Soundtracks of my life

"I realised, somehow, through the screaming in my mind, that even in that shcakled, bloody helplessness, I was still free: free to hate the men who where torturing me, or to forgive them. It doesn't sound like much, I know. But in the flinch and bite of the chain, when it's all you've got, that freedom is a universe of possibility. And the choice you make between hating and forgiving, can become the story of your life."
- Gregory David Roberts, "Shantaram".

Det finns en annan historia jag inte berättat, eftersom jag ofta själv glömmer bort dess betydelse för hur min situation idag ser ut. Jag flyttade inte hemifrån när jag var 15, bättre uttryckt så flydde jag. Jag har en mamma som så länge jag kan minnas har varit alkoholist. Hon inser det inte och kommer aldrig inse det själv, och som grädde på det moset är hon numera uteslutande elak mot de flesta runtomkring sig, och främst mot mig. "Psykologisk misshandel", brukar min terapeut kalla det i samma samtal som då hon ber mig se till att flytta härifrån så fort jag bara kan, vilket hon gör ofta.

Det är svårt att sammanfatta min mamma. Min faster, hennes bästa vän och pappas sista familjemedlem i livet, dog när jag var 15 år, efer att ha kämpat mot cancer i många år. Det var en utdragen och smärtsam död. Vi var förkrossade allihopa, men det som har förstört allra mest efteråt är min mammas sätt att hantera det hela: hon upprepar än idag att det inte är synd om någon utom henne själv. Ofta betonar hon att det är SYND om HENNE och ingen annan, trots att ingen har påstått att det skulle vara eller inte vara synd om någon alls. Detsamma upprepas i den situationen som jag sitter i nu. Det är inte synd om mig, det är hon nogrann med att påpeka ofta, trots att jag heller aldrig påstått att det är synd om mig. Men henne är det synd om.

Men för att göra en lång psykologisk analys kort beskriven med ett redogörande exempel på hur min mamma beter sig: Klockan 14.30 i fredags kom jag hem, då hade min mamma redan börjat dricka vin. Lagom till att kvällen kom var hon full och jag minns faktiskt inte nu, vad det var hon började bråka om, men det var väldigt mycket värre än vad det någonsin har vart förut, trots att jag i 9 år känt att det är svårt för mig att se min mamma som något annat än en elak människa som jag inte längre är intresserad av att vilja ha en relation till. Jag bor här därför att jag måste, inte därför att jag vill.

I lördags skulle vi städa. Jag vaknade vid 6 på morgonen, och i vanlig ordning fick jag ligga och ladda upp all energi jag kunde uppbåda för att orka resa mig från sängen i gästhuset där jag sover och gå in i huset. Både min syster och mamma var vakna. Jag borstade tänderna, tog en kopp kaffe och gick ut till mig igen. Där ute är jag inte så förtjust i att vara, i vanliga fall. Men sedan min mamma kom hem från sin resa flyr jag hellre dit än att sitta på helspänn någonstans i huset och lyssna efter mammas steg och hoppas, hoppas, hoppas hon inte kommer in i rummet, för då kommer hon vara arg för något.

Min systerson var och är sjuk, och min syster var helt utmattad. Min mamma har, när jag kommer in i huset igen vid 13-tiden, tvättat fönster och proklamerar ilsket åt oss att vi ska städa resten av huset. Detta vet vi redan om, och som ni säkert kan lista ut är det inte en särskilt konstruktiv metod, att fräsa åt någon som är så stressad som en person med PTSD som är långt ifrån över, är. Min syster är ungefär lika stressad som jag, och vi vet båda efter vår uppväxt att den rösten, den tonen och det underliggande raseriet kommer inte svalna och den grundar sg i att vår mor har druckit, redan. Min syster ber min mamma att inte höja rösten, varpå min mamma börjar skrika istället. Min syster går in på sitt rum och stänger dörren med orden "Det räcker nu."

Ungefär 7 timmar hinner gå, med ilska och irritation som lycka hållas i schack bara av det faktum att min syster och jag ignorerar min mammas, vid detta laget, elaka påhopp. Under hela dagen har min systerson vart väldigt påfrestande, och min syster har glömt att dammsuga bakom soffan i vårt vinterrum, där hon tappat ned en vas. Vi har städat hela dagen och nu sover min systerson, det går inte att dammsuga för då kommer han att vakna, och han är sjuk, och har feber: han behöver vila.

