who am I to say that heaven might be wrong
Finns inget motstånd kvar, inga ursäkter, inget att tveka inför och inget att känna skuld för.
VILKET SLÖSERI.
Jag har alltid betraktat det som en investering.
Tack för att du fick mig att inse att det är raka motsatsen. Allt jag inversterade var energi, allt jag fick tillbaks var tröttheten, den ständiga orubbliga och obotliga tröttheten som inte ens sömn lyckats rå på.
Rastlös, trött och väldigt glad, en tillfällig men underbar känsla.
Jag kommer garanterat ångra mig. Ångrar hellre sånt jag gjort än sånt jag aldrig vågade göra.
Plus att du är mysig. Alltid en bonus.
SÅ KAN DET VA. Numera är jag studerande på försvarshögskolan.. Det är ingen stor skola det. Inte särskilt många civila heller. Helt okej med mig, sjukt intressant dag, så jag är nöjd.
Nu ska jag lägga mig i min (gästängen...) säng och se på true blood, är fast.
Imorgon ska jag träna, gå på föreläsning om Säkerhetspolitik, plugga på lite om politisk teori, fika, sova.
Mona Lisas and Mad Hatters
Lipar fortfarande till Rocketman efter att ha sett Megan (NIP/TUCK) ta livet av sig, med en näve piller och en påse på huvudet, rakt framför ögonen på Sean. Till tonerna av Rocketman, såklart. Den är inte förstörd, den är ännu bättre nu.
Hursom! Imorgon flyttar jag till stockholm. Statsvetenskap med inriktning mot säkerhetspolitik, på Försvarshögskolan, introduktionsdag på Måndag 10.00. Monday tenhundredhours.
Jag har boende. Tågresor till Götet är fixat. Men känner inte en själv. Hur känns det? Sådär, fast ändå, rött gött. Vill gå ut, fika, äta mat, dra ut på rackartyg ju, det går inte att göra ensam.
Mission: Hitta vänner. Hur gör man? Går man till White Room ensam? Börjar mingla? Kontaktannons. Vän sökes... njet. HMM. Får ta med vännerna från gbg helt enkelt! Bra där, visar de bara tågbiljetterna på tradera för 1 quid så är de sålda.
Nej stan ska ta mig med storm och jag ska ta stan med storm. Det blir nog asbra. Råkar veta att alla på kursen är till majoritet män, få civila (FÖRSVARShögskolan - om ni förstår) och medelåldern är mellan 5-9 år äldre än mig.
another lovefool trying to run away
Ibland blir jag helt seriöst trött på mig själv. Jag säger ifrån när jag känner mig kränkt, biter hårdare, skäller högre, skrattar först och högst och gällast, bryr mig inte om jag gör bort mig och absolut inte om att jag tar störande mycket plats ibland. Folk har rätt att tycka vad de vill, jag är alldeles för upptagen med mitt liv för att bry mig om andras.
Ändå kommer någon traskande in i mitt liv, vänder det uppochned och det är väl helt okej, jag välkomnade dig med öppna armar, du var som en frisk fläkt men det du gjorde som du förmodligen inte menade och som jag inte hade räknat med var att du inte bara vände uppochned på mitt liv utan du vände uppochned på mig och allt jag trodde var viktigast för mig, du tog ifrån mig värderingar, prioriteringar och det viktigaste jag någonsin haft, min självkänsla.
Jag släppte den ifrån mig och jag slår handen mot pannan och bara undrar, hur fan kunde jag låta det hända?
Den kommer tillbaks, det vet jag, men det gör det inte mindre jobbigt för mig när skrattet inte bubblar som det brukade, när jag är så trött att jag inte orkar bry mig om någon annan än mig själv och jag ändå ligger vaken mitt i natten med gråten i halsen och huvudet fullt av ångest över allt som inte är som det borde och att ingenting är fel och att jag är helt vilse, att jag kör i hundranittio på en motoväg fast i fel riktning. Helt fel riktning.
När man inte kan sova, ren magi.
this love is difficult but it's real
Jag kommer aldrig, det är jag övertygad om, sluta sakna den du var, som du fortfarande är någonstans, som tog tåget hem när jag var ledsen, kramade mig när jag grät, fick mig att skratta, le, somna utan oro och vakna lycklig.
