Sommar
Det är sommar. Slutet på juli 2011.
Jag har vetat i ett par månader nu att jag har PTSD (http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Posttraumatiskt-stressyndrom-PTSD/) och akut panikångest, det ställer till det en del för mig. Det är tidigt på morgonen och denna natt har jag haft en panikångestattack, värre än någon jag haft innan. Mitt livs största kärlek, det är min bästa vän, Steph. För några veckor sedan fick hon, och jag veta att hennes fästman David försvunnit, spårlöst, i öknen i Moab i Utah, där de bor.
Det har nästan exakt 5 månader sedan rättegången och 4 sedan domen föll i laga kraft, efter att åklagaren vägrade överklaga trots mina böner om det. Sedan dess har jag vart en berg och dalbana. Jag har haft panikångest vid tillfällen så få att de går att räkna på en hand, och de första gångerna inte alls förstått vad det handlat om, men de här attackerna är det jobbigaste jag upplevt, jobbigare än händelserna som är den bakomliggande orsakerna till deras uppkomst. Första gången hände det på min helt nya arbetsplats, jag började 1:a mars, rättegången var den 14:e och strax efter det bad min VD mig att ta tjänstledigt i några veckor, han märkte hur stressad jag var, något jag själv inte såg eller kände. Den första gången det hände trodde jag först att jag druckit för mkt kaffe, 10 minuter senare trodde jag att jag höll på att få en hjärtattack och en stund senare satt jag med en kollega på balkongen, i sommarvärmen, och blev hindrad av henne från att dunka huvudet mot tegelväggen, något jag inte ens minns.
Jag levde ju i övertygelsen att det förflutna, det hade jag gjort upp med. Vi hade inget otalt. Jag vägrade inse att det förflutna hade hunnit ikapp mig och att nutid går inte att separera från dåtid när det händer.
Den här dagen i slutet på juli har jag semester. Min familj är splittrad, ungefär lika splitrrad som jag själv vägrar inse att jag är. Jag vill så gärna stötta min vän, min finaste och underbaraste kärlek som jag så gärna vill göra lycklig. Jag var lycklig för hennes skull när hon ringde mig tidigare under året och berättade att hon skulle gifta sig, lycklig då jag märkte vilken fantastisk människa David var. Men en dag i juni, för snart en månad sedan, gick han ut genom dörren från sin arbetsplats, mitt ute i öknen, och har inte synts till efter det.
Under kvällen har jag vart ute med vänner, haft roligt, vart obekymrad. Det är så det fungerar, det kommer från absolut ingenstans, paniken. Jag kommer hem runt midnatt och pratar i telefon med killen jag dejtar och vi blir osams. Jag minns inte varför. Jag gick hem till min vän B och bestämde mig, då var klockan runt 2, det är helgdag, att se på film med honom, som han och jag ofta gjort istället för att efterfesta. Istället satt jag på hans uteplats, bara minuter senare, och hyperventilerade. Efter många samtal med sjukvårdsupplysningen tog jag mig till akuten, fick lugnande och kom tillbaka hem till B några timmar senare. Då var gryningen kommen och jag ville själv gå ned till vattnet, precis där vi bor, och titta på soluppgången, fundera. Istället ställer jag mig på Essingeleden, på bron över mot Solna, och står länge och funderar på att hoppa.
Var kommer sådana tankar ifrån? Jag har aldrig haft dem innan. Jag älskar att leva. Jag ville verkligen bara se soluppgången, njuta efter att jag lugnat mig. Men jag gick med bestämda steg upp på leden och även om jag vet, eftersom jag känt mig själv i många år, att jag inte skulle ha hoppat då, så blev jag rädd för mig själv. Efter ett tag gick jag ned och satte mig på de nybyggda bryggorna och såg ut över Ulvsundasjön, Pampas Marina och hur solen gick upp över vattnet, och älskade det. Jag var inte lycklig, lugn eller ens glad för det.
Klockan är 07:36 och jag kommer inte sova denna morgonen. Det gör inget för jag ägnar mig åt min egen terapi. Jag talar till ingen alls och till mig själv och till de som hör fast jag inte vet om det. Jag ber, jag hoppas att detta går över. Jag vet att det går över men jag hoppas att det sker så snart som möjligt för jag känner mig svagare än någonsin och den här sidan av mig har jag aldrig sett innan, de här tankarna har jag aldrig tänkt och aldrig känt de här känslorna och även om de kanske en dag, en vacker sådan, gör mig starkare, så är jag rädd. För mig själv, inte för nån annan.
Jag ska krama om mig själv och distansera mig från livet nu, med en bok, en film, en promenad, vad som helst.
