Soundtracks of my life

Jag flyr igen. Jag backar sakta ut ur det här rummet och lämnar känslorna här, jag visste att det skulle gå såhär, jag har inte haft en normal relation på flera år, varken en vänskapsrelation eller intim. Jag vet så väl hur jag kommer göra och ändå lovar jag saker jag aldrig kommer ens försöka hålla. Jag tänker ta allt jag äger och göra mig av med det och åka härifrån, fly. Jag ursäktar det inför mig själv med att flykt är en instinkt man har för att skydda sig från det som är farligt. Men jag vet ju själv vad jag gör, och hur ledsen jag gör folk. Det var inte svårare att kapa kontakten med större delar av min familj än vad det är att göra det med någon jag för en månad sedan trodde mig vara kär i, som det är från mina bästa vänner. Jag tillåter mig aldrig komma nära och jag ser mig i spegeln och undrar varför ingen märker vad fan jag sysslar med, och seriöst, tänker jag, är jag dum? Det är klart att ingen märker det när jag håller de på en armlängds avstånd. Förra veckan låg jag på psyk. Kvällen därpå var jag ute och festade som om ingenting hade hänt, låtsades som ingenting inför mina vänner som ändå visste, ville lugna, inte skrämma, inte uppröra. Sedan blir jag alldeles förtvivlad där framför spegeln, och undrar varför ingen märker vart det är påväg, varför jag känner mig så sviken. Så inser jag ju också att ingen har svikit mig mer än jag själv. Jag är så elak mot mig själv, förstör så mycket, tillåter inget bra att hända.

Jag har svårt att se mig själv i spegeln utan att bli arg nuförtiden.