Gränslandet
Drömde ju att du levde.
Jag gillar dig. Räcker inte det? Så skrev du. Det räcker sa jag. Räcker detinte för dig nu?
Jag gillar dig. Vill inte vara utan dig. Sen spelar det ingen roll om verkligheten inte alltid är perfekt. Jag vill inte ändra på det som är. Vill inte vara utan dig.
Räcker inte det för dig, för att vara med mig?
Jag hoppas det.
Konsten att vara pessimist
Stod i duschen och tänkte det finns en ENDASTE positiv aspekt med att ha pms. Speciellt om man, som jag, har gått ned nästan 7 kilo på nån månad. För hur mycket man än gillar sina bröst och sin rumpa så har alla tjejer ett hemligt ideal som, vissa visserligen aldrig skulle göra verklighet av att försöka uppnå, och det är att vara sådär vackert smal som man bara kan bli av att äta för lite och träna desto mer.
Nu är det inte riktigt så men som sagt, viktminskning. Och pms = smal midja med stora tuttar.
Står och lyssnar på Ray Lamontagne, you are the best thing, och sjunger så att halsen skär. Små stunder av lycka. Konstigt det där..
Köpte en bok idag. Grät när jag hittade den, skojar inte. Föreläsningen i sig, som boken handlar om, är helt grym. Är du vettig kommer du åtminstone bli så berörd som du kan bli på gränsen till att gråta. Eller kanske inte, det kanske inte talar till dig men min dag har den räddat, boken, då. Har läst ut den sen kl 10 och hunnit jobba på det, svårt att lägga den ifrån sig och nu mår man som man alltid borde se till att göra.
Alla problem är triviala. Så tänker jag efter att ha läst boken och vet plöstligt exakt vilken person jag vill vara. Bara jag kan se till att alltid vara den personen.
Och då tänker jag på dig, som en slags tribute. Alltid lugn, glad, klok, snäll, vacker, med ett perfekt varmt leende, ända in i det sista.
Så vill jag vara.
Du kan inte välja dina spelkort.
Satt just och läste något (inte det) och insåg något helt annat. La ifrån mig boken. Satte mig här. Kände hjärtat slå hårt, visste inte riktigt varför och kände verkligen hur påtaglig min förvirring är. Sen la sig förvirringen och jag insåg att hjärtat slog av förväntan.
Det kommer bli så bra.
Så bra.
I have a dream
Jag har pratat i telefon i 3 timmar nu. Först med Ella. Peter. Bror. Ella igen.
Har ont i käkarna och batteriet dog just, kan inte hitta laddaren.
Jag kan jag.. prata alltså.
Jag är alltid den som skrattar högst.
Let's keep it that way.. imorgon jobb, massage, dejt, klinikfest, kan bli en relativt bra dag.
Light up, light up, as if you have a choice
Men nu kan jag inte sluta lyssna.
Sa nåt väldigt dumt idag.
Snart kommer de och tar mig, männen i de vita rockarna. Låser in mig. Drogar mig typ. Man ska passa sig för vad man säger. Högt, i varje fall.
Nu.. jag + soffa = sant. Lite tomt bara, nåt som fattas. Som du sa en gång.
Tröstshoppingens magiska effekt
Behöver superpepp. Finns ingen sådan tillgänglig just nu, typ 2 liter c-vitamin eller lite hudkontakt med min man eller 10 hundvalpar att leka med.. nej. Så nästa steg - shopping. Sedan - middag med papi. Sedan - film. Sedan - arbetsintervju till ett jobb jag redan tackat nej till för att jag inte KAN ta det (känns som ett bra sätt att rub it in my face), sedan - jobb, sedan.. jobb. Sedan HELG! Gick till chefen idag och sa att nääääe jag vill inte jobba heltid. Det går inte! Skiter i pengarna! Skiter i viket! Var helt impuls. Kändes såååå bra. Inte heltid innebär ändå nästan heltid, bara att jag slutar 11 på fredaga, vilket jag verkligen blev väldigt deprimerad när jag tänkte mig att inte göra, vilket säger allt allt allt.
Min tidiga fredag är som ljuset i tunneln just nu.
Hejdå.
Ja
Jag är med helt frivilligt så ska nog ta och hålla käft.
Ska vara tillbaks nu. Hög, lång och djup suck.
words don't come easy
för jag älskar dig.
Tisdag
Känns som måndag eller torsdag. Jag är supertrött. Kunde inte sova och vaknade långt innan klockan ringde, vilket är konstigt, med tanke på hur trött jag var. Kommer nog iaf sova väldigt väldigt gott inatt.
Är sjukt stolt över hur effektiv jag har vart idag. Har jobbat bättre än på länge. Har fått två dagars jobb gjort utan att hamna efter. Mkt bra där!
Ska snart hem och äta, ta en lång dusch och inte röra mig ur fläcken förräns imorgon bitti igen.
this love will never fade away
Jag är orolig.
Vad gör man?
Det går åt helt fel håll med mig.
Så mycket kan jag säga.
