I am the one and only
En vecka sen, så vaknade jag och tänkte, snart sommar, snart.. ja, någonting. Men den är insikten som slog mig igår får mig också att fatta att jag famlar efter halmstrån. För jag vaknar idag och tänker, "Jag har ingenting att se fram emot!"
och så har den inledande tanken präglat precis hela min dag.
Ska sudda bort min sura min nu.
Hejdå!
och så har den inledande tanken präglat precis hela min dag.
Ska sudda bort min sura min nu.
Hejdå!
Jo
dagens absolut största moodwrecker (förutom att jag kom hem och insåg att jag vill så långt bort härifrån som möjligt, genast, igen...) JAG FÅR INGEN LÖN denna månaden. Fatta det? Gick från heltidsanställd på vik, till timanställd med övergång mars/april och ingen jävel har nämnt att det innebär att jag får april-lönen i maj.
Vilket innebär att jag ligger typ 4-5000 back bara i räkningar att betala och det sista jag tänker göra är att sälja fonder, med de fantastiska kurserna. SÅ fick ringa pappa och skämmas. Skäms bara av att tänka på att låna typ 10 000 av pappa. Blir extremt ledsen av tanken att hela nästa månads lön kommer användas till att betala tillbaks de pengarna till pappa, och då sitter jag ju här med samma problem igen.
Vet inte riktigt vad som ska hända här. Jag har mina sparpengar i fonder. Det är väl ändå jäääävligt dumt. Ja.
Hedanefter sparar vi på ett sparkonto, dagens läxa, inför nästa finanskris. OKEJ?
rapapapa
Har en jobbig låt i huvudet som vägrar ge sig av. Och jag gillar inte ens filmen. Eller, jag gillar inte den halvan av filmen jag lyckats se innan jag gång på gång somnat, av tristess. Rättare sagt..
Har haft en grym helg, även om det bitvis kan bli lite fel ibland.
Men något som inte är grymt är att jag kände, när jag släpade mina väskor genom centralstationen, att herregud vad jag är trött på göteborg, min lägenhet, mina jobb, min tristess och min oförklarliga envisa rastlöshet som äter upp mig från insidan och vägrar ge sig av. Karlskrona, där har jag aldrig vart innan och det var inget särskilt, däremot kunde jag bostavligen känna hur påtaglig rastlösheten var, och hur den växte i mig, när jag såg folk som gör något, som är påväg någonstans och får göra något som till och med jag tycker är meningsfullt, under tiden som min ärliga åsikt ur ett både objektivt och subjektivt perspektiv är att jag för tillfället slösar bort min egen jävla tid.
Jag gör ingenting vettigt, får inte ut någonting och är framförallt varken lycklig, tillfreds eller nöjd med någonting i mitt liv just nu.
Så kontentan är att jag vill bort irån Göteborg, jag vill börja plugga och sluta vantrivas, komma på vad det finns för mening med mitt liv och välja nån typ av väg. Det är liksom inte meningen att jag ska gå genom centralstationen, tillbaks i "verkligheten", med tårar i ögonen och en ångest så påtaglig att jag nästan skulle kunna röra vid den.
Det är minst lika meningen att jag vill sova bort dagarna i väntan på något annat, något roligare, något som gör att jag känner att det finns någon mening med livet. Det låter som att jag är självmordsbenägen, tvärtom. Dock så finns det verkligen ingenting med någonting här, för mig att hämta.
INGENTING.
Det är jobbigt att gå ifrån att tycka att det ändå känns okej till att inse att man inte ska leva ett liv som man tycker att man står ut med. Mest patetiskt är att jag fick perspektiv av något.. som inte borde ge några perspektiv. Det är inte som att jag har vart i Gaza över helgen.
Dock, så önskar jag att jag hade det.
Det är ju det. Jag vill göra så mycket som inte har någon som helst anslutning till något av det som jag gör, och som jag, om jag rannsakar mig själv och vad jag vill, inte är i närheten av något som jag vill. Jag skulle aldrig vilja leva som jag gör, om jag hade kunnat välja. Vad jag har svårt att faktiskt övertyga mig själv om, trots att jag rent logiskt vet att det är just så, är att jag kan välja, och jag väljer och har valt och kan fortsätta välja. Jag har valt den här rastlösheten. Rastlöshet och tristess och ändå, så bara fortsätter jag, i hundraåttio, nedför helt fel väg, och snart kommer jag köra rätt in i väggen när jag nåt återvändsgränden som jag vet finns där.
