urkassa beslut.
så jag tänker stänga ned tankeverksamheten och jobba. hoppas att jag återgår till mitt normaltillstånd imorgon. då det man behöver är det man mår bra av och det man vill, igen. istället för att bara kunna se fördelar med att lägga benen på ryggen och fly, så fort det blir jobbigt.
det vet vi alla, att det inte finns några egentliga fördelar med det.
så jag tänker stänga ned tankeverksamheten och jobba. hoppas att jag återgår till mitt normaltillstånd imorgon. då det man behöver är det man mår bra av och det man vill, igen. istället för att bara kunna se fördelar med att lägga benen på ryggen och fly, så fort det blir jobbigt.
det vet vi alla, att det inte finns några egentliga fördelar med det.
fuck you very much
lyssnar på lily allen och känner mig minst sagt lite lurig. vissa låtar, vissa skivor, vissa filmer, böcker texter och personer kan få en att känna sig lite lurig. som om man har en plan. en hemlighet. något ingen annan vet. något massa andra vet men som går emot normen. en konspiration. en viss människa, ett telefonsamtal, fick mig att känna så ikväkk, tätt följt av en film. bra till mods är ett annat sätt att beskriva det, lurig beskriver tankeverksamheten bakom. nya perspektiv öppnar dörrar för nya sinnesstämningar, speciellt om man fastnat i ett hjulspår som är svårt att komma ur.
men det finns inte mycket gott(precis som the other way around) som inte för något ont för sig. vill flytta, bryta upp, sluta upp, göra slut, avsluta, börja om, börja på nytt, bygga nytt, bygga upp. starta på nytt. fast det ska jag inte. känner igen min egen dumhet när den glor tillbaks på mig i spegeln.
svårt att ignorera den när den är så sjukt snygg, typ.
det är ju det som är problemet.
jag vill göra något som jag vet att jag inte borde. vill ha något jag vet att jag inte behöver. det finns en soklar skillnad mellan de två. vill vara arg på dig men behöver förlåta dig, eftersom ilskan barab tär på mig, och ingen annan. vill väldigt mycket som jag inte borde, som skulle göra det mesta lättare nu, lätta på trycket men bara lämna saknad när bägaren är tom på utmaningar.
nån sa att jag är kryptisk.
men det finns inte mycket gott(precis som the other way around) som inte för något ont för sig. vill flytta, bryta upp, sluta upp, göra slut, avsluta, börja om, börja på nytt, bygga nytt, bygga upp. starta på nytt. fast det ska jag inte. känner igen min egen dumhet när den glor tillbaks på mig i spegeln.
svårt att ignorera den när den är så sjukt snygg, typ.
det är ju det som är problemet.
jag vill göra något som jag vet att jag inte borde. vill ha något jag vet att jag inte behöver. det finns en soklar skillnad mellan de två. vill vara arg på dig men behöver förlåta dig, eftersom ilskan barab tär på mig, och ingen annan. vill väldigt mycket som jag inte borde, som skulle göra det mesta lättare nu, lätta på trycket men bara lämna saknad när bägaren är tom på utmaningar.
nån sa att jag är kryptisk.
tramps like us
sitter på jobbet. vet inte vad det är med mig vissa dagar som gör att man inte kan spela bort ett dåligt humör. idag har jag (än så länge) lett, hejat, tagit av mig skorna och satt på musik och sitter vid mitt skrivbord som vanligt. fick en kram av chefen, som kallade mig gumman och tyckte hemskt synd om mig, jag sa inte ens någonting. har fått ytterliggare två kramar av folk som har frågat vad tusan som har hänt. so far, har jag inte sagt ett knyst.
det är bara rena antaganden. vissa dagar vaknar man och ser ut som att någon dött. ingen har dött.
men något som är säkert är att jag inte orkar mer. orkar inte. det gör ont i hela bröstkorgen att andas, så mycket har jag gråtit. mest har jag gråtit för att jag vet att om du bara kunde andas ut och slappna av och släppa taget och våga lite, så skulle det bli så bra, vi skulle bli så bra. svårare än så behöver det inte vara. men det är det, nu, när du gör det svårt. och då är det inte bra heller. och du förstår inte det. och jag sitter här och andas så stilla som möjligt och orkar inte försöka få dig att förstå att det handlar om att det blir vad man gör det till. jag orkar inte. jag ger upp. vill du inte vara med mig, så gå.