Jag orkar inte vara lustig, ok
oj
Är du lycklig nu?
jag mår så fruktansvärt dåligt. tänkte ringa pappa och gråta. slog numret. la på. nära, då är det illa.
men, det blir bättre, det är inga tvivel där. det kan bara bli bättre.
det är vinter och det mesta är helt åt helskotta. det får lov att vara så ibland.
"det mörker du ser, gör att stjärnorna märks lite mer"
- winnerbäck.
Min dröm är din
Så länge hjärtat mitt slår
så minns jag dig väl
du stack ett hål i min kevlarsjäl
och så blev du mitt sår
och jag blöder ihjäl
kom gör ett hål
i min kevlarsjäl
Jag satt på pizzerian, tog ett djupt djupt andetag och andades ut med en snyftning från maggropen. Jag är inte stark. Jag är liten, ensam och svag. Det finns så mycket jag tänker på som jag inte kan prata om. Inte får prata om. Finns ingen, i hela världen, som kan förstå den känslan som bor i mig. Somhar byggt ett bo, ett tryggt ombonat litet bo, i mitt hjärta.
Med den snyftningen kom allt upp till ytan, som ligger där under och bubblar, och som jag svider till när jag drar ett djupt andetag. Jag andas ytligt, försöker att inte röra till den stilla ytan. Tycker om lugnet.
Men sen sitter jag där på bussen och tittar ut på regnet och som vanligt så kommer tårarna så fort en stund av eftertänksamhet får plats i den upptagna vardagen. Jag är inte mer än människa. Jag behöver kärlek.
Jag behöver vara lycklig. Mitt senaste minne av sann lycka var någon gång innan du dog, innan du ens blev sjuk. Det var längesen.
Jag betvivlar starkt att allting står rätt till. Men nu befinner jag mig långt under den annars så stillsamma ytan. Det gör ont att andas. Alldeles för ont. Jag ska lägga mig, och skrika i kudden, tills det inte gör ont att andas längre, och först då blir vattnet stilla och jag somnar, av ren utmattning, som alltid.
Att ge sig själv en chans.
Jag mår inte bra
away from the sun
jag avskärmar mig från verkligheten. blir lite lättare så.
det är 16 grader i rummet och jag är stekhet. kallsvettas. känner mig vinglig.
som bambi på hal is.
I will come to you
Inser att jag hade denna rubriken häromdan.
Vilken extremt dålig vecka. Extremt dålig dag. Är lite förvirrad och chockad och vet inte vad jag ska tro riktigt, min värld har rubbats lite idag.
Det gör ont i hela bröstet. Andnöd, kan inte riktigt tänka klart, inser att jag borde göra en massa saker men det är saker ivägen. Känslor ivägen. Tårar som gör blockerar synfältet.
Jag sitter och gråter så att jag knappt kan andas och det jobbigaste är att det finns ingen jag kan ringa. Ingen som kan plocka upp mig.
Det finns någon jag borde kunna ringa. Men det kan jag inte. Senast jag försökte, så svarade du inte. Det är tveksamt huruvida du skulle svara nu.
Jag trodde det var det som var hela meningen. Att du skulle vara den första jag ringer, att det skulle vara du och jag mot världen. Jag hade väl fel antar jag.
Ta mig någonstans långt långt bort härifrån. I såna här stunder fattar jag inte varför jag inte åkte tillbaks till australien. För det här livet suger verkligen.
Jag måste nog sova nu, kan inte gråta mer, känns det som.
helt hysteriskt
Idag är det helt hysteriskt här.
Jag gråter, mamma gråter, ingen fattar något, ingen vet något, ingen var försvunnen, trodde vi, men inga sjukhus, inga polisstationer har sett skymten av någon, fast bilarna står kvar.
Det är en hund begraven. Jag fattar ingenting.
? Frågetecken frågetecken frågetecken.
I will come to you
Tur att man har lite bättre omdöme nuförtiden.
Kan inte sova. Konstigt? nje.
Justde
Buääääääääääääääääääääääh
I walk into an empty room..
Kul att man fortfarande är intressant för vissa. Att man är intressant alls för andra. Att man är intressant. Spec eftersom jag inbillar mig att det mesta jag skriver här är humbug. Intressant humbug. Ska tänka på det, den dan jag får träffa dig för första gången, för du vet att den dagen kommer komma, och du spelar nonchalant. Det kommer ju hända.
Kul.
Scrubs.
Herrå.
No one on earth can feel like this
Är väldigt trött. Strömmen av sms vill inte stanna upp. Vet inte riktigt vad du tror ska hända. Ska du kunna ta tillbaks det du sagt? Gjort, snarare. Vet inte om det går. Vet inte om jag tror att dina femhundra ursäkter kommer hjälpa, hur mycket jag än vill. Vet inte om jag tror att jag kan släppa detta. Vet inte om vi kommer vara vänner igen, efter de här senaste dagarna, även om det är så sjukt svårt. Jag är den, som när jag fäster mig vid folk, har en tendens att förlåta det mesta, därför att jag är så rädd för att förlora de jag älskar. Men jag vet att om jag förlät det här, då skulle jag.. trampa på mig själv, nästan. Har förlåtit värre grejer,som mina vänner gjort, och det är just det. De vänskaperna har tagit slut ändå därför att jag senare insett hur lite respekt man måste ha för någon man beter sig så mot. Och nästan hur lite respekt jag har för mig själv som omger mig med folk jag vet gör så mot mig. Men det är svårt. Du betyder mycket för mig. Jag älskar dig.
