"You can not change the cards you are dealt, just how you play the hand."
Jag minns inte hur gammal jag var, när det började eller hur. Egentligen minns jag bara brottsstycken, och de minnena kom till mig först efter våldtäkten när jag var 11. Innan dess låg de undanlagda i samma fack som andra mindre viktiga barndomsminnen; jag var för liten för att förstå hur fel det var när det hände. De brottsstyckena jag minns kommer jag nog aldrig prata med någon om högt igen, jag mår fysiskt dåligt i hela kroppen bara av att tänka på dem. Samtidigt är det väldigt svårt att sätta sig in i att det hände, hot, våld och sexuella övergrepp som jag inte mindes på flera år, som ingen märkte? När jag berättade för mina syskon, väldigt ofrivilligt, då det såklart framkom under förundersökningen att den åtalades bror hade begått liknande handlingar mot mig, blev de inte särskilt förvånade.
Jag har inga som helst problem att prata om och tänka på det som hände när jag var 11, och ingen utav händelserna har gett mig den typen av men som folk förväntar sig, som folk inte riktigt tror på att man inte fått, t.ex problem med sex. Jag förknippar allt det som hände med våld, inget annat. Jag är nog inte mer rädd för våld än någon annan, jag var ett barn då och är vuxen nu, det är faktiskt en viktig skillnad. Men en av anledningarna till att händelsen när jag var 11 inte är jobbig att tänka på eller prata om är att jag har bearbetat det och förlåtit. Jag kanske kommer behöva prata om det länge till, men än idag så har jag inte pratat om händelsen i sig en enda gång med min psykolog, och inte känt behovet. Det jag pratar om är omständigheterna, när allt kom fram, rättegången och hur det har skadat och splittrat min familj, men också att jag har valt att förlåta, det är viktigt. Min kusin har erkänt, tagit ansvar, tagit sitt straff, bett om förlåtelse och tydligt visat att han ångrar sig. Hade han inte gjort allt det, stått för vad han hade gjort och visat förståelse för hur illa han gjorde mig, då hade jag inte förlåtit honom.
Däri ligger också anledningen till att jag aldrig kommer ha kontakt med min äldre kusin igen. Det måste ha gått iaf 15 år nu, och han är såpass mycket äldre än vad jag är att jag vet att han minns vad han gjorde. I 15 år har han kunnat se mig i ögonen och prata med mig utan att vika blicken, inte visat så mycket som en hint av något annat än iskyla. Men varje gång vi ses så märker jag på honom att han minns, det hänger i luften. Jag avskyr honom för det, för att han är så feg, för att han inte kan stå för sina gärningar, hur vidriga de än är. Det kommer han heller aldrig göra, det vet jag. Jag vill honom inget illa, men jag hoppas att jag aldrig mer behöver se honom. Som vår familjesituation ser ut nu så kommer jag nog aldrig behöva göra det heller.
Min syster jobbar på restaurang och en kväll ganska nyligen träffade hon min kusins föräldrar där, min moster, som vägrar prata med mig och har gjort sedan jag anmälde, och hennes man. Och jag hoppas så intensivt att den halvan av familjen som förvunnit ska kunna komma tillbaka en dag, att familjen ska kunna läka och leva som en familj igen, men jag tror inte chanserna för det är så stora. Som min moster sa till min syster den kvällen, "Det kommer aldrig någonsin blir som förut igen."
Åh Gud vad jag saknar hur det var förut. Alla de som jag växt upp med, som jag delat gård och stall och skolgång och middagar och hela uppväxten med, precis intill, de är borta nu, det känns som att de har dött. 2010 firade vi jul här, som de flesta år innan dess, och alla var här. Min kusins mamma, min moster, gav mig en kram och frågade hur det var med mig, jag hade en deppig period och alla var ganska oroliga för mig. I mellandagarna satt jag hemma hos min kusin, och några dagar senare åkte jag till Indien. Det var det sista jag såg utav någon utav dem utom min kusin, i rättegången, och hans sambo. Min syster och min moster hade det där samtalet med mig en dag efter att jag kom hem och fyra dagar senare anmälde jag. Jag har pratat med min kusin en gång efter att han kom ut från anstalten, men annars vet jag ingenting om vad de gör, hur de mår, hur det går för dem.
Det är så jävla tomt och så jävla ledsamt. Jag sörjer samtidigt som jag hoppas att de kan komma tillbaka en dag, att de kan acceptera sanningen, som min kusin erkänt, och inte misstro mig mer, inte beskylla mig för alla fel som begåtts. Jag önskar så att de ska förstå att jag var tvungen att göra det jag gjorde, att jag inte hade något val, och förlåta.
