Jag gråter bara i regnet
Jag är en sån där som tyst och diskret torkar bort tårarna. De brukar ju sluta av sig självt då, när man med kroppen säger åt dem. Faktiskt. Men ibland går det inte. Jag har blivit en expert på att få det att gå, alla vet hur jag mår och de flesta kan märka det så tydligt på mitt beteende men det finns få som faktiskt sett mig ledsen. Senast jag grät i någons famn, på någons axel eller ens hos någon som tröstade mig var på rättegången. Åh alla kalla ensamma nätter efter det, under de 13 månader som gått, som jag låst dörren efter mig in till badrum, sovrum och ut på balkonger där jag skakat av gråt och sedan skakat av mig det, och vet ni? Ingen frågar vidare om man säger att man inte gråtit bara är trött och har gäspat. INGEN. Men jag är uppvuxen i ett hem med en pappa som oroade sig så mycket att man liksom kunde gå sönder av kärlek för hans lilla vackra hjärta och en mamma som utan ånger provocerade fram de situationer som fick en att gråta, och gör än idag. Iskall står hon där och pappa är frånvarande på ett helt annat sätt idag. Jag tycker, i all ärlighet, det känns FÖRNEDRANDE att gråta, vara ledsen, erkänna att jag, jag mår förjävligt, många dagar vaknar jag och längtar efter att få somna så att imorgon KANSKE känns som en bättre dag och jag har velat ta livet av mig, gjort mig illa och jag KLARAR MIG INTE UR DET HÄR SJÄLV. Det är inte mitt fel och de flesta skulle förstå ändå SKÄMS jag något så hemskt jävla mycket.
Folk ba "Men varför MÄRKTE ingen?" När jag berättar om händelserna när jag var liten. Och kanske det faktiskt är så att ingen märkte men det var inte för att jag stängde dörren, det var för att de gjorde det, speciellt min mamma. Vet hur många många gånger när jag var liten som jag grät och bara ville att hon skulle komma och trösta mig, men det gjorde hon aldrig. Jag har inga exakta minnen av det så vanligt är det, däremot var det så ovanligt att hon visade kärlek och sårbarhet att jag har två, och verkligen bara två, minnen från tillfällen då hon gjort det och då jag inte visat ordentligt hur mycket jag uppskattar det. En gång var vi på en marknad här i samhället. Min mamma köpte en liten papegoja av trä som hon blev väldigt förtjust i och på något sätt kom hon fram till att jag skulle ha en likadan. Men jag tjurade, berättade hur ful jag tyckte den var och tyckte hon var enormt töntig. (För övrigt är det såhär så jobbigt att ens tänka på att hela bröstet värker, vilket är helt SJUKT) Jag märkte att hon blev ledsen och tillslut köpte hon en likadan till mig ändå, liksom hoppfullt, som än idag står bredvid den andra i ett av fönstrena här. Jag låtsades aldrig om den och sa aldrig tack.
Den här lilla lilla biten, det lilla minnet när min mamma först vill vara snäll och sedan blir ledsen (vilket jag i princip aldrig sett hos henne, bara ilska) gör så ont, jag vet hur hon mår och att hon är körd så långt åt helvete, ändå är det det minnet jag skulle ändra på direkt om jag kunde, gå tillbaka och säga att Tack mamma, jag älskar dig trots att jag hatar dig, snälla var alltid den du är nu och om det inte går så snälla försök.
Det här minnet gör så ont för varje gång jag tänker på det tänker jag på hennes ledsna blick och på att jag hade kunnat göra så att hon, när hon dör, hade sluppit den blicken iaf en gång. Och jag gråter för den blicken och för att jag kastade bort ett tillfälle när hon visade lite ömhet, lite kärlek.
Jag kastar bort folk till höger och vänster. Har många bekanta, väldigt få vänner. Ingen jag litar på, ingen jag vill ringa nu och när man håller folk på avstånd så stannar de där. Det finns många anledningar till att jag gör så, en är väl att har man blivit konstant sviken av de man står nära sedan ma var fem så litar man inte längre på folk. En annan är denna: Jag gråter hellre så att jag skakar ensam vid en datorskärm klockan två på natten en tisdag i Maj än att ringa någon och riskera att bli avvisad, att känna mig så oviktig som jag gjorde alla de gånger som mamma stod i köket utanför och låtsades som att jag inte fanns när hon hörde mig gråta. Jag känner mig hellre ensam än oviktig.