Klockan 8 startar min mamma dammsugaren och vandrar ilsket omkring och smäller saker i golvet, skramlar och slår i luckor. Min syster och jag bestämmer oss för att ignorera henne, inte säga något, det finns ingenting vi kan säga nu som inte kommer leda till total härdsmälta. Det är uppenbart att min mamma är full och dessutom struntar totalt i sitt sjuka 2-åriga barnbarn som sover och snart kommer vakna. Min syster och jag sitter i vardagsrummet när min mamma kommer in med dammsugaren och ilsket vrålar åt oss över dammsugarljudet att flytta på oss. Min syster protesterar och ber henne tänka på hennes dotterson som sover. Mamma skriker då att det är hennes hus, att vi är för korkade för att göra något rätt och att hon får städa när fan hon vill.

Det är ungefär här det blir för mycket för min syster, och det förstår jag. Så som min mamma skrek så satt jag själv och tänkte att den här människan vill jag aldrig mer se. Min syster börjar slå huvudet mot väggen (för övrigt något jag själv gjort många gånger då jag fått panikångest) med en enorm kraft och skriker åt min mamma att sluta. Min mamma är sjuksköterska. Min syster har aldrig förut gjort sig själv fysiskt illa, ändå står bara min mamma där, ser min syster skrika, gråta och göra sig själv illa, och fortsätter skrika. Jag går då fram och knuffar iväg henne och ber henne gå och sliter dammsugaren ifrån henne, konstaterar att hon inte är riktigt klok. Då börjar hon skrika åt mig, det vanliga, det är hennes hus, hon får göra vad fan hon vill, och när jag frågar om hon inte ser vad hon gör så säger hon att allt är mitt fel, att jag förstör allt och att jag är en värdelös liten jävla snorunge som hon aldrig mer vill se, att jag förstör hennes liv, osv osv osv.

Tilläggas bör att alla som har någon insyn i vår familjestruktur vet att jag har gjort absolut ingenting för att förtjäna att höra sådana saker från min mor, tvärtom.

Min syster går gråtande ut ur rummet och min mamma följer efter henne, trots att min syster skriker åt henne att låta henne vara, vilket mamma vägrar. Min syster går ut genom ytterdörren, min mamma öppnar dörren och följer efter, skrikandes åt henne att hon inte är klok, etc. Efter många om och men får min syster och jag vara ifred och vi står ute på altanen och diskuterar vad vi ska göra och kommer fram till att vi ska flytta hem till hennes hus inom ett par dagar eftersom vi faktiskt inte kan väcka 2-åringen nu, han som mirakulöst nog fortfarande sover. En stund senare ringer min bror och jag sitter i rummet bredvid där min mamma sitter och hör hur hon, som jag vant mig vid efter 9 år, snackar enormt mycket skit om mig, jag är bara ett enda stort problem och hon önskar att hon slapp mig.

Igår var vi på middag hos min bror. Av den anledningen att vi skulle dit, och ingen annan, så höll min mor sig nykter. I bilen på vägen hem satt jag och undrade för mig själv, har hon vin kvar hemma? Det har hon såklart, med rädslan att det skulle få henne att gå över gränsen vågade jag inte hälla ut det i lördags när jag tänkte göra det. Väl hemma sitter både min syster och jag på helspänn, vi veta båda att nu kommer hon att dricka, vi väntar på att höra i hennes steg hur fyllan eldat på den helt orimliga ilskan som kommer med den.

Det tog 20 minuter, innan hon kom in och skrek på oss, då över att min syster inte skulle ha gjort iordning foder till hästarna, vilket hon gjorde dagen innan, det är bara det att mamma tagit det fodret och gett till sina egna, vilket hon glömt, eftersom hon var såpass full dagen innan.

Min mamma förstör och har förstört mitt liv i ganska många år nu. Ingen tror längre att hon kommer förändras och jag kan utan tvekan säga att om hon inte gör det, förändras, kommer jag att säga upp kontakten med henne så fort den möjligheten finns. Min mamma är min mamma, men det betyder faktiskt inte att jag tycker om henne. Jag förlåter henne, men vissa människor som drar med en ned under ytan utan att ens försöka rädda sig själva från att drunkna, måste man bara ta sig bort ifrån. Vissa människor kan ingen rädda och då måste man tänka på att hålla sig själv ovanför ytan, inte mer, inte mindre.

Nu sitter jag här, ännu en kväll, för det här gäller alla kvällar, och väntar på den där tyngden i stegen som jag känner igen så väl, och tänker att jag kommer kunna förlåta men inte glömma att min mamma suddar ut alla fina minnen av min barndom som ändå finns kvar, och raserar det sista som finns kvar av den här familjen. Det tänker jag inte utsätta mitt framtida jag eller min framtida familj för.