Jag har vetat i ett par månader nu att jag har PTSD (http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Posttraumatiskt-stressyndrom-PTSD/) och akut panikångest, det ställer till det en del för mig. Det är tidigt på morgonen och denna natt har jag haft en panikångestattack, värre än någon jag haft innan. Mitt livs största kärlek, det är min bästa vän, Steph. För några veckor sedan fick hon, och jag veta att hennes fästman David försvunnit, spårlöst, i öknen i Moab i Utah, där de bor.
Det har nästan exakt 5 månader sedan rättegången och 4 sedan domen föll i laga kraft, efter att åklagaren vägrade överklaga trots mina böner om det. Sedan dess har jag vart en berg och dalbana. Jag har haft panikångest vid tillfällen så få att de går att räkna på en hand, och de första gångerna inte alls förstått vad det handlat om, men de här attackerna är det jobbigaste jag upplevt, jobbigare än händelserna som är den bakomliggande orsakerna till deras uppkomst. Första gången hände det på min helt nya arbetsplats, jag började 1:a mars, rättegången var den 14:e och strax efter det bad min VD mig att ta tjänstledigt i några veckor, han märkte hur stressad jag var, något jag själv inte såg eller kände. Den första gången det hände trodde jag först att jag druckit för mkt kaffe, 10 minuter senare trodde jag att jag höll på att få en hjärtattack och en stund senare satt jag med en kollega på balkongen, i sommarvärmen, och blev hindrad av henne från att dunka huvudet mot tegelväggen, något jag inte ens minns.
Jag levde ju i övertygelsen att det förflutna, det hade jag gjort upp med. Vi hade inget otalt. Jag vägrade inse att det förflutna hade hunnit ikapp mig och att nutid går inte att separera från dåtid när det händer.
Den här dagen i slutet på juli har jag semester. Min familj är splittrad, ungefär lika splitrrad som jag själv vägrar inse att jag är. Jag vill så gärna stötta min vän, min finaste och underbaraste kärlek som jag så gärna vill göra lycklig. Jag var lycklig för hennes skull när hon ringde mig tidigare under året och berättade att hon skulle gifta sig, lycklig då jag märkte vilken fantastisk människa David var. Men en dag i juni, för snart en månad sedan, gick han ut genom dörren från sin arbetsplats, mitt ute i öknen, och har inte synts till efter det.
Under kvällen har jag vart ute med vänner, haft roligt, vart obekymrad. Det är så det fungerar, det kommer från absolut ingenstans, paniken. Jag kommer hem runt midnatt och pratar i telefon med killen jag dejtar och vi blir osams. Jag minns inte varför. Jag gick hem till min vän B och bestämde mig, då var klockan runt 2, det är helgdag, att se på film med honom, som han och jag ofta gjort istället för att efterfesta. Istället satt jag på hans uteplats, bara minuter senare, och hyperventilerade. Efter många samtal med sjukvårdsupplysningen tog jag mig till akuten, fick lugnande och kom tillbaka hem till B några timmar senare. Då var gryningen kommen och jag ville själv gå ned till vattnet, precis där vi bor, och titta på soluppgången, fundera. Istället ställer jag mig på Essingeleden, på bron över mot Solna, och står länge och funderar på att hoppa.
Var kommer sådana tankar ifrån? Jag har aldrig haft dem innan. Jag älskar att leva. Jag ville verkligen bara se soluppgången, njuta efter att jag lugnat mig. Men jag gick med bestämda steg upp på leden och även om jag vet, eftersom jag känt mig själv i många år, att jag inte skulle ha hoppat då, så blev jag rädd för mig själv. Efter ett tag gick jag ned och satte mig på de nybyggda bryggorna och såg ut över Ulvsundasjön, Pampas Marina och hur solen gick upp över vattnet, och älskade det. Jag var inte lycklig, lugn eller ens glad för det.
Klockan är 07:36 och jag kommer inte sova denna morgonen. Det gör inget för jag ägnar mig åt min egen terapi. Jag talar till ingen alls och till mig själv och till de som hör fast jag inte vet om det. Jag ber, jag hoppas att detta går över. Jag vet att det går över men jag hoppas att det sker så snart som möjligt för jag känner mig svagare än någonsin och den här sidan av mig har jag aldrig sett innan, de här tankarna har jag aldrig tänkt och aldrig känt de här känslorna och även om de kanske en dag, en vacker sådan, gör mig starkare, så är jag rädd. För mig själv, inte för nån annan.
Jag ska krama om mig själv och distansera mig från livet nu, med en bok, en film, en promenad, vad som helst.
Kommentarer
Trackback
