Soundtracks of my life

Det finns hemlisar om sig själv som man i egenskap av social person (mao, man vill behålla sina vänner) bör behålla för sig själv, s.k hemligstämplad information. Jag tänkte dela med mig lite.
Ett sätt att dölja denna specifika "egenskap" (STORT frågetecken här) är att act sitt ass off, för att inte rubba att den finns. I detta fallet skulle jag gissa (oklart) att det handlar om ett svårt fall av arrogans, möjligen med inslag av svår narcissism. Det är nämligen så att varje gång, och då menar jag varenda eviga gång det händer, som jag går in i ett rum, så tänker jag att jag äger det rummet. Korrekt, jag tänker inte, jag tycker. Om jag inte är snyggast, så är jag ju def coolast. Är jag inte snyggast eller coolast så är jag åtminstone smartast och annars, roligast. Jämfört med mig själv, tycker jag, och inser samtidigt hur knasig jag är, är alla andra enfaldiga och endimensionella dockor. Den knasigheten som jag uppmärksammar och jobbar på, skulle kunna tyda på att denna egenskapen kanske är inbillad.
Bara det att jag gillar knasigheten med. Det är som att jag står bredvid mig, slår ut med armen i en avfärdande gest och med ett leende utbrister "ÄÄÄÄÄÄÄSCH!" och skrattar överseende åt mig själv, samtidigt som jag ger en blick som säger "ÅH vad tokig du ÄR, och jag älskar dig, det finns ingen som du!"

Ja, jag jobbar på det. Ja det är sant. Nej, du har inte märkt det.