Soundtracks of my life

Allting ordnar sig! Det är sant! Sjukt, jag vet, men nu börjar jag bli mig själv igen. Senast jag var här, i Dubai, var ca 1 månad efter mitt totala sammanbrott, och vad gjorde jag då? Halsade whisky och grät mest. Det är lite annorlunda den här gången. Jag dricker kaffe och funderar på om jag kommer hitta hem (HAHA FÖRSÖK HITTA I DUBAI UTAN BIL) om jag ger mig ut bortanför starbucks, Mövenpick eller den supermarket som ligger några kvarter bort. Det går inte att sola idag, det är för mkt sand i luften. Nedrans ökenstad, 

Jag har två månader på mig att göra lite vad jag vill. Jag vill till Indien, pappa till Bali. Pappa följer ju bara med en vecka och sedan är jag allena så jag tycker jag borde ha veto. Men jag kan ju alltid göra såhär, Bali > Aussie > Indien > Dubai > Hem. Men jag är sugen på Vietnam också. Hur prioriterar man? Well här har vi ilandsproblem av astronomiska mått så jag lägger dem åt sidan idag och fortsätter med en av dödssynderna, den åttonde närmare bestämt: Att läsa Shantaram på SVENSKA. (För Guds skull gör inte det.)

Jag kommer nog inte hitta inspiration att blogga så mycket nu, bara de få stunderna då jag blir arg, och jag försöker låta bli att tänka på det som gör mig arg när jag är här. Människor tycker liksom inte det är kul att läsa när man mår bra. Skriver man om övergreppen i barndomen, om våldtäkt och misshandel, missbruk och misär, då vill folk läsa. Jag vet inte vad det beror på, men ni hittar iaf en av mina historier och flera andras på vagaanmal.se. Väl värt ett besök.

Hej på er

Jag minns mitt gamla jag. Det är bara att gå tillbaka till närsomhelst innan hösten 2010 i den här bloggen så ser man att jag var annorlunda. Alltid fundersam, men alltid glad. Alltid melankolisk, men aldrig ledsen. Carefree men grubblande. Jag kunde komma hem efter en dag på jobbet, laga mat, se på film, träna. Jag kunde jobba. Ångestfri. Med normala hälsosamma relationer och en annan tillit till folk. En del av det var falskt. Jag har ingen tillit till folk, har aldrig haft. Men jag var ärlig mot dem och mig själv. Jag hade inte ångest, var inte deprimerad och inte rädd att något nytt skulle hända, något hemskt, och att inget någonsin skulle bli bra, när något faktiskt gick åt pipan.

Nu känns det som att jag är fast i en nedåtgående spiral. Ingenting blir bättre. Jag mår inte bättre. Hanterar inte de enklaste vardagssaker som man bör, jag klarar inte att ringa viktiga samtal och jag klarar inte att betala räkningar själv. Jag struntar i saker som är självklara för de flesta. Och det blir inte bättre, blir inte lättare, och jag har gett upp alla möjligheter att få den hjälp jag behöver, som borde vara självklar och erbjudas mig, men som jag fått försöka hitta själv i snart två år.

Så jag tänker lämna det här livet bakom mig, åtminstone för ett tag. Lämna den här onda cirkeln som får energi genom mig. När jag kommer tillbaka är den förhoppningsvis borta. Både cirkeln och den dåliga energin som jag matar den med.

