Hennes drömmar var en flopp
Jag är sjuk och känner mig som Barney i HIMYM när han är sjuk och nyser så han flyger in i väggen. YNKLIG! Jag blir aldrig sjuk, inte förkyld iaf, men nu har hela familjen vart sjuka fam och tillbaka i 6 månader (!) så det var väl min tur nu.
Jag funderar (för) mkt. Jag undrar om jag är svag som hanterar saker som jag gör, eller har gjort. Eller gör. Det tror jag inte. Men jag saknar iallafall något, någon som förstår hur det är och inte står utanför och ser på mig som en person som var svag som hamnade där jag gjort. Det finns kanske andra som hade hanterat det här bättre, och har gjort, andra har hanterat det sämre. Men jag känner bara en person som möjligen kan förstå, men hon är så långt före mig i hela sin process att hon liksom har gått vidare, kan ta avstånd till allt som skett och sitt "fall" och de som är inblandade. Jag är tacksam att jag har fått lära känna henne, hon kan skoja om det, det kan ingen annan. Oavsett vad man tycker om att skoja om vissa saker, så måste man kunna få ventilera sina känslor genom att skämta om det som hänt. Men problemet är att om jag skulle skoja om våldtäkt eller misshandel med någon som vet vad som hänt men som inte själv gått igenom det, så skulle de flesta sätta i halsen. Andra tar ofta mer illa upp än vad jag någonsin skulle göra, ofta är det som att de känner sig kränkta. De förstår inte att jag måste få ta mitt avstånd ifrån det på det sättet. Det handlar inte om att trivialisera något alls, det är ungefär lika förenklande som att säga att jag inte har respekt för döden om jag skojar om det, oavsett hur milt skämtet är, trots att jag är livrädd för döden och tänker på människor jag förlorat för tidigt varje dag. Jag märker att vänner tassar på tå, och jag avskyr det. Jag är samma person som innan, jag tar det inte personligt om man vidrör ämnet och kan utan problem ha en objektiv diskussion, men det förstår inte folk, även när man säger det.
Minns särskilt en situation. Innan man ens tänker fördömande kring det här ska man tänka sig för och rannsaka sig själv kring vilken typ av ämnen man skämtar om och tillslut kan man nog komma fram till att man antingen känner någon som skojat om ämnen som per se anses allvarliga, eller så har man själv gjort det. Det är inget märkligt med det, det är mänskligt, ett sätt att tackla de mörkare sidorna som ändå är en stor del av livet.
Vi satt i Rålis (Rålambshovsparken, Sthlm). Det var sommar 2011 och i vanlig ordning drack vi öl i solnedgången, spelade gitarr och lekte "Jag har aldrig". Det gjorde vi flera kvällar i veckan, jag med vänner och kollegor. Vi var ett gäng på kanske 20 personer, flera såpass nära vänner att de väl visste vad som hade hänt, andra hade förstått av min frånvaro på jobbet och utirån blogginlägg/tidningar, etc.
En vän nämnde något om en ung tjej som hade gått förbi, hon hade vart mycket yngre än hon såg ut och han hade flirtat med henne. De andra skrattade, tills någon nämnde att hon var under 15 och i samma mening nämnde saker såsom "barnarov" och "sexuellt utnyttjande av barn", och det var helt klart inget man ville ha i sitt register. Det här handlade enbart om hennes ålder, men ordvalet fick min vän O att högt deklarera att "Det är inte rätt forum för det här snacket." samtidigt som han såg mig rätt i ögonen, denna ganska klumpiga unga man som jag faktiskt inte hade anförtrott mig åt, som inte är den mest hänsynsfulla människa jag känner, men nu, nu var vi inne på ett område som i hans hjärna var minerat. Hade han inte sagt som han gjorde, hade han inte gett mig den blicken som han gav, hade det flutit förbi obemärkt för mig. Det är inte jag, inte min identitet och det tar inte upp mina tankar dygnet runt. Tassar man däremot runt mig för att se till att inga tilltänkta faror kommer åt mig, så lär de där grillerna i ditt huvud snart smitta av sig till mig. Jag såg på honom vad han tänkte, hörde det där tonfallet som jag aldrig hade hört förut, och blev så obehaglig tillmods att större delen av min kväll upptogs av funderingar.
Missuppfatta mig rätt. Min vän menade väl, tänkte rätt, men gjorde misstaget att ha fördomar och dra slutsatser om hur det känns. Det kan han inte veta. Precis som jag inte kan veta hur andra människors trauman och problerm känns för dem. Minns att jag såg ett program en gång, en dokumentär, jag tror det handlade om Utöya. En psykolog förklarade då att den största björntjänsten man kan göra någon som har vart med om ett personligt trauma, är att förstora det hela, ta det utanför vad det var och på så vis förlänga både minnet av händelsen såsom händelsen i sig. Istället ska man göra tvärtom. Fråga, prata, men förstå att för att kunna leva med vissa saker måste man tillåtas att ta avstånd ifrån dem, hålla dfistans, skämta, prata om vädret i samma ton som man talar om händelsen i sig. Annars är det nämligen helt omöjligt att lämna det hela bakom sig.
