Sista resan
Jag inser att det inte finns några gropar att fylla, inga grenar har knäckts och inga pusselbitar fattas. Det här pusslet blir aldrig helt, det här trädet är ruttet, vägen sönder sen länge. Måste ta en annan väg, vända helt, kasta bort allt här för allt är fel. När allt kommer omkring är det bara jag som finns kvar, som alltid finns kvar innanför och inuti och som alltid består oavsett det som finns utanför och där jag går nu lever jag under andra premisser som gör att jag glömmer det, glömmer mig och vem jag är och att jag ÄR jag, jag är ingen annan, inte mina handlingar eller mina erfarenheter. Jag hatar mig själv ändå, straffar mig själv eftersom jag tror att allt som har hänt är mitt fel, att det är ett straff för något.
Gud har inte gjort såhär för att straffa mig, för något alls, så jag måste sluta straffa mig själv.
Jag tänker ge mig av nu och lämna allt det här bakom mig, fly. Vissa tycker det är fel att fly men som min psykolog sagt länge nu "Man är rädd av en orsak, att vilja fly är en överlevnadsinstinkt. Stick ifrån den här verkligheten för den kan du inte ändra på, hitta en bättre."
Bra skrivet. Förstår precis hur du mår å vad du känner. Är där å har varit där massor av gånger... Bara att kämpa på.