Jag minns när jag tog studenten. Vi lyssnade på Vitamin C - Graduation. Detta var 2007. Då undrade vi alla vart vi skulle vara när vi var 25. Vissa av oss är nästan där. Andra, som lärarna tappade hoppet om där på mediaprogrammet på Mobila Gymnasiet i Gårda, har kommit så mycket längre än jag ens längre drömmer om att få göra. Själv är jag vilse. Jag visste vad jag ville väldigt väl. Började läsa internationella relationer och sedan statsvetenskap i Göteborg, men det var fel, och sedan hittade jag Försvarshögskolan och flyttade till Stockholm. Älskade utbildningen, älskade skolan, ville jobba på UD, säpo, MUST, FD, Försvarsmakten, MSB eller Folk och Försvar. Var helt beredd på 8-10 års studier, helt beredd på jobb som, hoppades jag, skulle kunna innebära att jag inte jobbade i Sverige, helt beredd jobb som i princip innebar att studera resten av livet. Vilka drömmar. Sen gick det en viss tid och livet gav mig en sådan spark i solar plexus att jag inte bara tappade luften, jag tappade bort mig själv, mina drömmar, mina ambitioner, mina motivationsfaktorer, mina värderingar.
Och allt det här är fortfarande borta. Jag vet vem jag vill vara, men jag är inte hon. Jag vet vem jag var och att jag var bra, men jag är inte hon. Jag vet vad jag ville och jag vet hur jag skulle ha gjort och hur jag gjorde för att ta mig dit. Men jag är inte hon. När luften gick ur mig och tog med sig allt jag visste om mig själv så spreds allt det för vinden och jag är inte säker på att jag någonsin kommer kunna samla ihop alla bitar för att kunna ens fundera på att komma tillbaks hit och förverkliga den typen av liv jag ville leva innan.

Mina drömmar nu är så annorlunda. Att kunna somna på kvällen. Vakna ångestfri. Kunna dricka kaffe till frukost istället för att skölja ned frukosten med 30 mg oxascand. Kunna vara så ångestfri att jag kan ta mig för de enklaste sakerna, stora som små, men även sådant jag förut njöt av. Läsa. Träna. Rida. Umgås med vänner. Gå ut, festa. Bygga upp hälsosamma relationer istället för att gå in med inställningen att de kommer svika, och istället är det jag som sviker.

Men det går inte här. Jag har bränt alla broar och kanske hittar jag ett sätt en dag att ta mig över till andra sidan, men jag hittar det inte här, jag är lika oroad över hur länge jag mått som jag gör nu, som läkarna är. Men de hjälper mig inte och ingen annan heller, så nu chansar jag och försöker hjälpa mig själv. Sticker på obestämd tid och jag tror att min kontakt med de mina här hemma, de få jag har kvar, kommer vara väldigt begränsad. Om jag är borta 6 månader eller 2 år, det vet jag inte. Men det kommer dröja. Och det är första gången jag ska göra något alls som inte ger mig ångest. Sticka ut ensam i den stora vida världen igen. Det har jag gjort förut, precis efter studenten, och jag hade ingen ångest då heller. Att ringa till vårdcentralen och boka en ny läkartid ger mig sådan ångest att jag måste ta ännu mer lugnande. Att sälja allt jag äger, säga upp lägenheten jag hyr i andra hand och boka biljetter till städer på andra sidan jorden som jag aldrig har vart i, gör mig lugn. Ger mig hopp. Och därför vet jag att det är rätt. Det finns en och annan som tycker jag är feg och flyr, det vet jag. Men som min psykolog en gång sa "Vill man fly är det för att kroppen sätter in sin överlevnadsinstinkt och den finns där för att skydda dig. Åk härifrån. Du har inget att hämta här mer än saker som sakta förstör ditt mående mer och mer. Fly. Vissa saker ska man fly ifrån."

för snart två år sedan satte jag mig och började skriva på min dator. Då, i stormens öga, var tankarna för många och för osammanhängande för att bara existera i tystnad inom mig. Så då satte jag dem på pränt för att på något sätt försöka sortera, bearbeta, förstå. Jag har tre olika dokument på tre olika datorer med kanske 60 sidor text. I veckan öppnade jag det första och läste för första gången på 1, 5 år.