jag har ingen energi alls kvar. vill bara ha en kram och vakna till en ny fredag, när jag inte gråter det första jag gör och gråter på jobbet, för att jag vet att jag vaknade igår morse och tänkte torsdag, snart fredag, ja, bra, underbart. men det vände som man vänder sida i en bok. riktigt så lätt var det visst inte. och om jag orkade, skulle jag förklara för dig att det var inte riktigt så rätt, för att du valde, att inte göra det så lätt. om du kunde släppa taget om alla självfödda tvivel så skulle det bli lätt.
men jag orkar inte. jag vill inte var med någon annan. men jag har ingen energi kvar. jag går på mina reservbatterier nu.
det är bara rena antaganden. vissa dagar vaknar man och ser ut som att någon dött. ingen har dött.
men något som är säkert är att jag inte orkar mer. orkar inte. det gör ont i hela bröstkorgen att andas, så mycket har jag gråtit. mest har jag gråtit för att jag vet att om du bara kunde andas ut och slappna av och släppa taget och våga lite, så skulle det bli så bra, vi skulle bli så bra. svårare än så behöver det inte vara. men det är det, nu, när du gör det svårt. och då är det inte bra heller. och du förstår inte det. och jag sitter här och andas så stilla som möjligt och orkar inte försöka få dig att förstå att det handlar om att det blir vad man gör det till. jag orkar inte. jag ger upp. vill du inte vara med mig, så gå.
jag har ingen energi alls kvar. vill bara ha en kram och vakna till en ny fredag, när jag inte gråter det första jag gör och gråter på jobbet, för att jag vet att jag vaknade igår morse och tänkte torsdag, snart fredag, ja, bra, underbart. men det vände som man vänder sida i en bok. riktigt så lätt var det visst inte. och om jag orkade, skulle jag förklara för dig att det var inte riktigt så rätt, för att du valde, att inte göra det så lätt. om du kunde släppa taget om alla självfödda tvivel så skulle det bli lätt.
men jag orkar inte. jag vill inte var med någon annan. men jag har ingen energi kvar. jag går på mina reservbatterier nu.
denna låten är till dig
Så ta åt dig.
Hey jude, don't make it bad
take a sad song and make it better
remember to let her into your heart,
then you can start to make it better
Hey jude, dont be afraid
you were made to go out and get her
the minute you let her under your skin,
then you begin to make it better
And anytime you feel the pain, hey jude, refrain,
don't carry the world upon your shoulders
for, well you know that it's a fool who plays it cool
by making his world a little colder
Hey jude, dont let me down
you have found her, now go and get her
remember to let her into your heart,
then you can start to make it better
so let it out and let it in, hey jude, begin,
you're waiting for someone to perform with
and don't you know that it's just you, hey jude, you'll do,
the movement you need is on your shoulder
hey jude, dont make it bad.
take a sad song and make it better.
remember to let her under your skin,
then you'll begin to make it
better
..........
take a sad song and make it better
remember to let her into your heart,
then you can start to make it better
Hey jude, dont be afraid
you were made to go out and get her
the minute you let her under your skin,
then you begin to make it better
And anytime you feel the pain, hey jude, refrain,
don't carry the world upon your shoulders
for, well you know that it's a fool who plays it cool
by making his world a little colder
Hey jude, dont let me down
you have found her, now go and get her
remember to let her into your heart,
then you can start to make it better
so let it out and let it in, hey jude, begin,
you're waiting for someone to perform with
and don't you know that it's just you, hey jude, you'll do,
the movement you need is on your shoulder
hey jude, dont make it bad.
take a sad song and make it better.
remember to let her under your skin,
then you'll begin to make it
better
..........