Äh.
Kan inte göra mycket åt detta nu här, 00:37 en måndag i april.
Bäst att sova.
Var ju på bal iaf, kadettbal, som var väldigt fint, roligt, högtidligt. Jag var snygg, min fina man var väldigt stilig, folket trevligt, maten god och efterfesten rolig. Vädret fint, båtturen kall men härlig, sängen trång och tågfärden hem spenderades sovandes. Nu ska jag sakna min pojkvän.
Jag hoppas han vet att han är det finaste jag har. Att rastlösheten försvinner när jag ligger med huvudet på hans bröst.
Ska nog skriva ett kärleksfullt sms, och sen somna med honom i mina tankar.
Har haft en grym helg, även om det bitvis kan bli lite fel ibland.
Men något som inte är grymt är att jag kände, när jag släpade mina väskor genom centralstationen, att herregud vad jag är trött på göteborg, min lägenhet, mina jobb, min tristess och min oförklarliga envisa rastlöshet som äter upp mig från insidan och vägrar ge sig av. Karlskrona, där har jag aldrig vart innan och det var inget särskilt, däremot kunde jag bostavligen känna hur påtaglig rastlösheten var, och hur den växte i mig, när jag såg folk som gör något, som är påväg någonstans och får göra något som till och med jag tycker är meningsfullt, under tiden som min ärliga åsikt ur ett både objektivt och subjektivt perspektiv är att jag för tillfället slösar bort min egen jävla tid.
Jag gör ingenting vettigt, får inte ut någonting och är framförallt varken lycklig, tillfreds eller nöjd med någonting i mitt liv just nu.
Så kontentan är att jag vill bort irån Göteborg, jag vill börja plugga och sluta vantrivas, komma på vad det finns för mening med mitt liv och välja nån typ av väg. Det är liksom inte meningen att jag ska gå genom centralstationen, tillbaks i "verkligheten", med tårar i ögonen och en ångest så påtaglig att jag nästan skulle kunna röra vid den.
Det är minst lika meningen att jag vill sova bort dagarna i väntan på något annat, något roligare, något som gör att jag känner att det finns någon mening med livet. Det låter som att jag är självmordsbenägen, tvärtom. Dock så finns det verkligen ingenting med någonting här, för mig att hämta.
INGENTING.
Det är jobbigt att gå ifrån att tycka att det ändå känns okej till att inse att man inte ska leva ett liv som man tycker att man står ut med. Mest patetiskt är att jag fick perspektiv av något.. som inte borde ge några perspektiv. Det är inte som att jag har vart i Gaza över helgen.
Dock, så önskar jag att jag hade det.
Det är ju det. Jag vill göra så mycket som inte har någon som helst anslutning till något av det som jag gör, och som jag, om jag rannsakar mig själv och vad jag vill, inte är i närheten av något som jag vill. Jag skulle aldrig vilja leva som jag gör, om jag hade kunnat välja. Vad jag har svårt att faktiskt övertyga mig själv om, trots att jag rent logiskt vet att det är just så, är att jag kan välja, och jag väljer och har valt och kan fortsätta välja. Jag har valt den här rastlösheten. Rastlöshet och tristess och ändå, så bara fortsätter jag, i hundraåttio, nedför helt fel väg, och snart kommer jag köra rätt in i väggen när jag nåt återvändsgränden som jag vet finns där.
Äh.
Kan inte göra mycket åt detta nu här, 00:37 en måndag i april.
Bäst att sova.
Var ju på bal iaf, kadettbal, som var väldigt fint, roligt, högtidligt. Jag var snygg, min fina man var väldigt stilig, folket trevligt, maten god och efterfesten rolig. Vädret fint, båtturen kall men härlig, sängen trång och tågfärden hem spenderades sovandes. Nu ska jag sakna min pojkvän.
