Hold on hope
För det mesta lyckas jag tänka: Det ordnar sig. Det löser sig. Det här är bara tillfälligt, att jag mår såhär. Men sanningen att säga är jag inte alltid så säker på det. Ibland känns det hopplöst och det är svårt att se stjärnorna där på himmelen när molnen är i vägen. Idag är en sådan dag.
Av någon anledning blir allting värre. Jag mår inte bättre och saker blir inte lättare. På onsdag har det gått ett år sedan rättegången, ETT ÅR. Jag borde må bra igen, vara funktionell som människa. Jag tänker på människor jag känner som gått igenom fruktansvärda saker och ändå inte brutit ihop som människor, de har fortsatt fungera, krigat. Jag försöker, jag gör verkligen det, men jag lyckas inte. Jag tänker mycket på varför det har blivit såhär, rättegången var utan tvekan den jobbigaste dagen i mitt liv, men är det den, är det det minnet jag mår dåligt över eller är det min barndom som förstör? Jag vet inte längre.
Jag vet att där jag bor nu kan jag inte bo. Det är steg 1. Alkohol och gråt och skrik och elaka ord, allt det påminner mig om min barndom. Det är inte så effektivt att skrika och vara direkt elak mot någon som har PTSD och panikångest just för att någon gjorde det under barndomen, det och mycket mer. Det är som att sätta mig i en tidsmaskin, jag är tillbaka där, i den där jävla källaren, på sekunder. Varje dag skickas jag tillbaka och det finns inte utrymme att inte påminnas här, jag får inte det utrymmet jag så desperat behöver.
Jag är vilse. Jag har gått vilse, tappat bort vägen. Idag är en riktigt dålig dag. Jag har gråtit i ett sträck sedan jag hoppade på tåget hem. En annan dag är säkert bättre men just idag känner jag mig mer trasig än någonsin. Jag hade ett bra liv, mådde bra. Sedan kom det här. Jag mår verkligen inte bra, hela mitt liv är förstört och jag vet inte vart jag ska börja någonstans, för att laga allt det trasiga. Jag vet inte längre någonting.
Jag vill sova och vakna till en annan verklighet.
När jag mår som sämst tänker jag, i min enfaldighet, att jag säkert har gjort någonting för att förtjäna det här, det måste vara så. Då tänker jag också att är det så, då kommer saker och ting inte ordna sig. Nu är ett sådant tillfälle, och då vet man att det är dags att lägga sig under täcket och stanna där tills man lyckas tänka om och tänka rätt.
Godnatt.
Av någon anledning blir allting värre. Jag mår inte bättre och saker blir inte lättare. På onsdag har det gått ett år sedan rättegången, ETT ÅR. Jag borde må bra igen, vara funktionell som människa. Jag tänker på människor jag känner som gått igenom fruktansvärda saker och ändå inte brutit ihop som människor, de har fortsatt fungera, krigat. Jag försöker, jag gör verkligen det, men jag lyckas inte. Jag tänker mycket på varför det har blivit såhär, rättegången var utan tvekan den jobbigaste dagen i mitt liv, men är det den, är det det minnet jag mår dåligt över eller är det min barndom som förstör? Jag vet inte längre.
Jag vet att där jag bor nu kan jag inte bo. Det är steg 1. Alkohol och gråt och skrik och elaka ord, allt det påminner mig om min barndom. Det är inte så effektivt att skrika och vara direkt elak mot någon som har PTSD och panikångest just för att någon gjorde det under barndomen, det och mycket mer. Det är som att sätta mig i en tidsmaskin, jag är tillbaka där, i den där jävla källaren, på sekunder. Varje dag skickas jag tillbaka och det finns inte utrymme att inte påminnas här, jag får inte det utrymmet jag så desperat behöver.
Jag är vilse. Jag har gått vilse, tappat bort vägen. Idag är en riktigt dålig dag. Jag har gråtit i ett sträck sedan jag hoppade på tåget hem. En annan dag är säkert bättre men just idag känner jag mig mer trasig än någonsin. Jag hade ett bra liv, mådde bra. Sedan kom det här. Jag mår verkligen inte bra, hela mitt liv är förstört och jag vet inte vart jag ska börja någonstans, för att laga allt det trasiga. Jag vet inte längre någonting.
Jag vill sova och vakna till en annan verklighet.
När jag mår som sämst tänker jag, i min enfaldighet, att jag säkert har gjort någonting för att förtjäna det här, det måste vara så. Då tänker jag också att är det så, då kommer saker och ting inte ordna sig. Nu är ett sådant tillfälle, och då vet man att det är dags att lägga sig under täcket och stanna där tills man lyckas tänka om och tänka rätt.
Godnatt.
Kommentarer
Trackback