Vet att du fortfarande har den förmågan.
Jag kommer aldrig sluta sakna det, oavsett hur det är nu så är det vetskapen om att du kan få allt det dåliga att försvinna med allt det bra som du hade att ge mig, som aldrig kommer få mig att sluta önska att jag kunde få behålla dig.
Precis så. Allt bra du hade att ge mig.
Intalar mig att jag hade så mycket bra att ge dig med, eftersom du uppenbarligen ville vara den personen för min skull.
Kommer inte radera de smsen, inte ta bort bilderna som jag kollar på ibland, kollar under fliken "information" och tänker på exakt hur det kändes och hur jag mådde och hur det kändes som att du räddade mig utan att jag visste från vad.
Folk säger till mig att jag är dum som inte släpper taget. Jag får väl göra det då, det är väl dags men de som säger att det är dumt att inte göra det vet inte bättre, hade de vetat, så hade de sagt till mig att jag är en idiot som tänker ge upp.
Jag vet det.
It's lonely out in space
Tunnelbanan stod still imorse. Buss var överkurs för nån som är helt ny i stan så jag gick. Anlände tidigt till kth, fascinerad över att jag ens hittade, med bravur dessutom, åt lunch med Anna, traskade upp till Försvarshögskolan och fick se en klasslista bara för att konstatera att jag var den enda under 25 och tillhörde en minoritet av tjejer. Dessutom träffade jag inte många civilklädda i korridorerna. Kan bli intressant. Litteraturlistan fick mig nästan av svimma, på ett mycket bra sätt. Orka läsa något tråkigt när man kan läsa det här. Schemat gör dessutom att jag kan åka hem typ 2 ggr i månaden, och det lär jag får göra, för, och det trodde jag aldrig, jag saknar redan Göteborg. Trodde aldrig jag skulle trivas i Göteborg, men efter en timma i stockholm så längtade jag dit. Fem år senare känner jag mig som hemma och då flyttar jag vidare, bra där.
Fick inte tag på Frida, stod länge vid kth och funderade, stan eller hem, solen eller leta kurslitteratur, sova eller vänta. Hoppade på tunnelbanan och den första personen jag får syn på är Frida. Vad är oddsen? En av två personer jag känner i sthlm sitter som given och väntar på mig. Vi gick till gallerian, åt glass, som jag bestämde mig för att trampa i efter att vi satt oss och ätit upp halva i kungsträdgården. Resten av dagen gick jag runt med en kladdig fot, fantastiskt mysigt. Ett urban outfitters-besök senare, en kofta rikare. och en två timmar lång promenad tillbaks till Kungsholmen så däckade både jag och mina hyresvärdar i varsin del av soffan- de sover nu, något som jag verkar ha svårt för just ikväll.
Känner mig vilse, liten, ensam, rädd och ledsen. Ska bara försöka banka in i mitt huvud att inget av det har med stockholm att göra, inget av det, har minsta koppling till att jag kan kalla mig för stockholms-bo nu. Jag mådde ännu sämre, i min säng, i min älskade lägenhet hemma i underbara trygga Göteborg, i lördags, när jag vaknade alldeles för tidigt, alldeles för trött och kände tårarna i ögonen av alldeles för oklara anledningar.
Samma känsla nu. Jag har uppenbarligen fokuserat på att redigera fel saker i mitt liv, eftersom känslan inte tycks försvinna när jag raderar folk ur mitt liv eller byter hemstad, byter livsmål, byter utbildning. Ingenting.
Utsidan kanske inte räknas, trots allt.
Hittade ett kort på kameran som jag hade glömt att jag tog, typ, i torsdags morse, i en säng som är mycket skönare än min och en kudde som är mycket skönare än min vanliga huvudkudde. Den suddade ut några av de taggiga kanterna på klumpen i magen, iallafall.
Stockholm blir nog bra.