Min syster och hennes pojkvän är för övrigt borta. Hon ringde igår förmiddag och sa "vi åker till sjukhuset nu, vet inte vad som händer, kommer inte vara anträffbar ikväll" och sen dess har vi inte hört något. Hemma stod bilarna kvar, mat och mjölk framme, ljuset på och dörren olåst, idag. Hästarna behöver tas omhand, djuren och barnet likaså. Förvirring?
Eh ja.
Ska sova vidare. Herrå!
Tuesday's gone
There's really no way to reach me
Tisdag morgon
04:36
Nu ska jag se klart på crash. Sen göra mig iordning för min 13-timmars dag. Kommer bli såå bra nu när jag inte sovit.
Tack.
Sorg
22:16
SÅ nu kan jag somna gott inatt, efter att ha kollat kontoutdraget. Känner mig duktig.
Orust imorgon. Jobbar över i tre dagar och jag känner på mig att jag kommer vara trött. Sedan är det fredag igen, vilket innebär 4 sovmorgnar. Love it.
Godnatt.
Förbannad
Japp. Lite sur är jag. Inte så lite heller. Det där jäkla samtalet, jag kokar när jag tänker på det. Grr.
Så jag distraherar mig med fika, kunde dock inte prata om så mkt annat. Innan dess var jag på gymmet, fick ingen ilska ur kroppen, blev bara svimfärdig. Har just läst varenda blogg som finns typ, tjuvlyssnat, youtubeat, laddat ned filmer. Ja. Sitter och kollar på the tudors. Folk som känner mig väl och har antingen vart på bio med mig eller sett på film med mig vet hur det kan bli - lite jobbigt.
Hör jag något roligt, så upprepar jag det, högt (även på bion) och brister sedan ut i asgarv. Repliker säger jag gärna innan de på teven gör det. Detta begränsar sig dock endast till folk jag känner eftersom jag inte vill att folk jag inte känner ska tycka att jag är sjukligt irriterande. Har man snärjt de, då är det ok.
När jag kollar själv är det ännu värre. Som nu. Jag sitter och ropar saker som "ÅH GUD ÅH GUD ÅH GUD!", Detta kommer göra ONT" ,"DAMN!", "NEEEJ!" etc etc. Inser helt på egen hand hur det måste se ut/låta/verka. Vill/kan/tänker dock inte sluta.
Ska sova inom 45, tänkte for once försöka vara utvilad på jobbet. Ska dessutom jobba över till 18:30! Aj! Orka jobba 07:00 till 18:30. Jaja..
18.44
Jag är lite orolig i hjärtat.
Kan inte riktigt slappna av heller.
Underligt
Så kanske det var! Men så tänker du förstås inte. Är fortfarande sjukt besviken.
Helgen kändes inte lugn, avstressande och avslappnad. Har ont. Gnäll gnäll.
Ikväll ska jag sova och se på senaste the tudors-avsnittet. Ska jobba över hela veckan, och att komma till jobbet i sig är skitkul men ett strssmoment i sig. Behöver lite lugn och ro. Ta det lugnt, slappna av, njuta istället för att grubbla och oroa mig. Konstigt nog var det nog det jag gjorde förra helgen, men inte denna. Ska göra det nästa med, allt annat är dumt.
Allt annat förstör.
Jag undrar varför man inte kan vara ärlig mot en av sina närmaste vänner. Varför ska du prata med alla andra utom mig? Varför har vi ett problem som jag inte visste om? Så nära kanske vi inte är, trots allt. Så känns det. Trots allt.
Suck!
When you notice the stripes
den ljuva förnekelsen
Det har inte bara med att göra att jag får ångest varje gång jag gör det, jag känner mig som ett tarvligt försök till människa, utan för att jag har ett sår på långfingret och grimaserar igenom varje mening.
Min helg har vart bra, den har haft allt: Förväntan, förhoppningar, glädje, skratt, leenden, vin, matlagning, mingel, fylla, fyllegråt, gråt, ångest, ångestattack, ensamhetskänslor, glada tankar, ledsna tankar (suicidala tankar), återseende, fika, muffin, thé, nya outfits, bra hårdag, dålig hårdag, kärlek, osäkerhet, trygghet, sex, närhet, ömhet, pippi långstrump, scrubs (vi hann!) mer sex, lek och buslandet, (?) djupa samtal, ytliga samtal, oboy och.. gossip girl. Allt det viktigaste täckt på en helg.
Kan inte påstå att jag har återhämtat mig efter min jobbiga vecka, istället är jag tröttare än någonsin.
Och förvirrad. Känslolivet, kan man ta död på det? Det blir ju ändå aldrig som man tänkt sig.
Så saknar jag Parisa. Hon gråter litegranna, enligt hennes genuina erkännande på facebook-statusen och jag kan inte hjälpa att jag hoppas att det är för att hon saknar mig. Hon bloggar inte om mig. Inga sarkastiska kommentarer, dolda undermeningar i min gästbok eller fyllesamtal till min hemtelefon så tidigt på morgonen att det fortfarande räknas som kvällen innan.