Jag hoppas han vet att han är det finaste jag har. Att rastlösheten försvinner när jag ligger med huvudet på hans bröst.
Ska nog skriva ett kärleksfullt sms, och sen somna med honom i mina tankar.
Trött
Det är helt sjukt, vad trött jag är. och när man stannar upp och känner efter, jag menar, verkligen, känner efter, så sköljer allt det som man egentligen tycker känns helt fel, över en, och slår omkull en, inom loppet av en sekund.
Så nu står jag här. Jag inser att jag är rätt kass på att lipa över grejer som har med mig att göra, mina känslor, mitt eventuella missnöje över någonting.. jag gråter nog oftast över någon annan. Nu är jag bara trött på mig själv och inser att den absolut viktigaste människan här i livet, som kan svika en som mest, är en själv. Och om det är något som borde kännas okej att lipa över, är när jag själv inte gör det jag vet att jag egentligen vill, eller när jag själv villat bort mig i snårskogen.
Ändå är det just de här krokodiltårarna här framför dataskärmen på kontoret, på jobbet, som svider som mest på kinderna.
Så nu står jag här. Jag inser att jag är rätt kass på att lipa över grejer som har med mig att göra, mina känslor, mitt eventuella missnöje över någonting.. jag gråter nog oftast över någon annan. Nu är jag bara trött på mig själv och inser att den absolut viktigaste människan här i livet, som kan svika en som mest, är en själv. Och om det är något som borde kännas okej att lipa över, är när jag själv inte gör det jag vet att jag egentligen vill, eller när jag själv villat bort mig i snårskogen.
Ändå är det just de här krokodiltårarna här framför dataskärmen på kontoret, på jobbet, som svider som mest på kinderna.
I am the one and only
Fasen alltså, dagarna går fort när jag dricker mkt kaffe och inte tar några raster. Tar man inga raster så går tiden inte så långsamt, annars sitter jag och räknar minuterna till nästa rast. Så går jag en timma tidigare istället, fasiken vilket välgenomtänkt system! OH YEAH!
Nu är det onsdag, imorgon är det torsdag(funnily enough!) och det innebär jobb, lab, kickoff, sen är klockan typ jättesent, sen ska jag nana, sen tvätta tidigt, deklarera, packa, åka tufftuff-tåg, plugga på det, gå på nån slags buffé, kanske sova lite, sen är det typ lördag, båttur och bal! BAL! Alltså jag kommer vara så snygg, det är the one and only reason att jag ser fram emot att gå på bal, att jag kommer vara så killer-het!
Plus att det ska bli kul att se karlskrona och vart min man håller till och vad han sysselsätter sig med när han inte umgås med sin grymma flickvän.
Kan bli en bra helg, plus att det ska bli grymt väder.
Sen börjar en ny vecka.. då jag är ledig 6 dagar av 7 = BÄST.
Jag är på rätt bra humör, har sykkt mycket att göra just nu men kommer njuta av nästa veckas ledighet desto mer.
AWESOME.
Nu är det onsdag, imorgon är det torsdag(funnily enough!) och det innebär jobb, lab, kickoff, sen är klockan typ jättesent, sen ska jag nana, sen tvätta tidigt, deklarera, packa, åka tufftuff-tåg, plugga på det, gå på nån slags buffé, kanske sova lite, sen är det typ lördag, båttur och bal! BAL! Alltså jag kommer vara så snygg, det är the one and only reason att jag ser fram emot att gå på bal, att jag kommer vara så killer-het!
Plus att det ska bli kul att se karlskrona och vart min man håller till och vad han sysselsätter sig med när han inte umgås med sin grymma flickvän.
Kan bli en bra helg, plus att det ska bli grymt väder.
Sen börjar en ny vecka.. då jag är ledig 6 dagar av 7 = BÄST.
Jag är på rätt bra humör, har sykkt mycket att göra just nu men kommer njuta av nästa veckas ledighet desto mer.
AWESOME.
Jo
Alltså jag hade nog fått 12 kommentarer nu, om att jag är kass på att blogga..
tänker inte kommentera det. (Om det in rä just precis det jag gör nu, förstås)
Radera och ignorera, som min gode vän Pet hade sagt.
