Soundtracks of my life

I will not make the same mistakes that you did I will not let myself cause my heart so much misery I will not break the way you did, you fell so hard I've learned the hard way to never let it get that far Because of you I never stray too far from the sidewalk because of you I learned to play on the safe side so I don't get hurt because of you I find it hard to trust not only me, but everyone around me because of you I am afraid I lose my way and it's not too long before you point it out I cannot cry because I know that's weakness in your eyes I'm forced to fake a smile, a laugh everyday of my life my heart can't possibly break when it wasn't even whole to start with because of you I never stray too far from the sidewalk because of you I learned to play on the safe side so I don't get hurt because of you I find it hard to trust not only me, but everyone around me because of you I am afraid I watched you die I heard you cry every night in your sleep I was so young you should have known better than to lean on me you never thought of anyone else you just saw your pain and now I cry in the middle of the night for the same damn thing Because of you. Känner igen mig i varenda ord. Sammanfattar alla känslor jag har inför min mor. Varken mer eller mindre. Jävligt mycket tack för det.

Alltså min psykoterapeut säger rätt ofta "Det här behöver inte vara slutgiltligt, tänk inte så", men jo, det är så jag tänker, så jag känner och precis vad jag hoppas att det är. När ilskan över hur människor behandlat en blir så stark att man inte längre känner någon som helst kärlek, efter nästan 24 års skitsnack, då kan man inte tänka "Sen, då kan vi umgås." Ja, en gång lyckades jag vara en person som kunde låta bli att beröras av det där. Men jag vill aldrig mer bli den personen, det är likvärdigt med att jag accepterar att behandlas som skräp. Tyvärr. Så oavsett vad som händer i framtiden så känns det såhär just nu: bara för att man delar dna med någon måste man inte tycka om den personen, man behöver inte ta skit bara därför och man behöver inte offra sitt eget välmående för någons skull, någonsin, man ska fan aldrig kompromissa med sin känsla av existensberättigande eller jävla grundläggande värde som människa. Och personer som lyckats ta ifrån mig min känsla av att vara värdefull och som aldrig har insett det kommer heller inte inse det och har således ingenting i mitt eller min framtida familjs liv att göra. Man kan inte behandla folk som att livet var bättre utan dem och sedan känna sig kränkt när de gör slag i saken, då får man leva med det och lära sig sin jävla läxa. Jag förlåter det mesta. Om man tar ansvar, visar ånger, ber om förlåtelse och försöker läka såren. Är jag inte värd det lilla, då kan man faktiskt dra åt helvete.

Det är många som säger att det där är struntsnack. Ensam är inte stark. Ensam klarar man sig inte. Jo, hörni, ensam är stark. Ensam klarar sig. Jag lovar, jag vet. Och faktum är att när man ligger där på botten och flämtar så kan man inte förlita sig på att någon annan ska hjälpa en upp, man kan inte veta eller räkna med att det alltid kommer finnas någon där. Visst ska man ta hjälp av vänner och familj, omge sig med människor som ger en styrka och får en att kämpa när det är extra jobbigt, givetvis. Men i slutändan kan man bara vara säker på att man har sig själv. Jag hade massor utav människor runt omkring mig när jag mådde som sämst men sanningen att säga hade inte en enda av dem KUNNAT hjälpa mig upp. Så jag fixade det själv. Jag visste då, att ska jag ta mig vidare är det helt och hållet upp till mig nu, vill och kan inte jag så kan ingen. Jag är glad att det var så, för det finns ingen erfarenhet jag värderar högre än den där jävla resan som visade mig hur stark jag faktiskt är, hur jobbigt det än var då. Jag fixade det, JAG, ingen annan. Grymt. Nu ska jag bada i isvaken här utanför i sommarregnet.