Parisa - varför inte?
(Josefin - the show must go on)
Kryptiskt
Jag är en gåta, till för att lösas. Inte. Men klaga över att jag är kryptisk, fundera över om det är avsiktligt. Ingen fattar vad något handlar om, vem, var, vad, varför och hur. Det handlar inte om dig, och det där, ja, det handlar om dig, för ja, du har vart dum. Typ, så.
När du tror att du vet, så vet du inte. När du undrar, så är det förmodligen så som du inte trodde. Jag lämnar ut allt utan att lämna ut mig själv.
Jag skulle aldrig blogga om min dag, min frukost, mitt sexliv och min menstruationscykel. Fast det har jag iofs redan gjort. Bara det att du inte fattade det då.
Sluta gnäll eller sluta läs.
Så sykkt besviken
på dig. Jesus. Jag tänker, vad fan är ditt problem egentligen?
Jag måste sova. Vill inte gå på fest. Inte duscha. Klä upp mig eller ens klä på mig. Inte träffa min pojkvän och klä av mig. Inte sova med någon annan än mig själv, inte dela täcker eller dela säng eller pussas eller hålla handen och dricka vin och vara trevlig och representabel.
Vill spy och be allt och alla dra så långt åt helvete som de bara kan.
Nu gick jag lite längre än vad jag brukar. Men det är sanningen, när den svider lite i såret på fingret.
Ja....
Fredag
Det är fredag!
Jag slutar tidigt!
Ska hem och sova!
Ska få pussa på min man!
Kramas med min man!
SOVA med mig man!
Ha sovmorgon de kommande 5 dagarna!
Livet är underbart!
Kärlek
och om händer
som vill bo i varandra
om att springa skrattande genom ösregn,
och tala samma språk och tystnad
att vara tryggt inlindade i stora luddiga närhetsfiltar
Det handlar om tvåsamhet som inte river sönder
Gömma sig i tält av mjukhet tillsammans
Att veta att &-tecknet mellan du & jag
egentligen är ett bindestreck
Ordinary people
but this ain't the honeymoon
fast the infatuation phase
right in the thick of love
at times we get sick of love
seems like we argue every day
i know i misbehaved
and you made your mistakes
and we both still got room left to grow
and though love sometimes hurt
I still put you first
we'll make this thing work
but I think we should take it slow
we're just ordinary people
we don't know which way to go
we're just ordinary people
maybe we should take it slow
this time we'll take it slow
this ain't a movie, no
no fairytale conclusion ya'll
It gets more confusing everyday
sometimes it's heaven sent
then we head back to hell again
we kiss and we make up on the way
I hang up you call
we rise and we fall
and we feel like just walking away
as our love advances
we take second chances
though it's not a fantasy
i still want you to stay
we're just ordinary people
we don't know which way to go
cause we're ordinary people
maybe we should take it slow
take it slow
maybe we'll live and learn
maybe we'll crash and burn
maybe you'll stay, maybe you'll leave,
maybe you'll return
maybe another fight
maybe we won't survive
but maybe we'll grow
baby, we never know, you and I
Mamma mia
Jag gråter och lyssnar på mamma mia. Extremt patetiskt.
Gick på stan förut. Spydde nästan. Grät i ett omklädningsrum och det var väl då jag tänkte, what the.. ja, det var nog, tragiskt nog, först då jag fattade att det var dags att åka hem. Hit. Aldrig någon annanstans.
Sen pratar jag med någon, historien har ändrats, och som vanligt, inser jag att du bara låter allt i ditt liv som är fel, gå ut över mig. Som alltid annars. Du gråter inte. Eller, du grät inte. Du skrek, gapade, kritiserade, skällde, gnällde och dränkte dig i självömkan däremellan.
Och varje gång du gråter och jag ska trösta dig så blir jag utskälld för allt som är fel.
Som när någon dog som jag också älskade, och jag fick ta hand om dig. Som när jag var tvungen att flytta hemifrån när jag var 15, för att du var som du är. Jag klarade inte av det. Som alltid, sen dess. Dina problem blir mina problem.
Fast dom inte finns.
Jaha
Vad fan var det för samtal då? Det sjukaste på länge. Vaknade. Trodde jag drömt. Kollade samtalslistan. Var ingen dröm.
Så jag drömde att jag gjorde slut och ångrade mig. Big time. Verkligen, ångrade mig, var kär. Vaknade med en klump i halsen och magont.
Vissa drömmar förstår man sig inte på. Vissa drömmar lämnar en känsla efter sig som är allt annat än behaglig. Och sen, världens absolut konstigaste samtal.
Gud jävlas med mig.
Jag ska se på nya Gossip girl-avsnittet, sova, jobba, städa, träna, sola, äta, klä upp mig, dricka vin.. åka till lek och buslandet, helt frivilligt.
Kommer nog bli en bra helg.
Ninja-power
hursomhelst. han skriver att han ser ut som en ninja.. och jag blir alldeles varm inombords. Vad vore en kväll på slottet, tänker jag, och funderar på alla saker man skulle kunna göra, utklädd till ninja.