Godnatt då.
tänker inte kommentera det. (Om det in rä just precis det jag gör nu, förstås)
Radera och ignorera, som min gode vän Pet hade sagt.
Godnatt då.
Jag vill känna att jag lever, all den tid jag har
Vinden kan vända ganska fort, en varm dag på balkongen kan snart skymmas av moln och en kall vägg av luft kan snabbt sudda ut leendet. Och när det har börjat regna och jag fortfarande sitter kvar och hoppas på solsken, så är det svårt att skilja regndropparna från tårarna.
Nu ska jag somna till så som i himmelen. Imorgon ska vara en lika bra dag som idag.. fast det ska gärna vara ihållande. Vädret alltså.
Nu ska jag somna till så som i himmelen. Imorgon ska vara en lika bra dag som idag.. fast det ska gärna vara ihållande. Vädret alltså.
I'm no superman
Ligger i min säng och gråter. Lite halvt oroande sådär.
Fascination is our fascination
It's just the way we feel..
Jag har någon slags skev och snedvriden illusion om att allt ska vara lätt hela tiden. Svårt= inte särskilt kul. Grejen är ju trots allt att jag inser att det gärna får vara jobbigt, så länge det är roligt.. Så det borde kanske vara svaret på frågan som jag ställer med andra ord. Det måste vara roligt. Annars är det (för min del) att betrakta som slöseri med tid, eftersom jag är en person som mår extremt dåligt så fort jag tvingas göra saker, kontinuerligt, som inte är kul.
jamaican me crazy!
Ja igår höll jag ju på att somna över ratten på vägen hem så drack två stora koppar kaffe vid femsnåret. Nog somnade jag i soffan när jag kom hem men ack, skenet bedrog, för inatt har jag nog knappast sovit. Två viktiga faktorer (tror jag) spelade in här; Kaffet och det ständiga grubblandet. Låg tyst för mig själv och gjorde andningsövningen jag lärde mig på meditationskursen för nåt år sen, andas UT alla negativa tankar och andas IN lugnet.. andades in följande tankar; "Finns ju seriöst inget att oroa sig för!"
Finns det inte heller. Jag jobbar, pluggar, jobbar hela sommaren, har tid för operation om jag så vill, går i sjukgymnast (dessa två punkter löser mitt ungefär största problem i livet) har en pojkvän som är rätt het, kommer in på typ alla program jag sökt till hösten, har en rätt klar uppfattning om vad jag vill göra med mitt liv, min framtid och typ ikväll..
Ändå så vaknade jag igår, vid halvnio, med svår andnöd, tog ipoden, favvorskorna och satte mig på en äng mitt i skogen och kunde inte sluta lipa. Och inatt sov jag förstås inte en blund.
Det extremt gnagande, tärande och destruktiva känslan av att något är fel (när det i realiteten inte är det) vägrar försvinna.
Kan ha med en av två följande saker att göra, i huvudsak; Någon har just dött och jag har lite väl höga förväntningar om min egen förmåga att tackla det, eller, jag är kort och gott inte särskilt nöjd med min egen karaktär just nu. Kan ha något typ av samband med att jag inte tycker om personen som sitter på en äng och lipar utan att veta varför, otacksam och jävlig. Och så sluts den onda cirkeln.
Ja jag ska hem och äta glass ikväll och kommer inte orka plugga, vilket helt klart är ett viktigt och riktigt bekymmer som påverkar hela min existens, måsten som verkligen måste göras, inte typ tvätta med andra ord, och som dessutom är ofattbart tråkiga, ger mig en annan typ av andnöd. jag menar, kemi? Hur tänkte jag där?
Finns det inte heller. Jag jobbar, pluggar, jobbar hela sommaren, har tid för operation om jag så vill, går i sjukgymnast (dessa två punkter löser mitt ungefär största problem i livet) har en pojkvän som är rätt het, kommer in på typ alla program jag sökt till hösten, har en rätt klar uppfattning om vad jag vill göra med mitt liv, min framtid och typ ikväll..