Den versionen av mig som jag varit de senaste två åren är inte lätt att vistas omkring. De flesta förstår. De som vet vad som har hänt förstår. Det är inte likvärdigt med att man orkar hantera det. Vänner som har känt mig länge kan inte riktigt hantera hur jag har förändrats, att se mig må så som jag stundvis gjort. Jag förstår det. Att gå ifrån fullt kompetent och bekymmerslös och livsglad till fullständigt söndertrasad och vilsen, det är inte lätt ens för mig själv att se spåren det har satt i mig och min omgivning och vad det har gjort med mitt liv. Som utomstående, utan någon riktig insikt i vad som har hänt och som dessutom aldrig tidigare vart medveten om vad som ligger bakom, måste det vara enormt förvirrande och tungt. Jag klandrar inte de som tar avstånd, jag förstår dem. Jag har lämnat människor som räknats som de som stått mig närmast av delvis den anledningen, därför att det gör även mig illa att se hur de runtomkring mig drabbas av min olycka. Mitt i allt det är det alltför lätt att glömma vem man är och börja definiera vem man är med hur man mår och hur man agerar under tiden. Det är lätt att se sig själv som en börda, delvis därför att man är det men framförallt för att man är så rädd att vara bara det att man glömmer vem man var och vem man är och vad man fortfarande kan ge, man glömmer att livet går vidare och att ingenting är permanent. Det är rätt knäckande. Det är nog det mest knäckande, att inte bara förlora människor man håller av för att de inte kan bära ens börda utan också därför att man inte kan befria dem från att göra just det utan att gå sin väg. Sedan kommer det någon som påminner en om att vem man faktiskt är fortfarande lyser igenom. Att man finns kvar bakom allt det som ligger på ytan. Att ens omständigheter inte definierar vem man är utan formar den man kommer bli. Den känslan är otroligt fin. När man har intalat sig att man gör bäst i att hålla sig borta eftersom man gör människor illa, och någon kommer och påminner en om att man fortfarande har något att ge trots att man känner sig så svag att man är övertygad om att man bara kan ta energi, då känner man sig nästan som sig själv igen. Det är så fint. Jag är kär. Hade glömt hur det känns att känna saker som ens är positiva, för att inte tala om de här känslorna som är helt fantastiska. Tack för att du påminner mig, älskling.

And I've been a fool and I've been blind I can never leave the past behind I can see no way, I can see no way I'm always dragging that horse around and our love is pastured such a mournful sound tonight I'm gonna bury that horse in the ground so I like to keep my issues drawn but it's always darkest before the dawn I am done with my graceless heart so tonight I'm gonna cut it out and then restart cause I like to keep my issues drawn It's always darkest before the dawn

Lyssnar på Florence & The machine och längtar efter en cigarett. Ser på hur solen bländar gräset utanför, liksom trillar in mellan träden sådär som solen kan göra. Är på ett humör som är både melankoliskt och fantastisk. Är så tacksam, så tacksam för att de här två åren i mitt liv har sett ut som de har gjort. Det är svårt att förklara hur jag kan känna tacksam inför det men jag tror att de flesta människor som någonsin behövt kriga sig igenom ett helvete kan vittna om hur mycket man växer som person, hur mycket man lär sig om sig själv och sin egen förmåga, sin styrka. Jag hade inte velat vara utan de lärdomarna, lidandet var värt det. I slutändan kan man inte påverka vad man utsätts för av andra människor, det finns omständigheter man inte kan styra. Men man kan styra hur man väljer