Sant, det ni tänker. Lite för mycket fritid.
En helt vanlig onsdag
Ja. Du gråter på toaletten. Det finns en till toalett, jag vet, eftersom jag har bott med dig i nästan 20 år, att du aldrig använder den här toaletten. Ändå gick du hit för att gråta, här, mitt emot där jag sitter och hör varenda snyftning. Insikten slår mig att mitt liv är så mycket bättre än ditt, till större delen för att jag är en så mycket bättre person. Jag ser till att vara en person som inte tänker avsluta sitt liv gråtandes på sin toalett. Insikten slår mig att jag inte tänker gå in och trösta dig därför att jag är trött på att vara mamma åt min egen mamma. Vill du sitta på toaletten och gråta så tänker jag tyvärr inte stoppa dig.
En helt vanlig onsdag, så är det ju. Har alltid vart. Med en enda skillnad, jag tänker inte gå in i gästrummet och gråta, pga dig, den här gången. Som jag har gjort, så många gånger förr. Jag tänker inte få skuldkänslor. Jag tycker synd om dig, men jag är inte orsaken till dina problem.
Det är sjukt hur lite respekt jag har för dig.
Bloggar
Fast what the.. vem skulle inte vilja ha betalt för att göra i regel absolut ingenting.
It's my party and I'll cry if I want to
Jaja.. inga konstigheter. Till mitt försvar handlar detta om gravt idiotiska människor.
En speciell relation
Sant!
Fasen, jag har verkligen inget vettigt att skriva om.
Måste ju jobba! Justde!
Och en annan grej, jag har migrän. Hej akuten - josefin dog nästan. Men jag klarade det, "pulled through" som lekmännen säger i dramatiska filmer. Nu jobbar jag istället.
I stan on honest ground
Jag insåg vidden av detta när jag läste mitt horoskop under lunchen och högt utbrast, "Vad då onsdag? Det var ju onsdag igår!" och när sanningen gick upp för mig så blev jag så besviken att jag blev alldeles gråtfärdig. Fattar ni, gråtfärdig. Alltså, tårögd! Bara för två arbetsdagar extra. Fatta vad tragiskt!!!!!!!!!! Utropstecken gånger fyrahundra.
Journey och jag
Har vart på scanningutbildning. Var kul.
Vill sova. Kommer sova ofrivilligt snart om jag inte dricker lite kaffe.
Pappa kom in precis, i läkarrock, fick syn på mig och verkar vara på ett strålande humör, gjorde peace-tecken och hälsade "Peache and love sister!" för att sedan fråga Karin "Hur mår ERS höööghet?"
Jag gillart.
You better shape up
Hell to the no
för jag tänker inte gå den
Höjden av tristess
är när man bloggar om vad man tänker, trots att det man tänker, är fullständigt meningslöst. En arbetskamrat sa till mig att jag är självständig. Inte bara sådär, givetvis. Lite mer inlindat, snygg, och som en komplimang, givetvis. Men jag, normal som jag är, blir förolämpad. Nästan iaf. För, hallå, klart som fan jag är. Ta alla positiva adjektiv (inte "gullig") och ni kommer se, att de beskriver alla mig. Inte riktigt så kanske, lite självdistans har jag, såklart, men vissa saker är så självklara att jag blir förolämpad näre folk säger det som om det inte vore en självklarhet. Människor med lite ambition jobbar ju på att vara en person de kan se upp till och då är typ, självständighet, en sån självklarhet att det är nästan som om folk fördummar en när de säger att man är just det. Det är då jag vill visa mitt riktiga jag och svara "Klart jag är, tror du jag är helt jävla blåst eller?"
En vacker dag kommer jag inte kunna hålla mig.
Här öppnar jag mig
Känner man mig inte, så kommer man antagligen aldrig någonsin märka, huruvida jag är glad, ledsen, arg eller befinner mig i något annat kraftfullt sinnestillstånd. Man kanske ser det på mig men det är också tveksamt, faktiskt. Jag är duktig på att sminka över mörkar under ögonen och är oftast ett vandrande leende med en bitter bismak av kaxighet, oavsett väder.
Men jag märker när jag är ledsen. Då skrattar jag inte åt varken vänner eller scrubs. Är jag glad, så dansar jag framför spegeln i underkläder och högklackat med pointer sisters på hög volym i bakgrunden - det hela är mycket enkelt.
Imorgon ska jag tydligen jobba. I normala fall - askul. Mitt jobb är extremt ospännande, men jag, simpel som jag är, gillar det av två anledningar. Jag är bra på det (fåfänga, HELLO) och jag är lite betraktad som "en frisk fläkt" på min arbetsplats (fåfängan matas).
Ja ni förstår, det här borde ju alltså sammanfatta hela min personlighet, det här blogginlägget.
Måste erkänna att det nog gör det också...
Vet inte riktigt vad jag tycker om det här (läs: om mig själv)
Ska sova på saken.
En hänsynslös snorvalp
Den här låten är en sammanfattande eufemism för spännande.