i'm shining like a new dime
sitter på jobbet, lyssnar på tiger lou och kollar lägenheter. låg en lägenhetsannons på mitt skrivbord imorse när jag kom till jobbet, på en lägenhet i huset bredvid mitt. Samma adress, lika stor och i samma skick. Sämre läge, (vån 1/vån 5), ingen balkong och avsevärt sämre utsikt dock, och utgångspriset var 400 000 mer än jag köpte min lägenhet för för 4 år sedan. och värdet har stigit väldigt mycket sedan dess, och plussa några hundra på min, så går jag trots allt inte back om jag säljer och köper nytt nu, hur man än räknar. det var nog det min far ville påvisa med att lämna annonsen där.. ja.
men det känns väl aldrig bra att sälja för flera hundratusen mindre än vad man kanske, kanske hade kunnat få. men, again, det gårinte att basera livet på kansken. har hittat tre lägenheter som jag utan svårighet hade kunnat tänka mig att spendera mitt liv i. drömlägenheter. sekelskift, trägolv, stukatur och fräscha kök, takhöjd, balkong och centralt. vackert och fräscht och lättinrett tilltalar mig.
det absolut största problemet är att jag inte vill förlora min fina utsikt. men vid närmare eftertanke kan jag mycket väl tänka mig ett annat hem. inte mitt hem. ett nytt hem.. smakar, visualiserar, föreställer mig. förställer, kanske, men vad gör det, om man ändå inte känner sig nöjd, om man känner sig fastlåst, fången och i behov av förnyelse, så spelar det oftast ingen roll om det inte blir som man tänkt sig.. i själva verket är det oftast det, som är det fina, det som sätter lite guldkant på livets tillvaro.
det blir aldrig som man tänkt sig.
men det känns väl aldrig bra att sälja för flera hundratusen mindre än vad man kanske, kanske hade kunnat få. men, again, det gårinte att basera livet på kansken. har hittat tre lägenheter som jag utan svårighet hade kunnat tänka mig att spendera mitt liv i. drömlägenheter. sekelskift, trägolv, stukatur och fräscha kök, takhöjd, balkong och centralt. vackert och fräscht och lättinrett tilltalar mig.
det absolut största problemet är att jag inte vill förlora min fina utsikt. men vid närmare eftertanke kan jag mycket väl tänka mig ett annat hem. inte mitt hem. ett nytt hem.. smakar, visualiserar, föreställer mig. förställer, kanske, men vad gör det, om man ändå inte känner sig nöjd, om man känner sig fastlåst, fången och i behov av förnyelse, så spelar det oftast ingen roll om det inte blir som man tänkt sig.. i själva verket är det oftast det, som är det fina, det som sätter lite guldkant på livets tillvaro.
det blir aldrig som man tänkt sig.
there'll be nothing you can do
Vaknar, trots ett antal mardrömmar som krävde en dusch klockan 3 inatt, till en ny dag. En helt ny dag. Fräscht hår, ljusa naglar, rosiga kinder och en ny kavaj- jag känner mig fräsch idag, trots ett självlysande munsår.
Nu ska jag jobba och förundras över hur snabbt dagarna går, och fundera över hemligheten med just denna veckan.
Lyssnar på Joshua Radin och känner mig ändå ganska lugn.
Nu ska jag jobba och förundras över hur snabbt dagarna går, och fundera över hemligheten med just denna veckan.
Lyssnar på Joshua Radin och känner mig ändå ganska lugn.
Övermänsklighet
Det finns många konstiga människor och mycket konstigt som händer. Konstigast av allt är att varenda läkare i Sverige plötsligt ska stå till svars för att en läkare inte kunder rädda en person. Men man måste ju skylla på någon, kanske känns livets orättvisa, för den okristne, lite lättare att hantera om man har någon att skylla på. Har man andra människors liv i sina händer förväntas man dessutom bli oförmögen att begå misstag. Tänk om det var just precis så lätt.. vad härligt.
For you I bleed myself dry
Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard
No one ever said it would be this hard
Now that the love is gone
Sitter i taxin. Funderar över samma sak som jag funderade över tidigare idag. Fredag kväll, 20 år gammal och det absolut sista jag vill göra i helgen är att gå ut. Varför? Är jag en kärring? brukade gå ut varje helg innan. Tror det har till stor del att göra huruvida man är singel. Men också för att jag verkligen inte vill dricka alkohol o att gå ut utan att dricka är tragiskt o tråkigt nog inte riktigt lika kul.. Men nu sitter jag här o känner mig faktisk lite sugen, både på att dansa o bli full. Men nej!
