Soundtracks of my life

Läkaren frågar, "Är du aldrig ledsen när du får ångest?" Och jag svarar att, nej, det är jag inte. Bara oerhört oerhört stressad. Jag måste städa, måste dricka för att lugna mig, måste ha folk runtomkring mig eller göra mig illa för att behålla förståndet.

Nu är det februari.

Jag ringde min kusin, han som alltså våldtagit mig för, nu, 13 år sedan och som jag anmälde för ett år sedan, för inte längesen. Vi har inte talat MED varandra på över 14 månader och sågs senaste under rättegången då vi båda fick tala TILL varandra. Han såg mig i ögonen en gång under rättegången och det var när domaren frågade, i början av allting, om han hade något han ville säga, och han reste sig och såg mig i ögonen och sa "Jag är så jävla ledsen." Jag fick samma möjlighet, att säga något till honom. Jag citerar inte rakt av nu för jag minns inte exakt vad jag sa, men ungefär såhär: (jag hade tänkt på vad jag skulle säga långt innan) "Jag förlåter dig, jag vet allt du har gjort varesig du erkänner eller inte och trots det som nu har hänt och all tid som har gått så ångrar jag inte en sekund att jag förlät dig, jag vill vara en person som tror att bra människor kan göra hemska saker, och det tror jag ännu. Jag tänker gå härifrån, rak i ryggen idag, och behålla den känslan jag har nu, att jag bara vill ge dig en kram och säga att jag är så jävla ledsen för din skull."

Han erkände (i mitt fall, han var även åtalad för sexuella övergrepp mot min systerdotter, för vilket han dömdes till 10 månaders fängelse) försök till våldtäkt. Våra återberättelser om vad som hände den 19 september 1999 är identiska fram till den delen då han säger att han, som domen säger "frivilligt drog sig tillbaka". Han berättar, liksom jag, om hur vi slagits, jag har skrikit och försökt ta mig loss osv. I domen skrivs att det är uppenbart att min historia är den som är den sanningsenliga men att det går inte att fälla någon utan vittnen och tekniska bevis, i rättegångsbalken står ju att den åtalade är oskyldig tills dess att motsatsen är BEVISAD.

Min kusin blev helt stum när jag ringde. Vi stod varandra så nära i alla år, det är ingenting som någon utomstående behöver ha förståelse för, men jag förlät honom inte bara därför att han visade ånger, att jag känner honom och det faktum att han är den enda personen jag kunnat prata med detta om, i hela min familj, utom min far, under alla de år som passerat. Han erkände inte vad han hade gjort mot min systerdotter varken under rättegången eller då jag talade med honom. Jag var dock tydlig med att det finns inte längre någon i familjen som tror honom på den punkten.

Jag tror att han är medveten om vad han gjort och vet om det själv, och hur fel det var, eftersom han, så fort vi beröre ämnet: min systerdotter, sa "Du vet inte vilken typ av vård jag får nu." då jag gång på gång förklarade att allt vi vill, familjen och släkten, är att han ska erkänna, ta ansvar, få vård. Angående det som hände med mig sa han "Du måste veta det här, jag berättade det jag minns. Jag minns det så som jag berättade det i förhören och under rättegången, jag var ju full och hej och hå." Varpå jag frågar. "Kan du förstå, eftersom du var full och det var inte jag (Han var 15 vid tillfället, jag 11) att det kanske inte var så som du minns det?" Och han svarar "Ja, jag kan förstå att jag kanske minns det fel och då är jag ännu ledsnare än jag redan sagt."

Jag minns rätt. Jag minns fler saker. Jag minns fragment från en tid då jag var för liten för att förstå hur fel det var, då hans storebror och jag "lekte" i källaren, där vi har ett rum fullt med lego och leksaker. Vi lekte aldrig. Jag förlåter inte det, eftersom jag aldrig fått något erkännande, aldrig en vänlig gest, från hans storebror. Han tar inte ansvar, men jag vet att han minns lika väl som jag. Jag minns inte exakt allt och det vill jag inte heller. Men jag minns slag och sparkar och våldtäkter, och jag minns att jag var såpass liten att jag inte gick i skolan. Det finns två av tre barn i den familjen som utsatt mig för brottsliga och kränkande handlingar som är långt över många både morala, etiska och mentala gränser för de flesta andra människor.

Jag bara undrar vad FAN som hände dem när de var små. Hade jag fått en förklaring hade det kanske vart lättare, men det kommer jag aldrig få.

Många har fördomar, tror att man har svårt med vissa saker i vuxen ålder när man vart med om sådana saker under barndomen. För mig är INGENTING av det som hänt kopplat till NÅGOT sexuellt, det enda jag förknippar det med är våld. För mig är det våldet, hoten, de händelserna då jag var som minst, som är jobbiga att tänka på. Resten är inte sexuellt, det är sjukt och förknippas inte alls med något sexuellt för mig. Jag ville bara döda den fördomen för er.

Jag är inte jag just nu. Jag är en väldigt trött version av mig själv. Och det folk har väldigt svårt att förstå är att när jag mår som sämst, när allt är som jobbigast, då är den första jag vill ringa, min kusin. Han har betett sig fruktansvärt mot mig och folk jag älskar och förstört hela vår familj, men är ändå på något vis en av dem jag älskar mest.

Under vårt samtal sa han också något jag aldrig kommer glömma. "Jag tänker på dig VARJE dag. Jag har inte känt en enda känsla, jag har vart helt likgiltlig i ett halvår, inte gråtit, inte skrattat. Och jag började gråta så fort jag hörde din röst. Förlåt Josephine, förlåt som fan."

Jag glömmer inte, men jag förlåter dig, det ska du veta.