Försvarsmekanismer
Det är också då jag får ett psykbryt och kastar ett paket med fil rätt i golvet för att jag inte kan få upp det. De här humörssvägningarna uppstår med jämna mellanrum och det brukar dröja ungefär en vecka innan jag kan se tillbaks på det hela och fundera över det där filpaketet som jag inte orkade öppna med hjälp av en sax, och inte längre skaka av ilska när jag tänker på det.
Jag vet inte om ni har hört talas om det syndromet men det ryktas om en grej som kallas PMS.
Och här trodde man att man var bipolär! Så visar det sig att man bara är tjej.
Mycket märkligt.
Idag är den dagen, hursomhelst, när kvinnan i mig kommer fram och fräser åt alla som vågar öppna munnen åt mig på ett sätt jag anser opassande, eller som säger något opassande, gör något opassande, ser opassande ut.. eller existerar, opassande nog.
Om jag sover nu så är det en dag närmare mitt normala sinnestillstånd.
Nobody get's me like you
Gammal vänskap och gammal kärlek, rostar aldrig. Kanske är det för att det verkar som att de som känt en längst, alltid känt en bäst. De ser mönstret.
Jag inser något jag inte vill inse. Jag hatar den insikten. Hatar den.
Josefin
Från en klarhet till en annan
Livet är bra. Kom in i fikarummet och där satt ett gäng dystra sköterskor, sekreterare och läkare. "Det är måndag" fick jag som förklaring till den allmänna nedstämdheten. Jag var den enda som pratade. All eyes on me, nästan. Och vad jag kan babbla på, när ingen annan gör det. I ett rum med 15 pers som alla känner varandra, kan det inte vara behagligt tyst. Tystnaden måste fyllas! Annars kräks jag nästan av obehag för allt känns så avigt och tillgjort.
Nu är rasten slut och jag lyssnar på musik och försöker vara så effektiv som möjligt, i den mån det går när folk HELA tiden ringer och ställer dumma frågor.
Subtil, jag lärde henne det ordet. Jag sa att hon hade subtil humor. Jag lovar, jag tar credd för det faktiskt, för jag minns det som om det var igår. Kärleken som uppstod till den där subtila humorn. Ja, så var det faktiskt.
Nu ska jag... jobba.
Klarhet
I'm good
Ett sätt att dölja denna specifika "egenskap" (STORT frågetecken här) är att act sitt ass off, för att inte rubba att den finns. I detta fallet skulle jag gissa (oklart) att det handlar om ett svårt fall av arrogans, möjligen med inslag av svår narcissism. Det är nämligen så att varje gång, och då menar jag varenda eviga gång det händer, som jag går in i ett rum, så tänker jag att jag äger det rummet. Korrekt, jag tänker inte, jag tycker. Om jag inte är snyggast, så är jag ju def coolast. Är jag inte snyggast eller coolast så är jag åtminstone smartast och annars, roligast. Jämfört med mig själv, tycker jag, och inser samtidigt hur knasig jag är, är alla andra enfaldiga och endimensionella dockor. Den knasigheten som jag uppmärksammar och jobbar på, skulle kunna tyda på att denna egenskapen kanske är inbillad.
Bara det att jag gillar knasigheten med. Det är som att jag står bredvid mig, slår ut med armen i en avfärdande gest och med ett leende utbrister "ÄÄÄÄÄÄÄSCH!" och skrattar överseende åt mig själv, samtidigt som jag ger en blick som säger "ÅH vad tokig du ÄR, och jag älskar dig, det finns ingen som du!"
Ja, jag jobbar på det. Ja det är sant. Nej, du har inte märkt det.
I walk into an empty room
BRA DAGAR kan man (läs JAG) definiera genom att när jag hör en låt, läser en bok, pratar med en person eller på annat sätt kommer att tänka på något som gör att ajg tänker på någon typ av dåtid, så blir jag inte ledsen över att jag inte längre befinner mig där.
Istället blir jag glad över att jag fick befinna mig där.
Så kommer jag nog tänka på den här tiden, någon gång.
Let's embrace it.
Mmmm mmm mmm m
Av noll anledning alls.
Så vi tar och lägger ned det nu va, det är okej att ha jobbiga perioder om saker och ting inte går som de ska. Det är också okej att vara lite hängigare än vanligt när solen inte visar sig mer än under jobbtimmarna, men.. det är inte okej att sova dygnet runt, inte äta, mest gråta under sin vakna tid, stänga ute sina vänner, och få fullständigt ogrundade psykbryt på sin omgivning dag för annan, och de få vänner som ändå lyckas hålla sig kvar, skäller man ut för jämna mellanrum. Det är dessutom inte okej när livet, vid eftertanke, är bra. Och man skrattar precis lika högt som vanligt.
Då är det inte okej.
Så fort jag insåg det så kändes det kanske fyra till femhundra miljoner gånger bättre. Och jag måste säga, att det har gjort det sen dess. Så om jag gnäller, skrik på mig, jag lyder bäst under auktoritet. Jag behöver nån som säger, FAN SKÄRP DIG DIN PATETISKA LILLA SKIT, KLARAR DU INGENTING? (Jag citerade faktiskt där, någon sa så till mig och det var världens wake-up-call), för då blir jag så utav bara, sur och tänker, INGEN ska säga till mig att jag är patetisk, vad jag klarar eller ens tycka att jag är patetisk. Det är precis därför, och det är hemligheten, som jag är ungefär effektivast på mitt jobb. Varje dag kommer någon in i arkivet och säger, OJOJOJOJ vad du har mycket att göra, du hinner aldrig bli klar, och jag står och ler, och nickar men så fort de har gått så spänner jag käkarna så det värker i tänderna och tänker, DU SKA FÅ SE.