Gimme
För att påminnas om att livet är väldigt trevligt, så behöver man inte se sjuka människor, människor som har det värre, se objektivt på det man har, leva i nuet, vara tacksam eller ambitiös. Istället behöver man träffa en person som är precis som en själv och gör precis allt det man vill göra, och dessutom väldigt mycket som man har gjort (och tänka, wow det där har ju jag med gjort) och inse att skillnaden mellan henne och mig är att hon njuter utav det, fullt ut, hela tiden.
Då glömmer man genast bort de dåliga stunderna, inser att de bra stunderna kommer för att man skapar dem.
Idag är hur som helst,utan denna namnlösa person, en mycket bra dag. Tack för perspektivet du serverade på ett fat, det uppskattades iaf. Ska jobba i 1 h och 17 minuter till och sen HEM. Ikväll får jag träffa min man, och herregud vad kärlek han ska få!
Då glömmer man genast bort de dåliga stunderna, inser att de bra stunderna kommer för att man skapar dem.
Idag är hur som helst,utan denna namnlösa person, en mycket bra dag. Tack för perspektivet du serverade på ett fat, det uppskattades iaf. Ska jobba i 1 h och 17 minuter till och sen HEM. Ikväll får jag träffa min man, och herregud vad kärlek han ska få!
ej ok
Orka blogga bara för att det inte finns något kvar att göra på datorn, ingen uppdaterar sin blogg, det är bara miffon online på msn (inte du älskling!) och min pojkvän gör mig frustrerad genom att få mig att sakna honom ännu mer. spotify tröstar litegrann, men det räcker inte riktigt till.
farliga saker kan lätt hända i rastlöshetens efterdyningar.. oh ljuva underbara.
farliga saker kan lätt hända i rastlöshetens efterdyningar.. oh ljuva underbara.
Gåtor
Jag skulle bra gärna vilja ha reda på vad det är som Gud straffar samtliga utav jordens kvinnor för, runt hälften utav tiden i allmänhet och i synnerhet en vecka i månaden. Min hy går helt bananas, mitt humör är om det går, ännu värre och mitt hår tycks producera dubbelt så mycket fett. Jag går från fläckfri och glad till en drake med finnar som gråter och skriker växelvis. Alltså, jag kan seriöst lipa en fem sex gånger om dagen, och gå från sjungande livsglädje till hysteriskt deprimerande mörker på minuter.
Finns det någon mening med det här? Ge mig inte det självklara svaret så ska jag omformulera åt er. Är det nödvändigt?
Finns det någon mening med det här? Ge mig inte det självklara svaret så ska jag omformulera åt er. Är det nödvändigt?
Jag är ond
Jag har vissa påtagliga bevis för denna tes. T.ex följande: Ibland träffar man folk, som man tvingas umgås med av olika skäl, som man kort och gott inte gillar. Inga direkta konstigheter där, man kan inte älska alla. Men det är lugnt, man måste inte pussas, kramas och ringa varandra bara för att man delar kompisar, arbetsplats, buss hem och intressen. Det kanske inte funkar ändå, det är helt okej. Ibland kan man träffa människor man inte gillar som inte gillar en och som man ändå ler artigt mot och inte låtsas om att man tänker onda tankar om. Det tjänar inget till. För människan är säkert trevlig och smart och allt, förmodligen eftersom dina kompisar tycker det, men det klickar bara inte, så man tänker, hon är bra. Inte övertygad. Sen sitter man där på facebook och ser att den här snygga människan som man inte gillar har skaffat en riktigt ful pojkvän som enligt ryktet dessutom är elak mot henne och då gör jag high five med mitt onda jag.
Vad är det för fel på mig egentligen?
Jag menar vadfaaan.
Önskar man kunde vakna och se ut som kenza. Tänkte att jag skulle förebygga min osnygghet, jag skulle gå på den där föreläsningen, köpa mat och sola och träna på vägen hem. Istället sitter jag här. Efter en arbetsdag vid datorn sitter jag vid nästa datorskärm. Spotify, msn, ansiktsboken, diverse bloggar. Har bara bytt till en mindre ergonomisk stol. Känner mig lagom värd.