"Det är vinter. Jag är lycklig men samtidigt förvirrad och lätt orolig när jag knackar på hemma hos min moster en lördag i slutet på januari 2011, hög på känslan man får av att vara på semester och bli matad med perspektiv på livet. Jag är nyligen hemkommen från en resa till Indien, som jag besökt tillsammans med min pappa, och mår bättre än jag gjort på länge. Jag har aldrig vart deprimerad innan jag ofrivilligt blev gravid under hösten och fick genomgå en abort, något som jag hela tiden kände att jag egentligen inte ville göra. Strax efter att jag fick veta att jag var med barn blev jag sexuellt antastad ute på krogen, en händelse av vilket jag minns nästan ingenting, förutom det som hände efteråt, då jag sitter i en polisbil med två polismän som tröstar mig och frustrerade försöker övertala mig att anmäla, något jag gråtande vägrar göra av den enkla orsaken att jag tror att ingen kommer tro mig. Poliserna kör till slut hem mig och väntar utanför min lägenhet en bra stund för att försäkra sig om att jag mår bra, innan de till slut åker. Denna händelse är för mig inte särskilt traumatiserande, men ska komma att bli direkt livsavgörande, den ska komma att påverka min syn på saker på ett sätt som kommer att leda till att jag två månader senare fattar mitt livs jobbigaste beslut, men också det viktigaste. Jag vet inte då, att den här händelsen ska komma att avgöra så mycket för mig och för folk i min omgivning. När jag vaknar dagen därpå känner jag främst lättnad över att inte minnas och en enorm värme gentemot poliserna som tog så väl hand om mig. Dagen därpå får jag dessutom ett mail från en av poliserna, som bara vill försäkra sig om att jag mår bra. Efter aborten har jag inte vart mig själv, jag har sovit mest hela tiden och inte tyckt att någonting i livet har vart särskilt motiverande. Jag har tvingat mig att prata om det, villrådig till vad jag ska göra, något som inte heller är likt mig. Den jag har vänt mig till för stöd i hela situationen är min moster.

Min moster är en enormt snäll människa. På många sätt påminner hon mig om den person jag alltid har stått närmast i livet, och det är min faster, som dog av cancer i juli 2004, en händelse som färgat mig enormt som person och påverkat hela min person och hur jag ser på andra människor. På samma sätt påminner min moster mycket om den personen i mitt liv som jag aldrig kommit särskilt nära, och det är min mamma. I vår familj tänker vi mycket, vi är experter på analys, även om resultatet ofta är en väldigt subjektiv version av verkligheten. Vi är noga med att berätta för andra om vår syn på hur världen är betingad, något som ofta leder till gräl och hetsiga diskussioner på familjeträffarna. På den punkten är vi precis likadana allihop, alla utom min pappa, som är den pesonen som jag står allra närmast och som jag också är mest lik, i familjen och av släkten betraktas vi som två svarta får. Jag har alltid stått min moster nära. Under den perioden i livet som jag har vart medveten nog att fundera över det har jag aldrig upplevt att min syster gjort det. Därför är jag förvånad och oroad över att min syster är här nu, hemma hos min moster, och har åkt 60 mil och övertalat mig till att komma hit, fast jag faktiskt egentligen inte vill. Hemma i min lägenhet sitter min före detta pojkvän, mellan oss är det inte särskilt bra, något som gör att jag likt alla andra gånger, inbillar mig att han kommer försvinna för alltid när han åker hem dagen därpå, och jag vill därför spendera så mycket tid som möjligt med honom. Jag är nervös när jag kliver in i min mosters lägenhet, en plats jag kommit att betrakta som mitt andra hem. Klockan är runt 14 på dagen och det är visserligen lördag, men att min syster har hällt upp ett glas vin är inte ett bra tecken, inte för att min syster inte skulle kunna dricka vin så dags på dygnet, utan därför att min moster har tillåtit det utan invändningar. De har något väldigt viktigt att berätta för mig, och i samma sekund som jag kommer in i lägenheten skakar jag av mig känslan av att jag skulle ha gjort något fel som jag inte är medveten om och som de vill tala om, för här märker jag att det är något annat. Innan jag gick hit har jag sagt vad jag är rädd för att det ska handla om till min före detta pojkvän och mina aningar stämmer, ska jag strax få veta, även om proportionerna är enormt mycket värre än jag kunnat ana.