Det här gäller allt. Minsta sak. Pröva.
Annars bryr jag mig inte. Det är fullständigt patetiskt.
Godnatt då!
Nu ska vi ha allsång
Vad hände där och hur, varför och vad gjorde jag för att förtjäna det?
Jag är ingen bra människa.
Men gud så bra jag mår. Ingenting behöver vara annorlunda nu. Allt är perfekt.
Fånga känslan, lägg den i en burk. Embrace it.
Insikter. Finns det någon bättre livskvalitétshöjare? Don't think so.
Imorgon ska jag gymma och jobba. Joggingrundan var iskall. Och blöt, eftersom det regnar och jag envisades med att springa i vattenpölarna.
Skräddaren säger nej
Konsten att leva
That's life
Jag gillart.
Varför jag bloggar på arbetstid? Vet ej, jag har sjukt mycket att göra. Herrå!
Ödet, min vän
Jag är väldigt glad att jag bara jobbar halvdag idag. Ödet säger nämligen att jag inte borde jobba alls idag. Visst har jag vart extremt effektiv so far, men nyss hände det som inte får hända och som aldrig förut hänt. Jag tappade en journal.
Det finns två saker man inte är helt på det klara med om man inte jobbar på ett sjukhus, men som jag tyvärr är smärtsamt medveten om. Pacemaker-patienters journaler är ofta väldigt väldigt tjocka. Och papprena i journalen ska vara sorterade, i ordning efter datum. Detta var såklart en pacemakerpatient och jag får nu sortera journalen. Vi snackar runt 300 papper á provsvar, ekg, journalkopior, remisser, osv. Vid lunch kommer jag vara klar. Awsome possum.
Kan inte låta bli att se fram emot att träffa dig. Även om situationen inte är den idela just nu.
Ödet och jag
Jag använder det osm andra skulle kalla slumpen som en ursäkt att göra vad jag vill. Glömde tacka ja till högskolan - jag ska visst inte gå i skolan! Trotsa aldrig ödet.
Nu står det på min jobbtelefon "Tillfälligt ute", m.a.o RAST.
Att det sedan står så varannan halvtimme eftersom inställningarna är mupp, är en annan femma. Står det att jag är tillfälligt ute är det bäst att jag ser till att vara det, annars vet man inte vad som kan hända.
Så, hejdå. Jag är som sagt på rast. Till kvart i, enligt telefonen och därmed även ödet.
Faith
Ska dansa mig igenom min förmiddag så att den går fort, distraktioner distraktioner, tack.
och hej.
Don't worry, be happy
Pelle Kanin
Sov nog runt 2,5 h. Jättenyttigt! Kaffe nu ja.
If I lay here
Konsten är att inte göra saker svårare än de redan är.. det är svårt att hitta någon man tycker om, som tycker om en tillbaks. Men jag är ganska duktig på att göra saker svåra.
Idag känns det ganska lätt, enkelt, soklart, dock. Tråkigt nog.
If I lay here, If I just lay here,
would you lie with me
and just forget the world
En helt vanlig dag
Den är inte borta, men den är påväg.
Men ingenting är helt hundra just nu. Jag har tänkt på det, tänkt, att det löser sig. Jag har tänkt på det. Önskar att du inte hade tänkt på det, det är då det känns i bröstkorgen som om någonting där inne håller på att gå sönder..
Jag tycker ju om dig. Svårare än så är det inte. Faktiskt.
Imorgon ska jag träffa Johannes. Det var inte igår. Gamla vänner ska man ta lite bättre hand om. De som finns kvar länge och som inte distanseras för att tiden går. De som alltid är lojala och aldrig kommer försvinna, som man alltid kommer stå nära trots att man är långt ifrån varandra. De som får en att skratta så att man får ont i magen genom att härma ens skratt, med den sämsta men roligaste imitationen genom tiderna. Kärleksfullt. Som Johannes! Det kan jag med eftertryck säga, är kärlek. Jag inser nu hur mycket jag har saknat dig. Jag stal en bild, mind you.
Boston
I think I need a new town
To leave this all behind
Konsten att längta
Just a smalltown girl
Jämnt ut
Jag menar, kom igen!
Känner något jag aldrig känt förut
Fast jag borde ju vara livrädd.
Ambivalens blandat med smaken av mjölksyra på tungan, det smakar som blod, fast bättre.
Saker man kan göra
Om allt. Hur man mår, vad man gör, vad man gjorde igår, varför man inte sovit, vad man åt, vad man ska bli när man blir stor, vad man gör på fritiden, allt som folk frågar om, ska man ljuga om. Och aldrig ska det avslöjas. Hela poängen är att man in the end of the day ska ha lyckats fundera ut hur mycket mer spännande ens liv skulle kunna vara och sen ska man såklart bli pepp på just det där.