Ändå så vaknade jag igår, vid halvnio, med svår andnöd, tog ipoden, favvorskorna och satte mig på en äng mitt i skogen och kunde inte sluta lipa. Och inatt sov jag förstås inte en blund.
Det extremt gnagande, tärande och destruktiva känslan av att något är fel (när det i realiteten inte är det) vägrar försvinna.
Kan ha med en av två följande saker att göra, i huvudsak; Någon har just dött och jag har lite väl höga förväntningar om min egen förmåga att tackla det, eller, jag är kort och gott inte särskilt nöjd med min egen karaktär just nu. Kan ha något typ av samband med att jag inte tycker om personen som sitter på en äng och lipar utan att veta varför, otacksam och jävlig. Och så sluts den onda cirkeln.
Ja jag ska hem och äta glass ikväll och kommer inte orka plugga, vilket helt klart är ett viktigt och riktigt bekymmer som påverkar hela min existens, måsten som verkligen måste göras, inte typ tvätta med andra ord, och som dessutom är ofattbart tråkiga, ger mig en annan typ av andnöd. jag menar, kemi? Hur tänkte jag där?
Give peace a chance
Ja jag sitter här på min balkong med ett regnmoln strax ovanför, drömmer vaken om saker jag inte kan sätta fingret på eller definiera alls..
How can I go forward when I don't know which way to turn?
Skittorsdag
Jag håller på att svimma. Sitter på bussen och håller på att kissa ned mig. Har femman klar och redo i ett fast grepp, redo att bli först av bussen på nisse! Lite mycket tankeaktivitet nu, ohälsosam sådan. Någon kom och förstörde min dag. Borde kanske bli smickrad över att du bryr dig så mycket om vad jag tycker, men eftersom jag inte bryr mig så blir jag inte smickrad, bara trött på att du förstorar upp dig själv, som hade jag inte viktigare saker att tänka på.. Nu ska jag springa som vinden till toan.
Tvivel
Jobbar på, lyssnar på Lasse och inser att klumpen i magen som jag ägnade halva gårdagen åt att försöka identifiera och definiera, inte är tvivel, obehag eller förvirring.
Sorg.
Helt okej. Plötsligt känns det helt okej att inte vara på topp.
5 dagar efter begravningen ska det vara okej.
Det är okej.
Och idag fyller någon jag brukade tycka väldigt mycket om år, grattis.
Längtar till fredag-kväll och min man, kärlek, hudkontakt och pirr i magen, den där oslagbara känslan.
Sedan ska jag tydligen måla ägg på lördag. Har hört att jag int är någon vidare konstnär så får se hur bra det kommer bli, det där.
Nu är det lunch!
Sorg.
Helt okej. Plötsligt känns det helt okej att inte vara på topp.
5 dagar efter begravningen ska det vara okej.
Det är okej.
Och idag fyller någon jag brukade tycka väldigt mycket om år, grattis.
Längtar till fredag-kväll och min man, kärlek, hudkontakt och pirr i magen, den där oslagbara känslan.
Sedan ska jag tydligen måla ägg på lördag. Har hört att jag int är någon vidare konstnär så får se hur bra det kommer bli, det där.
Nu är det lunch!
dagens todo
- motstå godissuget som alltid kommer per automatik när jag jobbar.
- vara produktiv.
- vara effektiv.
- vara positiv.
- njuta av regnet (som kommer vara det första vårregnet istället för vinterregn, that's why)
- göra allt på min skriftliga todo-lista.
- peppa.
- motionera.
- sova.
- tänka på sommar, visualisera mig på en winnerbäck-konsert nånstans, på en klippa, barfota på asfalten, vid långedrag en kväll som är som en ända lång solnedgång, i gräset, spelandes kubb, tältandes, midsommarfirandes, badandes (BADANDES!) i poolen, havet, sjön, orust, askerön, rånäs, småholmarna, handelsman flink, slussen, glass, piggelin für alle, bikini, sand, salt, solblekt hår och fräknar, håkan, på balkongen, grillandes, förhoppningsvis med min fina man på stolen mittemot mig.
ge mig sommar.
- vara produktiv.
- vara effektiv.