Det är den 14 mars 2011. Domaren i rättssalen har just förklarat min kusin fortsatt häktad, någonting som inte gör mig, som målsägande och således den enda som lyssnat under hela rättegången, som ägt rum bakom lykta dörrar, särskilt förvånad, men ändå enormt lättad. På ett gäng stolar längst bak i rättssalen sitter jag nu och blir omhållen från alla håll. Min moster, min syster, jag, min före detta pojkvän, min systers svägerska och hennes dotter, vi kramas alla och gråter av lättnad, nu släpper spänningarna och mitt i allt glömmer jag att titta på min kusin när han leds ut ur rättssalen av kriminalvårdarna. Jag tittar upp och ser hur nämndemännen, domaren, protokollföraren, min advokat och åklagaren alla tittar på oss under tystnad. Jag kan känna stämningen i det där rummet, det har jag kunnat göra sen jag först lämnade mitt vittnesmål på morgonen, men jag vågar inte ta ut någonting i förskott, för nu ska lagen ha sin gång och målet är komplicerat på många olika sätt, oavsett hur mycket de här människorna tror på mig och min historia, det vet jag nämligen att de gör, det syns så tydligt i deras ögon.

Det har varit den svåraste dagen i mitt liv, alla kategorier. Jag kom in i rättssalen och slog mig ned bredvid min advokat, helt klar i huvudet men ändå med känslan av att befinna mig i en film. Min advokat uttryckte sin förvåning över att jag inte hade tagit med mig någon typ av lugnande medel till rättegången, för att hålla nerverna i schack. Jag har stesolid i väskan, men jag känner mig själv, vet att jag måste känna att jag är närvarande och klarar det här och jag vill inte verka frånvarande eller obrydd. Jag vill visa varje känsla med hela kroppen. På natten har jag sovit mindre än en timma, nerverna slog till dagen innan och jag vågade inte tillåta mig själv att ge utrymme åt tankar. Jag klarade det också, med bravur. Idag har min trovärdighet bekräftats och jag har blivit bemött med den respekten som alla människor förtjänar och som jag hela tiden varit rädd för att vara tvungen att vara utan. Jag ska alltid bära med mig den här känslan, att jag genomgår någonting såhär fruktansvärt helt frivilligt därför att jag vill göra det som är rätt. Jag kan jag också, när det gäller. Jag flyr inte från det som instinktivt säger åt mig att fly och kasta bort alla tankar på att göra något annat. Jag står kvar och jag är rak i ryggen där jag står."



Lång tid har gått och mycket har förändrats. Jag är stolt över att jag till slut anmälde min kusin, inte för min egen skull, utan för den andra personens skull, som han förgripit sig på, och för hans skull. Skulle jag inte anmält hade han aldrig blivit fälld. Samtidigt är ingenting så som det var då och tiden som har gått efter rättegångens slut, efter att domen trädde i laga kraft och dammet började lägga sig, har var svårare än tiden innan och under rättegången. På vissa plan önskar jag att jag inte anmälde. När allting lagt sig är jag besviken på både det svenska rättssystemet, sjukvården, det skyddsnät vi svenskar betalar skatt för att kunna ha som trygghet när vi faller. Det har inte skyddat mig. För ett år sedan kraschade jag totalt och även om jag vet nu att jag har PTSD, panikångest, har vart och kanske fortfarande är djupt deprimerad, och kanske (fick jag veta av mina journalanteckningar) är bipolär typ 1, och dessutom har haft och fortfarande ibland har, självmordtankar, så har jag än idag inte fått någon ordentlig hjälp för det. Jag har slussats mellan olika instanser, haft duster med försäkringskassan och fortfarande inte fått den hjälp som borde vara självklar när man hamnar i en sådan här situation i ett väldfärdssamhälle som vårt. Men allt detta till trots så ångrar jag ingenting, när det kommer till kritan, för jag har upplevt den häftigaste och underbaraste känslan någonsin, och jag kommer uppleva den igen. När jag gick ut ur tingsrätten den där dagen i mars, rak i ryggen, fullt medveten om att jag hade gått igenom en av de svåraste prövningarna någonsin i mitt liv, så kände jag mig starkare än jag någonsin gjort förut. Och när de här eftersvallningarna är över och jag kan återgå till en tillvaro där jag känner mig ångestfri, lugn och trygg igen, då vet jag att jag kommer inte bara känna mig, utan vara, starkare än jag någonsin vart tidigare.

