are you who you always said you would be?
en sak som är bra med mig, som jag brukar tänka, som en av mina bättre egenskaper är att jag har bra självkänsla, bra självförtroende. Att jag tycker om mig själv, betyder ju inte att andra gör det, men, att jag gör det ser jag ändå som det viktigaste. Jag vet min egen förmåga, vet att även om jag så misslyckas, så kan jag, om jag verkligen vill, klara av det mesta. Men, en sak som är säker, är att när jag har en person i mitt liv som på något sätt lyckas rubba den säkerheten.. då är det bäst att den personen försvinner fort som tusan. Mitt självförtroende är helt baserat på dina tankar om mig, det är förvirrande, ovant, jag har alltid för vana att tänka att jag, är den enda, som jag behöver. Men jag har känt att jag behöver, ditt gillande, ungefär.. för att må bra.
Den känslan är helt fruktansvärd, och när jag lyckas identifiera den, så blir jag så sanslöst arg på mig själv.
Jag är en tydlig förespråkare för att inte skaffa vänner och relationer där man känner sig beroende, i stil med "Jag behöver dig", inte ens när det kommer till föräldrar, och ändå har jag hamnat precis där. Mitt i allt det, när man känner att man stöttar sig och förlitar sig på någon annans förmåga att lösa saker, då tappar man bort sin egen förmåga att rycka upp sig själv, att hålla sig själv uppe. Viktigast av allt är att känna att livet går vidare även när folk försvinner och att man inte saknar folk av fel anledning.
Ja, fast det kanske bara är jag som tycker att det är så det ska vara... vad vet jag.
Jag är mycket fundersam, men jag är glad, väldigt glad. Jag känner det inte riktigt, men jag känner igen tecknena, går omkring i underkläder (!) i lägenheten, sjungandes för full hals, och lagar mat. Någon som blir förvånad när jag säger att det blir fläskfilépasta med dragon och vitlök? Nää.. ovanligt.