- vara positiv.
- njuta av regnet (som kommer vara det första vårregnet istället för vinterregn, that's why)
- göra allt på min skriftliga todo-lista.
- peppa.
- motionera.
- sova.
- tänka på sommar, visualisera mig på en winnerbäck-konsert nånstans, på en klippa, barfota på asfalten, vid långedrag en kväll som är som en ända lång solnedgång, i gräset, spelandes kubb, tältandes, midsommarfirandes, badandes (BADANDES!) i poolen, havet, sjön, orust, askerön, rånäs, småholmarna, handelsman flink, slussen, glass, piggelin für alle, bikini, sand, salt, solblekt hår och fräknar, håkan, på balkongen, grillandes, förhoppningsvis med min fina man på stolen mittemot mig.
ge mig sommar.
Ingen kärlek
Jag har aldrig känt att jag hatat dig förut. Har hälsat artigt, på en före detta vän som ändå spottat på mig och ljugit mig rätt i ansiktet, med tanken att jag aldrig ska sjunka till din nivå eller visa att det var värt mitt besvär att ens tycka illa om dig. Tyckte i slutändan att det var dig det var synd om, att det var du som var en liten nedrig människa, in the end of the day.
Men nu, såg jag dig någonstans på facebook, med någon långsökt koppling till min pojkvän och en kommentar, som fick mig att känna att du inte förtjänar någon kärlek. Fick mig att känna att jag inte bara tycker illa om dig, nu idag, två år senare, så hatar jag dig.
Jag känner att jag önskar att jag aldrig mer behövde se dig, och om jag någonsin såg dig så skulle jag inte vilja se dig glad, så som jag gör. För mig är den den värsta känslan jag kan känna inför en människa och det är så jag definierar hat.
Jag hatar dig.
Men nu, såg jag dig någonstans på facebook, med någon långsökt koppling till min pojkvän och en kommentar, som fick mig att känna att du inte förtjänar någon kärlek. Fick mig att känna att jag inte bara tycker illa om dig, nu idag, två år senare, så hatar jag dig.
Jag känner att jag önskar att jag aldrig mer behövde se dig, och om jag någonsin såg dig så skulle jag inte vilja se dig glad, så som jag gör. För mig är den den värsta känslan jag kan känna inför en människa och det är så jag definierar hat.
Jag hatar dig.
Mitt livs kärlek
Finns det nån sån? Eller är det bara en fråga om att få det att hålla med den man är kär i, att vilja och faktiskt lägga tillräckligt mycket energi och arbete för att få det att hålla, kort och gott att anse att det är värt besväret. Oavsett vad definitionen är så hoppas jag att du är min, min livs kärlek, min själsfrände, min andra hälft. Den som gör det värt besväret som jag tänker lägga för att få behålla dig så länge det går.
Du är underbar.
You never walk alone
Ja. Orkade inte riktigt. Men i fredags var det begravning. Kändes ganska overkligt att skiva sin viktigaste tanke på ett kort, tänka att man borde ha sagt just det till dig, när du låg där i sjukhussängen.. Smärta, denna ihållande känslan under hela begravningen. Men den sammanfattade dig och framhävde vilken bra person du var, det är ju så vi alla kommer minnas dig. Begravningen följdes av en pint på dubliners, dina syskon som alla är som olika versioner av dig påminde ännu mer om hur bra du var. Smärta.
Inget nytt under solen
Idag är jag ledig. Sjukt konstig känsla, och inte särskilt positiv. Jag vill känna mig produktiv, ha min vardagsrutin och har man jobbat 8-17 ett ganska bra tag och sen plötsligt inte, måste man skaffa en ny rutin. Måste ju plugga. Ska göra två lab om två veckor, har inte börjat än.. Hade en bra helg iaf, sov, såg på scrubs och seinfeld och kramades i fredags. Låg och pussades halva morgonen i sängen i lördags. Sen orust, middag och bowling. Vann dock inte.. Hade kul. Nu - cityakuten. Sen koma.