 

Jag tänkte ta allt det här, och spara i en burk, kategoriserad "Saker jag kan ha användning för men ännu inte vet hur"´Jag vägrar gå med på att de senaste två åren och de händelser i min barndom som ledde fram till att de slutligen sett ut som de gjort, vart helt förgäves. Någon gång, på något sätt, när jag, eller någon annan, kommit på hur, ska jag göra något bra av det här. Kanske gör jag redan det. Jag har gått igenom en marröm jag inte ens visste att jag hade och se; jag står på benen ännu. Jag har förlorat mer än min barndom, men det gör mig inte särskilt ledsen längre. De människor som har försvunnit skulle uppenbarligen inte ha en given plats i mitt liv. De människor som gått för att jag har mått dåligt och inte kunnat hantera det, för att det skrämt dem, är inte människor som jag i slutändan vill omge mig med. Jag har förlorat min bästa vän och större delen av min familj och det lilla av min barndom som jag förut betraktade som bra är helt och hållet förstört: så blir det (tyvärr, verkligen) ofta i sådana här fall, när ord står mot ord och de gemensamma nämnarna är familj och vänner som slits mellan huruvida jag hittar på och huruvida gärningsmannen faktiskt är en person kapabel till det han anklagas för. Det skiter jag fullständigt i. Det var inte svårt för mig att vända ryggen mot min familj och välja att hellre vara ensam än i ett sällskap som bara ifrågasatte mig när jag gick igenom den värsta perioden i mitt liv någonsin. Alla de bekanta och vänner jag hade från barndomen som valde att tvivla på mig när det till och med fanns ett erkännande kan ju kort sagt dra åt helvete. Jag har aldrig ens vart arg. Aldrig dömt. Jag är den enda från "den här sidan" av familjen som pratat med "gärningsmannen" (fortfarande en helt absurd sak att skriva) och dessutom sagt att jag förlåter allt, bara han tar ansvar. Jag är den enda som visat omtanke och förklarat att jag bryr mig. Jag är den som offrat delar av mitt liv och kompromissat med min egen hälsa och med mina egna val för flera andra personers skull, i snart 20 år. Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv men det gör mig trött, besviken, vilsen, ledsen och uppgiven, att jag, utan ens en uns av tvekan, är den som har fått utstå all skit.

Var är de som ska stå bredvid mig och ovillkorligt heja på mig, tro på mig, stötta mig, när jag kämpar mig igenom den mest förödande stormen, som någonsin dragit igenom mitt liv?

Om det är något jag lärt mig och som jag tänker bära med mig, (och ge fan i att kalla mig cynisk), så är det att den enda man i slutändan kan lita på, är sig själv. Man måste förbereda sig på att saker man omöjligt kan förbereda sig på, ibland ändå sker. Att människor då inte orkar. Att man kanske måste stå helt ensam. Jag ser inget fel i att tänka så, tvärtom. Ensam, är stark, när man måste. Måste man inte, fantastiskt. Men ofta, så måste man.