att hantera saker och ting när de inträffar. Jag har inte hanterat de här två åren särskilt bra, jag har gjort mycket jag inte är stolt över och det kommer ta lång tid för mig att förlåta vissa saker jag har gjort mot andra under tiden. Men jag kommer förlåta mig själv för jag vet ju vart jag har vart, när jag krälat på botten, och vad som har pågått inom mig under tiden. Och jag är förbannat stolt över mig själv. Ju mer tiden går, desto mer börjar jag se med andras ögon hur fruktansvärda saker jag lyckats ta mig igenom och hur jag i förnekelse trivialiserat dem. Man ska inte fästa sig vid saker. Inte vid känslor, inte vid fysiska ting, inte vid människor. Jag har så många människor jag älskar och flera av dem har jag svikit och många av dem tänker jag lämna nu. Det beror inte på att jag inte älskar dem, det beror på att i slutändan har jag bara mig själv att förlita mig på och då måste jag ta hand om mig själv. Det gör förbannat ont men det gör mer ont att stanna kvar, och jag väljer att se det här som bara ännu en kamp att ta sig igenom. När människor får en att må så fruktansvärt dåligt och betvivla att man ens är värd att existera, då finns det inget där att varken hämta eller ge. Det kommer göra ont men det går över. Stannar jag kvar så kommer det alltid göra ont, och den uppoffringen är jag inte beredd att göra. Så jag går nu, inte arg, besviken kanske men jag håller inte det emot någon. Jag stänger bara dörren tyst bakom mig och lämnar det här rummet för gott. Det finns inte luft här inne som räcker till mig. Jag älskar dig mamma, av hela mitt hjärta. En dag hoppas jag du förstår, och försöker ändra på ditt sätt att låta din smärta gå ut över andra på så vidriga sätt, så att jag kan komma tillbaka. Ikväll är jag på snudd lycklig. Det är märkligt vad lite som kan göra så mycket, och det har inte med någon annan än mig själv att göra. Allt är så väldigt tydligt nu, vad jag behöver och vad jag inte behöver. Vad jag måste ta bort. Vad jag måste ändra på. Att hur svårt det än blir så kommer livet vara så mycket ljusare när det är gjort. Då kommer jag aldrig mer sitta och gråta en sommarkväll och missa hur solen trillar in mellan träden. Det hade kunnat sluta så annorlunda. Jag hade kunnat låta andra människor förstöra mig. Jag har blivit slagen och våldtagen och det var hemskt, men det är dåtid, inte nutid. Nutiden är krånglig men det går att rätta till. Jag ska alltid sörja det som gått förlorat, det måste jag tillåta mig nu, jag som höll tyst och svalde ned allting i 12 år. Men jag ska aldrig ångra något, aldrig fundera på tänk om. Det är en annan verklighet, det där tänk om:et, en verklighet jag inte lever i, jag lever här och nu och det är det enda jag kan påverka. Så det ska jag göra. Det gör jag redan, märker jag, och den känslan är fantastisk efter två år av maktlöshet, hopplöshet. Ska ta vara på den här känslan jag haft sista tiden och hålla hårt i den. Nu däremot, ska jag gå ut och låta solen trilla lite på mig.

Ironiskt. Jag bloggar om mina känslor inför min mamma och på morgonen vaknar jag av en bil utanför och ser att det är hon. Hon undrade varför jag inte kom hem, kom för att ge mig post. Jag berättade lugnt och sakligt för henne att hon har förlorat mig och om hon inte förändras kommer jag aldrig komma tillbaka igen. Jag såg på henne att hon förstod att jag menade allvar, ändå var hon bara fortsatt elak och arg. Tack mamma, för är det såhär det ska vara så är det sista du gav mig ett stort jävla kvitto på hur rätt det är. Tack för att du inte bara gör det lätt för mig att gå utan att vända mig om, du till och med knuffar bort mig. Tack.

