Soundtracks of my life

 

Jag tänkte ta allt det här, och spara i en burk, kategoriserad "Saker jag kan ha användning för men ännu inte vet hur"´Jag vägrar gå med på att de senaste två åren och de händelser i min barndom som ledde fram till att de slutligen sett ut som de gjort, vart helt förgäves. Någon gång, på något sätt, när jag, eller någon annan, kommit på hur, ska jag göra något bra av det här. Kanske gör jag redan det. Jag har gått igenom en marröm jag inte ens visste att jag hade och se; jag står på benen ännu. Jag har förlorat mer än min barndom, men det gör mig inte särskilt ledsen längre. De människor som har försvunnit skulle uppenbarligen inte ha en given plats i mitt liv. De människor som gått för att jag har mått dåligt och inte kunnat hantera det, för att det skrämt dem, är inte människor som jag i slutändan vill omge mig med. Jag har förlorat min bästa vän och större delen av min familj och det lilla av min barndom som jag förut betraktade som bra är helt och hållet förstört: så blir det (tyvärr, verkligen) ofta i sådana här fall, när ord står mot ord och de gemensamma nämnarna är familj och vänner som slits mellan huruvida jag hittar på och huruvida gärningsmannen faktiskt är en person kapabel till det han anklagas för. Det skiter jag fullständigt i. Det var inte svårt för mig att vända ryggen mot min familj och välja att hellre vara ensam än i ett sällskap som bara ifrågasatte mig när jag gick igenom den värsta perioden i mitt liv någonsin. Alla de bekanta och vänner jag hade från barndomen som valde att tvivla på mig när det till och med fanns ett erkännande kan ju kort sagt dra åt helvete. Jag har aldrig ens vart arg. Aldrig dömt. Jag är den enda från "den här sidan" av familjen som pratat med "gärningsmannen" (fortfarande en helt absurd sak att skriva) och dessutom sagt att jag förlåter allt, bara han tar ansvar. Jag är den enda som visat omtanke och förklarat att jag bryr mig. Jag är den som offrat delar av mitt liv och kompromissat med min egen hälsa och med mina egna val för flera andra personers skull, i snart 20 år. Jag tycker inte ett dugg synd om mig själv men det gör mig trött, besviken, vilsen, ledsen och uppgiven, att jag, utan ens en uns av tvekan, är den som har fått utstå all skit.

Var är de som ska stå bredvid mig och ovillkorligt heja på mig, tro på mig, stötta mig, när jag kämpar mig igenom den mest förödande stormen, som någonsin dragit igenom mitt liv?

Om det är något jag lärt mig och som jag tänker bära med mig, (och ge fan i att kalla mig cynisk), så är det att den enda man i slutändan kan lita på, är sig själv. Man måste förbereda sig på att saker man omöjligt kan förbereda sig på, ibland ändå sker. Att människor då inte orkar. Att man kanske måste stå helt ensam. Jag ser inget fel i att tänka så, tvärtom. Ensam, är stark, när man måste. Måste man inte, fantastiskt. Men ofta, så måste man.