 

 

I min journal står det bland annat att jag är "mycket trasig". Jag tror inte det är ett uttryck en svensk läkare skulle ha valt i första hand, men min läkare är från island och tar sig fram på rätt staplande svenska. Ändå sved det. Jag är inte trasig. Jag är inte sönder, behöver inte lagas. Jag är lika hel som vem som helst. Jag är inte sönder, mitt maskineri funkar och de här känslorna är inte tecken på att hårdvaran behöver bytas. Det är tecken på att den fungerar som det ska. Jag är inte trasig, sluta lura i mig det.

En dag kommer jag landa igen, kommer sluta vara destruktiv och jag kommer bli den jag vill vara. Men allting har sin tid och jag var tyst i 12 långa år, och när allt kom upp till ytan var det som att planet jag satt i kraschade. Om jag inte tillåter mig att vara så ledsen och hysterisk som jag bara måste över detta nu, äntligen, så kommer jag aldrig komma tillbaks igen. Det kommer alltid ligga under ytan. Det är något jag lärt mig väldigt väldigt tydligt de senaste två åren: att låtsas är det sämsta man kan göra. Man får vara ledsen och förbannad och vilsen och arg och uppgiven och besviken och till och med skamsen och rädd. Det är lika okej som allt annat.

"Some are like water, some are like the heat, some are a melody, some are the beat, sooner or later they all will be gone, why don't they stay young?"

Två glas vin innanför rocken. Inte världens stabilaste människa just nu. Är inte mig själv sen i somras när jag bröt upp mycket av det som tidigare var min trygghet. Jag har kompromissat med mig själv sedan dess. Jag bröt med min familj därför att de gjorde mig illa och är en stor del av anledningen till att jag fortfarande mår som jag gör, kanske hela anledningen. Kanske förstod dem, kanske inte. Jag är iaf tillbaka. Inte helt frivilligt kanske, men den tryggheten jag hade i Stockholm, med ett nätverk av vänner om fångar mig när jag faller, det har jag inte här. Och kvällar som igår, då kan jag inte vara ensam. Risken när man sitter hemma ensam och tänker saker som man för några år sedan aldrig hade kunnat känna igen sig i, är att man gör verklighet av dem. Då kan man inte vara ensam, då är det bättre att tvingas hålla fasaden uppe. Det är hemskt sorgligt men också oerhört sant.

Jag är inte mig själv och det går nedåt och det blir värre på sätt jag aldrig hade kunnat förutse den där dagen i januari för snart två år sedan när helvetet kom som ett brev på posten. Numera tänker jag inte på det, inga detaljer och ingen skam över min barndom som jag alltid hållit väldigt tyst om. Tvärtom, jag måste vara öppen nu, jag måste erkänna för andra för att kunna se allvaret själv. Men nej, det är sällan jag tänker på det eller skäms som jag först gjorde när jag blev tvungen att prata om det inför rättsinstanser, vänner, bekanta och familj. Nu skäms jag för att jag är en börda.

 

Jag läste mina journalkopior från psyk igår och idag. Där står mycket jag inte visste om, på svart och vitt, som jag visste om men gömde långt ned i mitt omedvetna låtsasjag. Det är så svårt att erkänna för sig själv att man verkligen är sjuk. När jag låg på psyk, för ungefär 2 veckor sedan nu, hade jag enorma problem med att erkänna att jag behövde vara där. Jag fick panik, jag tänkte inte klart, men jag mår bra, jag hör inte hemma här, jag ska inte vara här, jag är inte sjuk. Om jag rycker upp mig, om jag skärper mig, om jag hittar rätt distraktion och om jag bara hittar rätt väg, en annan, ny, bra väg, då kommer jag härifrån snart. Men nej, nej nej. Jag är ju sjuk. Jag inser det när jag inser att det inte är hälsosamt att vakna och kunna andas men ändå avsky livet. Inte att leva, men livet. När man vaknar, äter, tar ett par sömntabletter för att sova vidare till en, kanske, bättre dag. När allt man längtar efter är vin, stesolid, gräs, och människor som förstår, där man inte behöver känna att man ska ursäkta sig eller känna sig "utsatt". Förut längtade jag till andra saker, att helgen skulle komma eller att jag skulle få till det perfekta säljet på jobbet och få känna att FAN vad bra jag är. Längta efter att få komma hem och laga mat i bara underkläder och  att ta ett bad med tända ljus, läsa en bok, och se på serier tills jag somnar.

