Soundtracks of my life

Lyssnar på Florence & The machine och längtar efter en cigarett. Ser på hur solen bländar gräset utanför, liksom trillar in mellan träden sådär som solen kan göra. Är på ett humör som är både melankoliskt och fantastisk. Är så tacksam, så tacksam för att de här två åren i mitt liv har sett ut som de har gjort. Det är svårt att förklara hur jag kan känna tacksam inför det men jag tror att de flesta människor som någonsin behövt kriga sig igenom ett helvete kan vittna om hur mycket man växer som person, hur mycket man lär sig om sig själv och sin egen förmåga, sin styrka. Jag hade inte velat vara utan de lärdomarna, lidandet var värt det. I slutändan kan man inte påverka vad man utsätts för av andra människor, det finns omständigheter man inte kan styra. Men man kan styra hur man väljer att hantera saker och ting när de inträffar. Jag har inte hanterat de här två åren särskilt bra, jag har gjort mycket jag inte är stolt över och det kommer ta lång tid för mig att förlåta vissa saker jag har gjort mot andra under tiden. Men jag kommer förlåta mig själv för jag vet ju vart jag har vart, när jag krälat på botten, och vad som har pågått inom mig under tiden. Och jag är förbannat stolt över mig själv. Ju mer tiden går, desto mer börjar jag se med andras ögon hur fruktansvärda saker jag lyckats ta mig igenom och hur jag i förnekelse trivialiserat dem. Man ska inte fästa sig vid saker. Inte vid känslor, inte vid fysiska ting, inte vid människor. Jag har så många människor jag älskar och flera av dem har jag svikit och många av dem tänker jag lämna nu. Det beror inte på att jag inte älskar dem, det beror på att i slutändan har jag bara mig själv att förlita mig på och då måste jag ta hand om mig själv. Det gör förbannat ont men det gör mer ont att stanna kvar, och jag väljer att se det här som bara ännu en kamp att ta sig igenom. När människor får en att må så fruktansvärt dåligt och betvivla att man ens är värd att existera, då finns det inget där att varken hämta eller ge. Det kommer göra ont men det går över. Stannar jag kvar så kommer det alltid göra ont, och den uppoffringen är jag inte beredd att göra. Så jag går nu, inte arg, besviken kanske men jag håller inte det emot någon. Jag stänger bara dörren tyst bakom mig och lämnar det här rummet för gott. Det finns inte luft här inne som räcker till mig. Jag älskar dig mamma, av hela mitt hjärta. En dag hoppas jag du förstår, och försöker ändra på ditt sätt att låta din smärta gå ut över andra på så vidriga sätt, så att jag kan komma tillbaka. Ikväll är jag på snudd lycklig. Det är märkligt vad lite som kan göra så mycket, och det har inte med någon annan än mig själv att göra. Allt är så väldigt tydligt nu, vad jag behöver och vad jag inte behöver. Vad jag måste ta bort. Vad jag måste ändra på. Att hur svårt det än blir så kommer livet vara så mycket ljusare när det är gjort. Då kommer jag aldrig mer sitta och gråta en sommarkväll och missa hur solen trillar in mellan träden. Det hade kunnat sluta så annorlunda. Jag hade kunnat låta andra människor förstöra mig. Jag har blivit slagen och våldtagen och det var hemskt, men det är dåtid, inte nutid. Nutiden är krånglig men det går att rätta till. Jag ska alltid sörja det som gått förlorat, det måste jag tillåta mig nu, jag som höll tyst och svalde ned allting i 12 år. Men jag ska aldrig ångra något, aldrig fundera på tänk om. Det är en annan verklighet, det där tänk om:et, en verklighet jag inte lever i, jag lever här och nu och det är det enda jag kan påverka. Så det ska jag göra. Det gör jag redan, märker jag, och den känslan är fantastisk efter två år av maktlöshet, hopplöshet. Ska ta vara på den här känslan jag haft sista tiden och hålla hårt i den. Nu däremot, ska jag gå ut och låta solen trilla lite på mig.