Jag saknar någon som förstår det utan att jag behöver säga det, någon som vet, någon som är där, fortfarande i det stadiet att man försöker lära sig att tacklas med det.
Jag funderar (för) mkt. Jag undrar om jag är svag som hanterar saker som jag gör, eller har gjort. Eller gör. Det tror jag inte. Men jag saknar iallafall något, någon som förstår hur det är och inte står utanför och ser på mig som en person som var svag som hamnade där jag gjort. Det finns kanske andra som hade hanterat det här bättre, och har gjort, andra har hanterat det sämre. Men jag känner bara en person som möjligen kan förstå, men hon är så långt före mig i hela sin process att hon liksom har gått vidare, kan ta avstånd till allt som skett och sitt "fall" och de som är inblandade. Jag är tacksam att jag har fått lära känna henne, hon kan skoja om det, det kan ingen annan. Oavsett vad man tycker om att skoja om vissa saker, så måste man kunna få ventilera sina känslor genom att skämta om det som hänt. Men problemet är att om jag skulle skoja om våldtäkt eller misshandel med någon som vet vad som hänt men som inte själv gått igenom det, så skulle de flesta sätta i halsen. Andra tar ofta mer illa upp än vad jag någonsin skulle göra, ofta är det som att de känner sig kränkta. De förstår inte att jag måste få ta mitt avstånd ifrån det på det sättet. Det handlar inte om att trivialisera något alls, det är ungefär lika förenklande som att säga att jag inte har respekt för döden om jag skojar om det, oavsett hur milt skämtet är, trots att jag är livrädd för döden och tänker på människor jag förlorat för tidigt varje dag. Jag märker att vänner tassar på tå, och jag avskyr det. Jag är samma person som innan, jag tar det inte personligt om man vidrör ämnet och kan utan problem ha en objektiv diskussion, men det förstår inte folk, även när man säger det.
Minns särskilt en situation. Innan man ens tänker fördömande kring det här ska man tänka sig för och rannsaka sig själv kring vilken typ av ämnen man skämtar om och tillslut kan man nog komma fram till att man antingen känner någon som skojat om ämnen som per se anses allvarliga, eller så har man själv gjort det. Det är inget märkligt med det, det är mänskligt, ett sätt att tackla de mörkare sidorna som ändå är en stor del av livet.
Vi satt i Rålis (Rålambshovsparken, Sthlm). Det var sommar 2011 och i vanlig ordning drack vi öl i solnedgången, spelade gitarr och lekte "Jag har aldrig". Det gjorde vi flera kvällar i veckan, jag med vänner och kollegor. Vi var ett gäng på kanske 20 personer, flera såpass nära vänner att de väl visste vad som hade hänt, andra hade förstått av min frånvaro på jobbet och utirån blogginlägg/tidningar, etc.
En vän nämnde något om en ung tjej som hade gått förbi, hon hade vart mycket yngre än hon såg ut och han hade flirtat med henne. De andra skrattade, tills någon nämnde att hon var under 15 och i samma mening nämnde saker såsom "barnarov" och "sexuellt utnyttjande av barn", och det var helt klart inget man ville ha i sitt register. Det här handlade enbart om hennes ålder, men ordvalet fick min vän O att högt deklarera att "Det är inte rätt forum för det här snacket." samtidigt som han såg mig rätt i ögonen, denna ganska klumpiga unga man som jag faktiskt inte hade anförtrott mig åt, som inte är den mest hänsynsfulla människa jag känner, men nu, nu var vi inne på ett område som i hans hjärna var minerat. Hade han inte sagt som han gjorde, hade han inte gett mig den blicken som han gav, hade det flutit förbi obemärkt för mig. Det är inte jag, inte min identitet och det tar inte upp mina tankar dygnet runt. Tassar man däremot runt mig för att se till att inga tilltänkta faror kommer åt mig, så lär de där grillerna i ditt huvud snart smitta av sig till mig. Jag såg på honom vad han tänkte, hörde det där tonfallet som jag aldrig hade hört förut, och blev så obehaglig tillmods att större delen av min kväll upptogs av funderingar.
Missuppfatta mig rätt. Min vän menade väl, tänkte rätt, men gjorde misstaget att ha fördomar och dra slutsatser om hur det känns. Det kan han inte veta. Precis som jag inte kan veta hur andra människors trauman och problerm känns för dem. Minns att jag såg ett program en gång, en dokumentär, jag tror det handlade om Utöya. En psykolog förklarade då att den största björntjänsten man kan göra någon som har vart med om ett personligt trauma, är att förstora det hela, ta det utanför vad det var och på så vis förlänga både minnet av händelsen såsom händelsen i sig. Istället ska man göra tvärtom. Fråga, prata, men förstå att för att kunna leva med vissa saker måste man tillåtas att ta avstånd ifrån dem, hålla dfistans, skämta, prata om vädret i samma ton som man talar om händelsen i sig. Annars är det nämligen helt omöjligt att lämna det hela bakom sig.
Jag saknar någon som förstår det utan att jag behöver säga det, någon som vet, någon som är där, fortfarande i det stadiet att man försöker lära sig att tacklas med det.
Kommentarer
Trackback