Oh how we thought those days would never end
Save me, I've been feeling so alone
This is difficult but it is real
This is a lovestory, baby just say yes
Don't be afraid, baby we'll make it out of this mess
Hybris
När man dessutom känner ett behov av att hävda sig som självständig genom att bete sig som om folk inte betyder mer än kläderna i ens garderob, och är ungefär lika ersättliga och byts medans säsongerna passerar, så är man inte bara puckad utan dessutom i uppenbar brist på självdistans och inget som en sådan person uttalar om sin egen personlighet och hur den bör definieras är med största sannorlikhet särskilt pålitlig information. Om man dessutom inte ser skillnaden mellan att vara självständig och att hävda sig genom att ta avstånd ifrån andra människor rent känslomässigt, ja då har man kanske inte gjort sig förtjänt av att vara en person som andra människor vill ha något behov av att ha i sitt liv heller. Och vill man verkligen vara en person som folk klarar sig lika bra utan? För det är ju så det är. It works both ways, så att säga.
Så, seriöst- jag vet att jag skulle klara mig alldeles utmärkt utan mina vänner och min familj. Inte för att jag vill dock, utan för att jag skulle vara tvungen. Men jag vill inte, därför lyfter jag luren när mina puckade själviska vänner ringer och gråter, har överseende med det faktum att de inte svarar när jag skulle behöva gråta mitt i natten och lyssnar på deras tjatter om den självständiga och mogna personen som jag vet att de inte är. Jag säger inte mina tankar högt utan nickar, ler, stöttar och håller tillbaks sucken. Skulle jag inte göra det så skulle jag inte ha några vänner. Vill man vara den personen? Ensam? Nej. Jag tror inte det, men det är lätt, för en del, att glömma det, glömma att man riskerar att få det man ber om och stå där helt ensam och inse att man inte är ett dugg självständig, att man är ett flockdjur.
Jag behöver er. Jag skulle antagligen vara jätteledsen utan mina vänner. Jag blir helt förtvivlad när jag tror att jag håller på att förlora någon, därför att hade personen i fråga inte vart värd väldigt mycket för mig och haft en viktig plats i mitt liv så hade jag inte gjort mig besväret, jag hade satt telefonen på ljudlös och somnat om och aldrig lyssnat på det som jag innerst inne klassar som tjafs och fjamterier. Jag hade fan inte haft en enda jävla vän, om det inte hade vart kul och värt och bra och jag hade gillat folk och att ha folk runt omkring mig. Jag tänker inte mygla med att jag behöver mina vänner och tycker att vänner lyssnar, svarar, behöver, ger, och tar. Vänner accepterar varandras fel.
Så nu ska jag sova. Trots att jag skulle behöva ringa någon, men jag vet, att denna någon inte skulle svara. Det är irriterande som fan, givetvis, eftersom det skulle bli ett jävla liv om jag inte gjorde det.
Men det är lugnt.
Irriterad. Det går över, kompis.
Godnatt.
Comptine D'un Autre Ete
you're skin and bone, turned into something beautiful
Ett bra tecken på hur trygg du får mig att känna mig; jag sover som ett barn bredvid dig. Inatt, som alla andra nätter när min vänstra sidan på min säng är tom, så sover jag orolig, somnar sent, vaknar tidigt, aldrig utsövd. Kom hit och var den lilla skeden, så kan jag drömma fina drömmar inatt. Jag kan drömma om det, förresten. Godnatt.
icanread.tumblr.com
beautiful lie
Nittionio procent av tiden som jag tittar på folk så tänker jag, du är dummare än vad jag är. Om alla, faktiskt. Folk jag älskar, folk jag tycker om, folk jag beundrar, nån jag är kär i och min bästa vän. Det är en helt sjukt dålig egenskap, att jag fördummar alla. Att jag är så fruktansvärt självgod att jag tror mig vara smartare än, typ, alla. Det handlar bara om att folk liksom inte fattar. Folk är elaka, gör så mycket fel, ljuger, gör så dumma saker, är så naiva, och för mig är nästan allt det nästan alltid, lika med att vara kort och gott lite dum. Lite mindre begåvad med att fatta, kanske man skulle kunna uttrycka det. Jag tänker kanske inte ordagrant, "Du är dummare än vad jag är", jag tänker mer, "Du fattar ju inte. Du.. FATTAR.. inte." För mig är det lika med någon typ av idioti på någon nivå.