Somewhere only we know
Sitter på vagnen och känner mig lätt obehaglig till mods. Om hundra år finns ingenting utav det jag ser här, jag, mitt liv och det jag anser viktigt i det, är sedan länge bortblåst och bortglömt och varken du eller jag kommer ha gjort något av mening att lämna kvar, ingen kommer minnas oss eller veta våra namn eller vilka vi var, hur vi levde våra liv eller vad vi hade för drömmar. Precis som vi inte har en aning om vilka människorna bakom statistiken i historieböckerna var. Och vi bryr oss inte heller.
sholaces untied
när jag gifter mig ska jag göra det till typ, joshua radin - today
"This is the day I make you mine..."
det tar offatbart, OFATTBART, (med versaler ja) lång tid för den här jobbdagen att nå sitt slut. man blir lite knäpp om man är som jag, av att jobba såhär. ha en viss mängd, ett antal, uppgifter som måste slutföras innan dagens slut. och därefter - så mycket man hinner. vill man gå hem och ha hunnit allt så slutar det lätt med att man skippar lunch och rast och ja, visst, det känns väl bra att jag har fått galet mycket gjort men.. jag är trött.
nu har jag suttit i solen utanför en stund, druckit thé och känt mig hejdlöst nöjd över att sommaren är nästintill här nu.
nu är jobbdagen strax slut, tack tack flex.
"This is the day I make you mine..."
det tar offatbart, OFATTBART, (med versaler ja) lång tid för den här jobbdagen att nå sitt slut. man blir lite knäpp om man är som jag, av att jobba såhär. ha en viss mängd, ett antal, uppgifter som måste slutföras innan dagens slut. och därefter - så mycket man hinner. vill man gå hem och ha hunnit allt så slutar det lätt med att man skippar lunch och rast och ja, visst, det känns väl bra att jag har fått galet mycket gjort men.. jag är trött.
nu har jag suttit i solen utanför en stund, druckit thé och känt mig hejdlöst nöjd över att sommaren är nästintill här nu.
nu är jobbdagen strax slut, tack tack flex.
everything she does is beautiful
klev ut genom dörren med tårar bakom ögonlocken och fyllde lungorna med vinden som träffade mitt ansikte. luktade, smakade sommar. med ens bleknade tårarna och ett leende växte fram nånstans på insidan. när man var liten låg man i sängen kvällen innan julafton eller en resa och fick spring i benen av upphetsning. jag älskar den känslan som inte har försvunnit men kanske bleknat lite, förändrats, mognat på ett sätt som är allt annat än positivt. att vara mogen är politiskt korrekt på ett sätt som knappast någon människa kan kalla att verkligen leva. så jag kände pirret i benet och sprang hela vägen till mariaplan, men nu sitter jag ju här och saknar solen, saknar att smaka salt och lukta tång.
sommar.
who really profits from the dying
det är ingen annans fel att jag känner såhär, att jag hungrar, önskar, beordrar, kräver. Är såhär, krävande, behövande. Kräver saker som ingen kan ge, ingen kan ge det jag ska ha.
Sminkrester på din kudde. Som fotspår i snön, när man vänder sig om och spåren är som en slags bekfräftelse, vi tycker om att definiera oss själva genom de där spåren, vi finns, vi är, vi lämnar något bakom oss när vi går, och fast du sa att du alltid skulle finnas bakom mig så är det bara tomma spår som plöjer vägen, mina spår och ingen annans.
Då lär jag mig att det som lät så fint och klokt också är sant och man ser bara ljuset i mörkret när man faktiskt befinner sig där. och det är så svårt att leva som man lär och bygga broar till sitt eget allra bästa jag, men om man vet att man borde så kanske det åtminstone är en påbörjan, en start, kanske början på en bro som någon gång, en vacker dag när jag förlängesedan har glömt denna tanken, lyckats växa till en bro.
Lakanen som luktar som din hud har en annan doft som jag aldrig känt förut, och samtidigt som jag andas in doften av trygghet så tänker jag att jag borde lära mig av mörkret också, när jag får solen i ögonen.
Skratta högst, skrika om man brinner, ta vara på sina tårar och släppa ut springet i benen.