Jag har inga som helst problem att prata om och tänka på det som hände när jag var 11, och ingen utav händelserna har gett mig den typen av men som folk förväntar sig, som folk inte riktigt tror på att man inte fått, t.ex problem med sex. Jag förknippar allt det som hände med våld, inget annat. Jag är nog inte mer rädd för våld än någon annan, jag var ett barn då och är vuxen nu, det är faktiskt en viktig skillnad. Men en av anledningarna till att händelsen när jag var 11 inte är jobbig att tänka på eller prata om är att jag har bearbetat det och förlåtit. Jag kanske kommer behöva prata om det länge till, men än idag så har jag inte pratat om händelsen i sig en enda gång med min psykolog, och inte känt behovet. Det jag pratar om är omständigheterna, när allt kom fram, rättegången och hur det har skadat och splittrat min familj, men också att jag har valt att förlåta, det är viktigt. Min kusin har erkänt, tagit ansvar, tagit sitt straff, bett om förlåtelse och tydligt visat att han ångrar sig. Hade han inte gjort allt det, stått för vad han hade gjort och visat förståelse för hur illa han gjorde mig, då hade jag inte förlåtit honom.
Däri ligger också anledningen till att jag aldrig kommer ha kontakt med min äldre kusin igen. Det måste ha gått iaf 15 år nu, och han är såpass mycket äldre än vad jag är att jag vet att han minns vad han gjorde. I 15 år har han kunnat se mig i ögonen och prata med mig utan att vika blicken, inte visat så mycket som en hint av något annat än iskyla. Men varje gång vi ses så märker jag på honom att han minns, det hänger i luften. Jag avskyr honom för det, för att han är så feg, för att han inte kan stå för sina gärningar, hur vidriga de än är. Det kommer han heller aldrig göra, det vet jag. Jag vill honom inget illa, men jag hoppas att jag aldrig mer behöver se honom. Som vår familjesituation ser ut nu så kommer jag nog aldrig behöva göra det heller.
Min syster jobbar på restaurang och en kväll ganska nyligen träffade hon min kusins föräldrar där, min moster, som vägrar prata med mig och har gjort sedan jag anmälde, och hennes man. Och jag hoppas så intensivt att den halvan av familjen som förvunnit ska kunna komma tillbaka en dag, att familjen ska kunna läka och leva som en familj igen, men jag tror inte chanserna för det är så stora. Som min moster sa till min syster den kvällen, "Det kommer aldrig någonsin blir som förut igen."
Åh Gud vad jag saknar hur det var förut. Alla de som jag växt upp med, som jag delat gård och stall och skolgång och middagar och hela uppväxten med, precis intill, de är borta nu, det känns som att de har dött. 2010 firade vi jul här, som de flesta år innan dess, och alla var här. Min kusins mamma, min moster, gav mig en kram och frågade hur det var med mig, jag hade en deppig period och alla var ganska oroliga för mig. I mellandagarna satt jag hemma hos min kusin, och några dagar senare åkte jag till Indien. Det var det sista jag såg utav någon utav dem utom min kusin, i rättegången, och hans sambo. Min syster och min moster hade det där samtalet med mig en dag efter att jag kom hem och fyra dagar senare anmälde jag. Jag har pratat med min kusin en gång efter att han kom ut från anstalten, men annars vet jag ingenting om vad de gör, hur de mår, hur det går för dem.
Det är så jävla tomt och så jävla ledsamt. Jag sörjer samtidigt som jag hoppas att de kan komma tillbaka en dag, att de kan acceptera sanningen, som min kusin erkänt, och inte misstro mig mer, inte beskylla mig för alla fel som begåtts. Jag önskar så att de ska förstå att jag var tvungen att göra det jag gjorde, att jag inte hade något val, och förlåta.
Kommentarer
Postat av: mb
hej. jag känner inte dig, och jag har bara läst kanske 10 inlägg på den här bloggen.
men jag måste bara säga att jag blir så ledsen för din skull och samtidigt glad för att det verkar som att du ska börja sätta dig själv i första rummet, så som det borde vara. för det de gjort mot dig förtjänar ingen.
men i just detta inlägg rör det mig att du (trots att du förhoppningsvis vet att det inte var ditt fel, aldrig någonsin är det tjejens/killens fel när de blir våldtagna) verkar lägga skulden på dig själv. att det är pga du anmälde som stämningen är "förstörd". och visst, kanske är det så, men är det så så är det enbart deras fel. för anklagar man dig för att ljuga när man vet sanningen är det något fel på en. visst, det kan vara jobbigt att behöva erkänna för sig själv att ens son är våldtäktsman, men sanningen ska fram oavsett och ingen tjej/kille ska behöva lida i det tysta. och jag tycker verkligen att det är så jävla tråkigt att du behövt gå igenom detta.
förlåt, den här kommentaren är verkligen helt osammanhängande, men jag ville bara inte läsa och lämna din sida. jag önskar dig verkligen all lycka i livet.
Trackback
