Mamma mia
Jag gråter och lyssnar på mamma mia. Extremt patetiskt.
Gick på stan förut. Spydde nästan. Grät i ett omklädningsrum och det var väl då jag tänkte, what the.. ja, det var nog, tragiskt nog, först då jag fattade att det var dags att åka hem. Hit. Aldrig någon annanstans.
Sen pratar jag med någon, historien har ändrats, och som vanligt, inser jag att du bara låter allt i ditt liv som är fel, gå ut över mig. Som alltid annars. Du gråter inte. Eller, du grät inte. Du skrek, gapade, kritiserade, skällde, gnällde och dränkte dig i självömkan däremellan.
Och varje gång du gråter och jag ska trösta dig så blir jag utskälld för allt som är fel.
Som när någon dog som jag också älskade, och jag fick ta hand om dig. Som när jag var tvungen att flytta hemifrån när jag var 15, för att du var som du är. Jag klarade inte av det. Som alltid, sen dess. Dina problem blir mina problem.
Fast dom inte finns.