Vem vill du vara och vem är du. Två personen som skakar hand i en dröm om något som är svårt att tyda. Och gång på gång bränner jag mina broar och aldrig, inte någonsin, kommer jag kunna bygga några broar till någon annans ö förräns jag lyckats med mina egna. Så sitter jag här, på min helt öde ö någonstans och känner mig ensammare än någonsin och det sorgligaste av allt är att den enda som är ensam här är inte du, på din ö, på andra sidan avgrunden, utan jag, som längtar dit, men inte kan. Här på min öde ö.
I want to feel what love is
I know you can show me.
Sitter på jobbet. Lyssnar på sjukt gammal musik. Tänker otvunget på fucking åmål.
Gråter. Förstås. Vet inte riktigt hur mycket en människa som jag orkar. Jag är verkligen på bristningsgränsen nu. Skulle vilja att du kramade om mig, höll om dig, tog hand om mig, älskade mig och gjorde allt bra igen.
Istället sitter jag här. Stora trötta, tunga tårar som vägrar sluta. Landar på skrivbordet framför mig och här finns ingenstans att gömma sig och uppfylla sina behov om ensamhet och att gråta ut. Det går inte. Just idag vill jag inte vara i närheten utav någon. Tröttheten botas tyvärr inte med kaffe, sådana här dagar. Gäspar, sträcker på mig, torkar mig om kinderna, känner mig lite bättre till mods för att sedan upptäcka hur ögonen fylls med tårar igen, innan de es hunnit torka på bordet framför mig.
Hur ska jag orka gå på en begravning undrar jag, den händelsen som kastade omkull mig fullständigt, jag som hade stått i mitt eget blåsväder och tänkt att jag ska lyckas hålla emot, det är fan inte så jävla farligt.
Fast nu ligger jag ned, känns helt omöjligt att resa sig och allt jag har energi till är att möjligen pressa fram ett leende för att slippa den där medkänslan som är långtifrån äkta och som i grunden handlar om folks nyfikenhet och inte om sympati, som gör att någon kommer fram och ger mig en kram och frågar hur det går.
Äh.
I just don't want to miss you tonight..
Kan du inte bara ge mig kärlek? Allt jag vill ha, är kärlek. Kärlek skulle göra att jag skulle klara mig igenom den där begravningen, klara mig igenom dagen utan att blöta ned tangentbordet med saltvatten, få lite nyfunnen energi.
Kärlek!
Sitter på jobbet. Lyssnar på sjukt gammal musik. Tänker otvunget på fucking åmål.
Gråter. Förstås. Vet inte riktigt hur mycket en människa som jag orkar. Jag är verkligen på bristningsgränsen nu. Skulle vilja att du kramade om mig, höll om dig, tog hand om mig, älskade mig och gjorde allt bra igen.
Istället sitter jag här. Stora trötta, tunga tårar som vägrar sluta. Landar på skrivbordet framför mig och här finns ingenstans att gömma sig och uppfylla sina behov om ensamhet och att gråta ut. Det går inte. Just idag vill jag inte vara i närheten utav någon. Tröttheten botas tyvärr inte med kaffe, sådana här dagar. Gäspar, sträcker på mig, torkar mig om kinderna, känner mig lite bättre till mods för att sedan upptäcka hur ögonen fylls med tårar igen, innan de es hunnit torka på bordet framför mig.
Hur ska jag orka gå på en begravning undrar jag, den händelsen som kastade omkull mig fullständigt, jag som hade stått i mitt eget blåsväder och tänkt att jag ska lyckas hålla emot, det är fan inte så jävla farligt.
Fast nu ligger jag ned, känns helt omöjligt att resa sig och allt jag har energi till är att möjligen pressa fram ett leende för att slippa den där medkänslan som är långtifrån äkta och som i grunden handlar om folks nyfikenhet och inte om sympati, som gör att någon kommer fram och ger mig en kram och frågar hur det går.
Äh.
I just don't want to miss you tonight..
Kan du inte bara ge mig kärlek? Allt jag vill ha, är kärlek. Kärlek skulle göra att jag skulle klara mig igenom den där begravningen, klara mig igenom dagen utan att blöta ned tangentbordet med saltvatten, få lite nyfunnen energi.
Kärlek!