Åh ironin. Jag gör likadant idag. Jag längtar tills det är okej att dricka vin och någon ger mig en anledning att känna att FAN vad bra jag är. Tills jag får aptit att äta något alls eller klä på mig. Tills jag hittar en plats som känns som hemma. Tills jag kan ta ett bad, och inte ligga i mörkret på badrumsgolvet i flera timmar, tills jag kan koncentrera mig på en bok och tills jag inte ser samma serier och filmer om och om igen och lär mig repikerna utantill därför att jag måste distraheras men inte orkar tänka tillräckligt klart för att göra något nytt.

Kanske kommer jag dit igen. Det jag har tappat är hoppet. Jag börjar acceptera, och inte på ett bra sätt, att detta är jag nog. Deprimerad, bipolär, med panikångest, PTSD och självsmordstankar. Förut, när jag inte kunde sova, tänkte jag på hur livet skulle vara om det var perfekt. Jag fantiserade om något jag såg fram emot och hur det skulle bli. Nu har jag tappat allt det. Tappat allt hopp om att livet kommer bli perfekt eller ens bra. Nu tänker jag, när jag inte kan sova, på hur det skulle vara om jag bara försvann. Mängden tid det skulle ta innan jag inte längre var ett tomrum i någons liv och hur jag skulle bära mig åt för att helt försvinna utan att någon någonsin visste var jag tog vägen och om det skulle kännas som de där dagarna som jag sover bort, om det skulle vara lika skönt att somna från den här pissiga verkligheten som det är att somna ifrån alla dåliga dagar då jag väljer att inte gå upp.

 

Jag börjar ge upp, och trots att jag flyter så börjar jag bli rädd för att min flytväst läcker och att läckan inte går att reparera.

Jag flyr igen. Jag backar sakta ut ur det här rummet och lämnar känslorna här, jag visste att det skulle gå såhär, jag har inte haft en normal relation på flera år, varken en vänskapsrelation eller intim. Jag vet så väl hur jag kommer göra och ändå lovar jag saker jag aldrig kommer ens försöka hålla. Jag tänker ta allt jag äger och göra mig av med det och åka härifrån, fly. Jag ursäktar det inför mig själv med att flykt är en instinkt man har för att skydda sig från det som är farligt. Men jag vet ju själv vad jag gör, och hur ledsen jag gör folk. Det var inte svårare att kapa kontakten med större delar av min familj än vad det är att göra det med någon jag för en månad sedan trodde mig vara kär i, som det är från mina bästa vänner. Jag tillåter mig aldrig komma nära och jag ser mig i spegeln och undrar varför ingen märker vad fan jag sysslar med, och seriöst, tänker jag, är jag dum? Det är klart att ingen märker det när jag håller de på en armlängds avstånd. Förra veckan låg jag på psyk. Kvällen därpå var jag ute och festade som om ingenting hade hänt, låtsades som ingenting inför mina vänner som ändå visste, ville lugna, inte skrämma, inte uppröra. Sedan blir jag alldeles förtvivlad där framför spegeln, och undrar varför ingen märker vart det är påväg, varför jag känner mig så sviken. Så inser jag ju också att ingen har svikit mig mer än jag själv. Jag är så elak mot mig själv, förstör så mycket, tillåter inget bra att hända.

Jag har svårt att se mig själv i spegeln utan att bli arg nuförtiden.