Min pojkvän är iaf sjukt snygg. Men kom hem nån jäkla gång så blir jag nöjd!
Fredag fredag idag.
Vad är det för fel på mig egentligen?
Jag menar vadfaaan.
Önskar man kunde vakna och se ut som kenza. Tänkte att jag skulle förebygga min osnygghet, jag skulle gå på den där föreläsningen, köpa mat och sola och träna på vägen hem. Istället sitter jag här. Efter en arbetsdag vid datorn sitter jag vid nästa datorskärm. Spotify, msn, ansiktsboken, diverse bloggar. Har bara bytt till en mindre ergonomisk stol. Känner mig lagom värd.
Min pojkvän är iaf sjukt snygg. Men kom hem nån jäkla gång så blir jag nöjd!
Fredag fredag idag.
bitterfittan
biter ihop och ler mitt allra bästa leende. visar alla tänderna nästan, det värker i käkbenen men när någon frågar medlidsamt hur man går så går det sällan att hålla tillbaks. låtsas man vara glad så lyckas man ibland övertyga sig själv.
det vore synd att påstå att saker, trots allt, blir bättre när jobbet tar ut på tiden så utav bara (**), så att min rast snart har passerat. det vore så jävla synd att påstå att det skulle göra den här dagen bättre.
såg på kärlekens slöja igår, naomi watts och erward norton, ni vet. det är, en på ett helt oförklarligt sätt, en sjukt obehaglig film. det här med kolera. det här med epidemier, smittsamma, plågsamma, dödliga sjukdomar. damn vad jag lipade med.
fasen. denna dan är urdålig. jag är iofs snygg idag och har kunnat behålla maten och har börjat läsa en grymt spännande bok, och har inte gjort slut på lönen en vecka efter att den kommit (nåt sorts av rekord det där), tycker om en kille som råkar tycka om mig som råkar vara min pojkvän, har en fast månadslön och en ledig fredagseftermiddag varje vecka och en egen häst och en egen bostadsrätt och behöver inte bry mig ett skit om nån finanskris (som jag för övrigt märkte av först när affärerna började stänga/minska i storlek/rea ut hela sina sortiment och jag blev ledsen) och lever i ett av världens rikaste länder och är smal och är smart (word) och har vänner och framtidsplaner och bra föräldrar och bra relation till (en förälder) och integritet och självdistans och nya skor och ett smittande skratt och allt vad fan man nu kan tänkas vilja ha som många inte har. försöker verkligen vara positiv här men det går inte. har inte riktigt den där genuina glädjen. den vill jag ha!
det vore synd att påstå att saker, trots allt, blir bättre när jobbet tar ut på tiden så utav bara (**), så att min rast snart har passerat. det vore så jävla synd att påstå att det skulle göra den här dagen bättre.
såg på kärlekens slöja igår, naomi watts och erward norton, ni vet. det är, en på ett helt oförklarligt sätt, en sjukt obehaglig film. det här med kolera. det här med epidemier, smittsamma, plågsamma, dödliga sjukdomar. damn vad jag lipade med.
fasen. denna dan är urdålig. jag är iofs snygg idag och har kunnat behålla maten och har börjat läsa en grymt spännande bok, och har inte gjort slut på lönen en vecka efter att den kommit (nåt sorts av rekord det där), tycker om en kille som råkar tycka om mig som råkar vara min pojkvän, har en fast månadslön och en ledig fredagseftermiddag varje vecka och en egen häst och en egen bostadsrätt och behöver inte bry mig ett skit om nån finanskris (som jag för övrigt märkte av först när affärerna började stänga/minska i storlek/rea ut hela sina sortiment och jag blev ledsen) och lever i ett av världens rikaste länder och är smal och är smart (word) och har vänner och framtidsplaner och bra föräldrar och bra relation till (en förälder) och integritet och självdistans och nya skor och ett smittande skratt och allt vad fan man nu kan tänkas vilja ha som många inte har. försöker verkligen vara positiv här men det går inte. har inte riktigt den där genuina glädjen. den vill jag ha!