Att vara självisk = Dum.
Att vara självcentrerad = Dum.
Att ljuga och försvara det = Riktigt dum.
Att vara elak = Dum.
Att vara osympatisk = Dum.
Att vara hänsynslös = Dum.
Att tro det bästa om allt = Dum.
Det finns med andra ord ganska många dumma människor där ute.
Alltså, varför ljuger man om den allra enklaste lilla sak, för sin vän? Det är inte bara dumt att ljuga, inte bara puckat, utan också elakt. Dumt, check, puckat, check, onödigt, check, elakt, check, själviskt, check. Bockat av ganska många punkter, ganska många egenskaper som väl egentligen inte, trots att det är oundvikligt, är önskvärda hos någon person i ens närhet.
Jag vet kanske inte mycket men jag vet att jag är en bra person. Inte bra på allt, men smart, vettig, omtänksam, trevlig, rolig, charmig, jag har många många bra egenskaper, oavsett om mina bra sidor ibland får lämna plats för en del dåliga egenskaper också, så är jag en bra person. Förtjänar bra. Är det värt det? Jag har tre personer i mitt liv som inte är värda ens det minsta av min uppmärksamhet. En av de börjar jag sakta men säkert känna att jag inte bryr mig om längre. De andra två, bryr jag mig tyvärr mer om än vad jag bryr mig om min egen stolthet. Kanske är det också en dålig egenskap, kanske gör det mig dum, att jag gärna låter mig bli överkörd för att behålla människor som inte förtjänar den platsen, i mitt liv.
Hoppas nån utav de vaknar upp en dag och inser att jag är värd att besvära sig för. Ingen av de besvärar sig. Åtminstone en av de läser den här bloggen och vet precis vem personen i fråga är. Åtminstone en av de finns det hopp för.
Vet inte vad summa summarum är. Det finns få slutsatser i livet, när det kommer till kritan. Det finns ju så många infallsvinklar, så många perspektiv.
Kanske är det värt det?
Only time will tell.
Nu ska jag sova. Imorgon ska jag jobba, inte direkt något jag ser fram emot men jag har bara en, 5 jobbvecka kvar, sen får ångesten ta över. Skolångest, framtidsångest och jobb-semestern tar slut. Sedan blir det Public Enemies. Inget Nefertiti för mig denna veckan. Får ladda inför fredag istället, känner mig något stressad, ska vakna på fredag, hinna gymma, hinna städa EN HEL DEL, hinna handla, hinna fixa och dona, betala räkningar, ringa samtal och sen hinna göra mig vacker och kanske vara utsövd och ha ett glatt humör med mig innan kl 6, typ. Kan ju vara sådär pigg då, men förhoppningsvis glad.
Hoppas jag är glad på lördag med.
Hoppas jag ser fram emot lördag, hoppas jag har något att se fram emot.
Hoppas det är värt det.
pour some sugar on me
trött
kan få två av de sakerna.
ska inte gråta.. ska inte gråta.
ska
inte
gråta.
det är, åh, så tydligt, att jag har överkskattat vissa vänner. en del blir man besviken på utan rätt, för man känner de såpass väl att det inte finns anledning att bli förvånad när man ser en av de dåliga sidorna som man redan visste om. men när man kollar på en person och inser att jag litar inte på den här personen, tycker inte att det här är en bra person, har inte roligt med den här personen, gillar inte ens den här personen, och den här personen är en av mina närmsta vänner. då undrar man vart det har gått fel..
du har inte gjort nåt fel. tycker bara du är en helt värdelös vän. svårt att tycka om nån då, tjena liksom.
som sagt... rensa ur bekantskapskretsen lite.
prioritera om. gör om - gör rätt. skaffa inte pissiga vänner, innan du vet ordet av så känns det som att du inte har några alls tills du inser att du kanske inte har några du kan lita på. så kan det vara.
nu ska jag se på entourage.. har sparat mig lite, efter att ha unnat mig en taxiresa hem. svårt mobbad fattig tjej väljer att ta taxi, sedärja.
ska skärpa mig.
en annan dag.