Fast justde. Jag finns, och lever, i den riktiga världen.
Bäst att jobba.
Allvarligt nu
Det är inte befogat att bli chockad över att pojkvännen har sex med din kompis eller att kompisen snor saker av dig. Det är småpotatis, och fullständigt mänskligt, och även om man såklart gör bäst i att utesluta den typen av människor ur sitt liv, så är det näst intill omöjligt. Småpotatis som sagt.
Det finns värre människor, människor som har det värre, värre.
Värst.
Illa + värre = värst. Hur jävla svår är den ekvationen att fatta liksom. Du har det inte ens illa. Get over yourself som jag en gång sa till någon som jag faktiskt tyckte om väldigt mycket men som behövde komma ned på jorden, och som tyvärr fortfarande befinner sig uppe bland molnen, mest med tanke på att jag inte är någon särskilt auktoritär person, på det sättet jag kanske önskar.
Min blogg är väl inte kryptisk?
Känner du mig så vet du. Ella vet garanterat. Peter med. Resten - kanske inte. Åtgärda eller sluta läsa.
Jag vet att jag döljer en sanning
Jag är så sjukt effektiv! Jag hinner blogga! Utan dåligt samvete! Helt fantastiskt. Har inte bara jobbat asbra idag, har dessutom skickat iväg 4 fax, till fondbolag, försäkringsbolag, läkare och jobb. Skrivit ett personligt brev. Fått undan säkert 200 journaler. Hur bäst är jag inte?
Jag är bäst. Måste ösa credd över mig själv nu. Bäst bäst bäst bäst.
Därav inte sagt att jag kanske är effektiv av rätt anledning. Effektiv för att jag är ambitiös, eller som distraktion i försök att avskärma mig från den bistra verkligheten utanför arkivets tjocka betongväggar?
Så poetiskt.
Vem visste. Visste du?
Finns jag?
Nä jag tror inte det, för nu tittar jag på filmen om mitt liv och surrealismen känns som en direkt konsekvens av absolut brist på kontakt med sin egen subjektiva verklighet. Om verkligheten verkligen är subjektiv.. Det vet inte jag, jag är inte Gud.
Men bra på att snacka skit, det är jag.
Jag ljög dig ju rätt upp i ansiktet.
Det skrämmer mig att jag kan nå dig, var du än är..
Du vill inte se mig såhär.
it won't be long
Att jag andas för första gången idag, är en helt annan femma. Totally worth it.
Ingen disney on ice. Bummer. Vore lögn att påstå att jag inte såg fram emot det. Bummer.
Ingen skola heller. Jag är så sjukt lättad över detta, har verkligen ingen lust att plugga, än mindre tid, även om jag blir gråtfärdig när jag går in och läser kursplanen och tänker ååååh vill vill, borde, måste, obligations, borden, måsten snurrar i min skalle. Avrundar med att lyssna på Lars Winnerbäck - tvivel, inse att enda anledningen till att jag i dagsläget befinner mig i en levande illusion om mitt eget välmående, är en okristlig överkomsumtion (överdosering om du så vill) av koffeintabletter. Detta kan gå illa. Beroendet sitter där innan du hinner märka det.
Drömde inatt att jag var en låt. Sant. Du lyssnade på mig och grät och sa för (till) dig själv att du inte orkar med mig längre, mina texter är så osammanhängande. Så sa du. Du raderade mig från din ipod och jag låg i min säng klockan fyra imorse med våta kinder och undrade vad det där betydde, och jag visste, och jag grät.
Man kommer alltid sakna en bästa vän. Även om man inte längre vet vem personen är. Även om hon raderar en från sin ipod i ens drömmar och man vaknar och känner sig patetisk och vill radera personen på något sätt, som en slags telepatisk hämnd, innan man inser den exakta vidden av dumhet i att ta en dröm personligt. Och i desperation raderar man alla dina nummer men inser sekunden därpå att man aldrig behövt de för man kan de alla utantill, ändå.
Jag är så onödig ibland.
Jag är överflödig.
Finns jag?
life as it should be
tack. jag älskar dig.
Don't stop believing
En nöjd Josefin sitter på jobbet och , redo att avrunda dagen. Dagen började inte helt hundra, dels pga sömnbrist, dels pga extrem stress, dels för att mitt svar till högskolan inte gått in. Mao har jag "tackat nej" till min kursplats. Härligt. Var panikslagen en kort stund, mitt bångstyriga liv kunde styras upp med lite plugg, kändes det som. Men så är det ju inte. Jag vill inte plugga, inte nu, inte på måfå, inte bara för att. Så, som Susanne sa när jag hysterisk satt och hyperventilerade i arkivet, "Det är ju ödet! Du ska inte plugga nu, lyssna på vad ödet säger till dig, varför ska du gnälla om nåt du verkligen inte vill!?"
Sen kom min chef och sa att min timanställning blivit ett vikariat. Ödet ja, jag blev glad iaf.
Dock är jag pank, har kommit in i en sjuk godisperiod som resulterar i att jag äter godis som om det vore syre.. och det mesta annat här i livet verkar gå dåligt just nu.
Men man får glädjas åt det lilla.