Jag har kommit till en gräns, gått över en tröskel. Jag brukade säga att jag var arg för vad som hade sant men inte ångrade det. Att jag mådde dåligt men inte ångrade det. Det var inte helt sant. Jag har inte vart arg, för ilska motiverar. Jag la mig under mitt imaginära täcke och stannade där i över ett år, fast besluten att förlåta, att inte ge efter för de känslorna jag tyckte var fula; ilska, den där ittrationella ilskan som får en att tänka på hur skönt det hade vart att hämnas på de som förstört mitt liv. Tryckte plikttroget undan de känslorna, inte för min utan för andras skull. Att känna en sak och att agera är inte samma sak men det skulle vara alldeles för mycket för de flesta att höra, om jag dels berättade om vad som hade hänt och sedan berättade hur förbannat jävla arg jag var, en ilska som dessutom är svår att förklara för den som inte vart i min situation. Min kusin våldtog mig, honom är jag inte arg på. Han står för det han har gjort, tar ansvar, ångrar sig, står sitt kast. Det är allt jag kräver av en människa som begår de värsta utav brott, han är ändå människa. Jag tror inte på "rättvisa", hela den här ett öga för ett öga, utan allt det hade krig och terrorism inte funnits. Men jag tror benhårt på att åtminstone vara ledsen för vad man gjort som skadat någon annan. Kan man dessutom ta ansvar för det och visa ånger och en förståelse för att man felat är man värd min förlåtelse.  Vad jag däremot inte kan förlåta är människor som aldrig ens erkänt felen de begått. Som inte bara vägrar erkänna för sig själva utan som lever i en sån egocentrisk förnekelse att skadan bara blir värre. I Flashback-tråden man hittar om man googlar mitt namn står bland annat att min familj är Jehovas vittnen, något som är ljusår från sant. När detta skrev gick jag i direkt försvar, idiotförklarade. Det har tagit mig 1, 5 år att inte bara INSE hur det måste se ut för en utomstående hur min familj, medvetet eller ej, behandlat mig, utan att faktiskt se hur de behandlat mig själv. Det var inte mer än några månader sedan jag började bli seriöst förbannad. Min familj, de är som en sekt. Det är som i många grupperingar, det finns underbara människor där men det är ingen myt att man blir som man umgås. Och jag vill inte bli som dem. Familj eller inte så finns det, i nuläget, 2 personer jag bryr mig om att ha kvar i mitt liv och som tillför något, som inte kommer försöka få mig tillbaka när jag går eller ge mig dåligt samvete eller skuldbelägga mig: min pappa och min bror. Beslutet jag fattat de senaste veckorna är att resten av min familj kommer jag bryta helt med. Till större delen pga min mamma och min syster, personer jag idag inte känner någon tillit till utan som tvärtom har förstört min tillvaro under lång tid, men resten därför att om jag inte bröt med dem så skulle jag omöjligt kunna bryta upp alls. Jag kan omöjligt beskriva miljön som är i våran familj (läs släkt) på 30 pers, där vi alla stått varandra nära, men jag kan sammanfatta det lite såhär: jag blev våldtagen av min kusin vid 11 års ålder och många har vetat vad som hände men då det hände kom alla (utom pappa) överrens om att tysta ned det hela. När jag anmälde i Januari 2011 hade det gått ganska många år, jag anmälde således inte för min skull utan därför att min kusin förgripit sig på min systerdotter. Efter att jag "övertalats" att anmäla (jag gavs i princip inget val, varken då eller nu) mådde jag för första gången seriöst dåligt, och diagnostiserades med PTSD, akut panikångest och depression. Inte så konstigt kanske. När rättegången var över och allt hade lagt sig i slutet på sommaren förra året bröt jag ihop. I min familj är det inte okej att må dåligt. Har man feber går man till jobbet. Har man slutat kräkas spelar det ingen roll om man känner sig krasslig och smittar, man går till jobbet. Gråter man är det ingen som tar notis om detta. Sen oktober och framåt har jag bott hos min mor och upplevt något som för mig är värre än allt annat tillsammans: mitt självförtroende och min självkänsla har sjunkit till noll. Ett tag hatade jag allt jag gjorde, skällde tyst ut mig själv i huvudet, klarade knappt