Soundtracks of my life

Att rannsaka sig själv är något av det svåraste som finns, tycker jag. Det är så lätt att förstöra för sig själv, och så svårt att erkänna det för sig själv. Jag satt hos min psykoterapeut i våras och sa som från INGENSTANS, att jag behandlar ju människor som förbrukningsvaror. Vid 5 års ålder fick jag lära mig att man inte ens kan lita på de som står en närmast och det har gjort att jag blivit en person som sviker folk innan de hinner svika mig eftersom jag förväntar mig att det alltid kommer ske förr eller senare. Jag har få vänner som jag stått nära särskilt länge. Många kompisar, få vänner. Umgås intensivt med någon en period och trots att de ser hur skadad jag är skulle jag aldrig lämna ut mig själv på riktigt, jag visar allt det som ändå redan syns och sedan drar jag efter 2 månader eller så. Jag vet från början till slut att jag kommer göra såhär men trots att jag stöter bort alla så är jag så intensivt rädd för ensamheten att jag fortsätter ändå. Mitt enda riktiga förhållande pågick såpass länge som det gjorde enbart därför att mitt ex såg allt det där. Jag har förlorat de bästa vänner jag haft pga det här därför att det blivit ett riktigt utstuderat beteende hos mig de senaste 2 åren, sedan all den här skiten kom upp till ytan.

Det gör ont att inse saker om sig själv. Som att man är en av de där personerna man är så rädd för. Som sviker. Som sårar. Som stöter bort och lämnar människor. Att det är jag. Jag har blivit allt det jag är rädd för. Jag tycker inte om mig själv längre. Mest av allt sviker jag mig själv, jag ser hur illa jag gör mig och hur bra jag är på att dölja för folk hur illa det faktiskt är, men, jag vet om det själv och det finns inte en enda tanke i mig som går ut på att sluta, jag märker och känner hur illa det är och i en bråkdels sekund undrar jag vad jag ska göra för att sluta och varför ingen märker nåt, men de tankarna övergår genast i allt arbete jag måste lägga ned på att se till så att ingen märker något.

"Du är som en öppen bok." Åh vad ofta jag får höra det. Ändå finns det inte en enda person som märker vad jag gör och hur illa jag gör mig själv och att det där leendet och jag när jag berättar öppet och skrattar ursäktande för att bekräfta att det ordnar sig, det är jag som skriker på insidan och bara inte vill besvära dig för att jag är så rädd att du ska bli rädd och gå och inte komma tillbaks.