Soundtracks of my life

Den versionen av mig som jag varit de senaste två åren är inte lätt att vistas omkring. De flesta förstår. De som vet vad som har hänt förstår. Det är inte likvärdigt med att man orkar hantera det. Vänner som har känt mig länge kan inte riktigt hantera hur jag har förändrats, att se mig må så som jag stundvis gjort. Jag förstår det. Att gå ifrån fullt kompetent och bekymmerslös och livsglad till fullständigt söndertrasad och vilsen, det är inte lätt ens för mig själv att se spåren det har satt i mig och min omgivning och vad det har gjort med mitt liv. Som utomstående, utan någon riktig insikt i vad som har hänt och som dessutom aldrig tidigare vart medveten om vad som ligger bakom, måste det vara enormt förvirrande och tungt. Jag klandrar inte de som tar avstånd, jag förstår dem. Jag har lämnat människor som räknats som de som stått mig närmast av delvis den anledningen, därför att det gör även mig illa att se hur de runtomkring mig drabbas av min olycka. Mitt i allt det är det alltför lätt att glömma vem man är och börja definiera vem man är med hur man mår och hur man agerar under tiden. Det är lätt att se sig själv som en börda, delvis därför att man är det men framförallt för att man är så rädd att vara bara det att man glömmer vem man var och vem man är och vad man fortfarande kan ge, man glömmer att livet går vidare och att ingenting är permanent. Det är rätt knäckande. Det är nog det mest knäckande, att inte bara förlora människor man håller av för att de inte kan bära ens börda utan också därför att man inte kan befria dem från att göra just det utan att gå sin väg. Sedan kommer det någon som påminner en om att vem man faktiskt är fortfarande lyser igenom. Att man finns kvar bakom allt det som ligger på ytan. Att ens omständigheter inte definierar vem man är utan formar den man kommer bli. Den känslan är otroligt fin. När man har intalat sig att man gör bäst i att hålla sig borta eftersom man gör människor illa, och någon kommer och påminner en om att man fortfarande har något att ge trots att man känner sig så svag att man är övertygad om att man bara kan ta energi, då känner man sig nästan som sig själv igen. Det är så fint. Jag är kär. Hade glömt hur det känns att känna saker som ens är positiva, för att inte tala om de här känslorna som är helt fantastiska. Tack för att du påminner mig, älskling.