av att se mig i spegeln. Äran för det vill jag tilldela min mamma. Hon har sett mig ha panikångestattacker och gjort mig själv allvarligt illa och ändå fortsatt skrika på mig hur värdelös jag är, att om jag bara försvann skulle hon inte längre ha några problem, jag är hennes problem. Inte ens vid 24 års ålder klarar man av att höra det, ens om det är från en person man tyckt illa om i 10 år. För tre veckor sen packade jag en väska och åkte hem till en familjevän, jag har bara vart hemma en gång för att hämta kläder och har inga planer på att återvända, inte på att höra av mig eller svara i telefon. När jag var hemma för att hämta kläder efter 2 veckors oanmäld frånvaro fanns inte tillstymmelse till förfrågan om hur jag mådde. Bara om jag hade tänkt komma hem tillbaka snart, "Nähä, kan vi inte räkna med någon hjälp från dig då?" och EN gång har hon ringt, för att fråga om jag kommer hem för att passa barnen, och kastat på luren i örat på mig vid det nekande svaret. Min mamma har inte bara drivit mig till att försöka ta livet på mig, skära mig och spy upp min egen mat, hon har sett mig göra det och fortsatt vara oprovocerande och iskallt elak. Hon är gift. Hon är inte längre min mamma i mina ögon och ilskan över hur hon beter sig är det mest befriande jag känt på länge. Förändras hon så är jag fullöt villig att ha en relation, i annat fall ska hon inte ens komma i närheten av mina framtida barn. Det kan låta kallt, för den som inte är insatt, men alla som har träffat min mamma förstår efter 5 minuter vad jag menar med hur kylig hon är. Och det faktum att hon, den enda gången jag sökte hjälp vid 13 års ålder, intygade för BUP att jag hittade på allting (det första jag aldrig kommer förlåta henne för) i kombination med att hon sparkar på nån som ligger nu när det kommer fram, gör att jag aldrig vill ha henne i mitt liv igen. Så har jag känt i 9 år och nu har min gräns korsats, förut har jag vart besviken, nu är jag arg. Ilska motiverar. Så bra jag mår sen jag åkte därifrån har jag inte gjort sen november 2010. Fatta vad sorgligt det är. Det började med min familj, fortsatte med min familj, och kommer aldrig sluta med min familj. Jag har gått igenom något som många människor skulle betrakta som ett rent helvete, och allt har inte bara hänt i min familj, de har aktivt låtit det hända och bidragit till att det hänt. Antingen går jag ifrån det eller så stannar jag och blir aldrig någonsin hel igen. Det är inget särskilt svårt val. Jag har försökt rädda min mamma så många gånger, det går inte, och jag är inte beredd att dras med i fallet. Och vet ni? Jag sörjer inte ens. Det kan låta hemskt men tyngden som lyfts från mina axlar nu är en tyngd jag burit på så länge, och bara tanken på att den är borta gör mig alldeles tårögd. Jag hittar mig en ny familj en dag. Familjen väljer man inte, men jag ska aldrig mer välja att ha folk i mitt liv som jag tillåter gör mig illa. Jag är så fruktansvärt tacksam för att jag kommit till denna insikten. Och det faktum att jag för första gången på länge lyckats fatta ett jobbigt beslut på eftertänksamhet och inte i affekt, och helt på egen hand, som visat sig vara rätt, ger mig så mycket av mitt gamla jag tillbaka. Jag minns den jag var och det är densamma som den jag vill vara och jag inser att det inte finns nån skillnad mellan de två, de är samma, i olika sinnesstämningar. Ser för första gången på länge fram emot livet, trots att det rent praktiskt är lika uppochned nu som innan. Det ordnar sig. Det löser sig. Under tiden: det är ett äventyr. Det är en erfarenhet. Och jag klarar fan vad som helst sedan när jag tagit mig ur detta. För dit jag kommit idag har jag kommit utan en enda människa som hjälp, jag har stött bort mina vänner och min familj kan jag inte ta hjälp av. Det hade kunnat vara negativt men tror det fanns en mening med det också: jag behövde känna att jag klarade mig ur den här soppan själv. Och jag är halvvägs upp nu. Det är tack vare mig. Ingen annan. Den känslan är oslagbar. Vad som än hände och vad jag än gör kan jag lita på att jag alltid har min instinkt att leva, därför kommer allt gå bra. Godnatt gott folk.