tuesday bluesday
jag är riktigt riktigt nere idag. det är fan hemskt, såna här dagar känns mer hopplösa än dagar då man inte sovit, ser förjävlig ut, knappt nåt smink och håret ser ut som ett skatbo, maten är äcklig, telefonerna går varma på kontoret, papper försvinner och illamåendet är ett faktum. de dagarna kan man på något sätt gå vidare med tanken att det är en dålig dag, imorgon, när jag har sovit, ätit frukost i lugn och ro och kommit ikapp verksamheten på jobbet, och dessutom så landar håret precis som jag vill, då kommer det vara en bättre dag.
bara det att idag har jag ätit frukost, håret är perfekt, sminket likaså, det är inte särskilt mycket att göra och det var så god mat i "bamba" att jag köpte två portioner! (en till imorgon)
och ändå sitter jag här och kämpar mot gråten i halsen som har vart där sen jag vaknade imorse och trots att allt är bra så är idag en värre dag än andra dagar, därför att jag mår såhär, trots att det inte finns någon som helst anledning.
bara det att idag har jag ätit frukost, håret är perfekt, sminket likaså, det är inte särskilt mycket att göra och det var så god mat i "bamba" att jag köpte två portioner! (en till imorgon)
och ändå sitter jag här och kämpar mot gråten i halsen som har vart där sen jag vaknade imorse och trots att allt är bra så är idag en värre dag än andra dagar, därför att jag mår såhär, trots att det inte finns någon som helst anledning.
nämen tja
Måndag alltså.. pepp! Vet inte hur jag kan vara pepp inför en lågn jobbvecka, det känns lite onajs om jag lägger lite energi på att fundera över saken, det är nog mer den grymma endorfi-kicken man får av att känna sig effektiv. Tack gud för helger, när man bosätta sig i sängen, men det är bara åh så ljuvt om det varvas med dagar när man inte kan göra det, och får längta.
Har haft en mysig helg tillsammans med min extremt efterlängtade man. Minus hångel, som lös med sin frånvaro, hah.
Sitter på jobbet nu. Äter choklad, sådär lagom nyttig som jag är, som inte har nån matsmältning och allt. Bra där.
Pappa ska flytta till danmark. Asbra. Pappa fyller år idag och igår hade vi middag och gud vad det spårade ur.. visst avslutades kvällen på bästa sätt, med wii och bowling och mycket skratt, men, herregud.. jag är glad att jag itne bor med min familj, att det är lätt att ha distans. En av diskussionerna igår handlade om hur barn präglas av sina föräldrar, och jag, barnlös som jag är, tror starkt på att barn inte blir som deras föräldrar säger åt de, eller gör som deras föräldrar säger åt det. Nej, barn gör som föräldrarna gör. Därför känner jag att det finns en förälder i min familj som jag gör helt rätt i att ta avstånd ifrån. Mer än någonsin kände jag det igårkväll.
Att flytta hemifrån var det bästa beslutet någonsin.
Pappa flytta till danmark? Ej okej.
Nu måste jag jobba på. Dricka thé och chilla och samtidigt vara extremt effektiv, är bra.
Har haft en mysig helg tillsammans med min extremt efterlängtade man. Minus hångel, som lös med sin frånvaro, hah.
Sitter på jobbet nu. Äter choklad, sådär lagom nyttig som jag är, som inte har nån matsmältning och allt. Bra där.
Pappa ska flytta till danmark. Asbra. Pappa fyller år idag och igår hade vi middag och gud vad det spårade ur.. visst avslutades kvällen på bästa sätt, med wii och bowling och mycket skratt, men, herregud.. jag är glad att jag itne bor med min familj, att det är lätt att ha distans. En av diskussionerna igår handlade om hur barn präglas av sina föräldrar, och jag, barnlös som jag är, tror starkt på att barn inte blir som deras föräldrar säger åt de, eller gör som deras föräldrar säger åt det. Nej, barn gör som föräldrarna gör. Därför känner jag att det finns en förälder i min familj som jag gör helt rätt i att ta avstånd ifrån. Mer än någonsin kände jag det igårkväll.
Att flytta hemifrån var det bästa beslutet någonsin.
Pappa flytta till danmark? Ej okej.
Nu måste jag jobba på. Dricka thé och chilla och samtidigt vara extremt effektiv, är bra.
