it won't be long
NÖJD. Sitter och fördriver min helt överflödiga lunchrast genom att lyssna på beatles, bitvis sjunga med lite för länge, lite för fel och lite för högt för att det ska vara riktigt okej på en annars helt knäpptyst sjukhusmottagning. Det faktum att alla är på apt, vilket jag verkligen inte orkade, gör att jag kan gapa ungefär hur mycket jag vill. Lunch är överskottat om man har koffeintabletter. Med tanke på att jag egentligen börjar för dagen nu och ändå är klar med alla förmiddagens uppgifter, och mitt cv, och mitt personliga brev, så anser jag mig härmed ha rätten att utnämna mig själv till världens effektivaste.
Att jag andas för första gången idag, är en helt annan femma. Totally worth it.
Ingen disney on ice. Bummer. Vore lögn att påstå att jag inte såg fram emot det. Bummer.
Ingen skola heller. Jag är så sjukt lättad över detta, har verkligen ingen lust att plugga, än mindre tid, även om jag blir gråtfärdig när jag går in och läser kursplanen och tänker ååååh vill vill, borde, måste, obligations, borden, måsten snurrar i min skalle. Avrundar med att lyssna på Lars Winnerbäck - tvivel, inse att enda anledningen till att jag i dagsläget befinner mig i en levande illusion om mitt eget välmående, är en okristlig överkomsumtion (överdosering om du så vill) av koffeintabletter. Detta kan gå illa. Beroendet sitter där innan du hinner märka det.
Drömde inatt att jag var en låt. Sant. Du lyssnade på mig och grät och sa för (till) dig själv att du inte orkar med mig längre, mina texter är så osammanhängande. Så sa du. Du raderade mig från din ipod och jag låg i min säng klockan fyra imorse med våta kinder och undrade vad det där betydde, och jag visste, och jag grät.
Man kommer alltid sakna en bästa vän. Även om man inte längre vet vem personen är. Även om hon raderar en från sin ipod i ens drömmar och man vaknar och känner sig patetisk och vill radera personen på något sätt, som en slags telepatisk hämnd, innan man inser den exakta vidden av dumhet i att ta en dröm personligt. Och i desperation raderar man alla dina nummer men inser sekunden därpå att man aldrig behövt de för man kan de alla utantill, ändå.
Jag är så onödig ibland.
Jag är överflödig.
Finns jag?
Att jag andas för första gången idag, är en helt annan femma. Totally worth it.
Ingen disney on ice. Bummer. Vore lögn att påstå att jag inte såg fram emot det. Bummer.
Ingen skola heller. Jag är så sjukt lättad över detta, har verkligen ingen lust att plugga, än mindre tid, även om jag blir gråtfärdig när jag går in och läser kursplanen och tänker ååååh vill vill, borde, måste, obligations, borden, måsten snurrar i min skalle. Avrundar med att lyssna på Lars Winnerbäck - tvivel, inse att enda anledningen till att jag i dagsläget befinner mig i en levande illusion om mitt eget välmående, är en okristlig överkomsumtion (överdosering om du så vill) av koffeintabletter. Detta kan gå illa. Beroendet sitter där innan du hinner märka det.
Drömde inatt att jag var en låt. Sant. Du lyssnade på mig och grät och sa för (till) dig själv att du inte orkar med mig längre, mina texter är så osammanhängande. Så sa du. Du raderade mig från din ipod och jag låg i min säng klockan fyra imorse med våta kinder och undrade vad det där betydde, och jag visste, och jag grät.
Man kommer alltid sakna en bästa vän. Även om man inte längre vet vem personen är. Även om hon raderar en från sin ipod i ens drömmar och man vaknar och känner sig patetisk och vill radera personen på något sätt, som en slags telepatisk hämnd, innan man inser den exakta vidden av dumhet i att ta en dröm personligt. Och i desperation raderar man alla dina nummer men inser sekunden därpå att man aldrig behövt de för man kan de alla utantill, ändå.
Jag är så onödig ibland.
Jag är överflödig.
Finns jag?
Kommentarer
Trackback
