20110121
Luften i Indien är det första jag saknar när jag kliver av planet på Arlanda, den dröjer sig liksom alltid kvar på planet, eller kanske är det en förnimmelse av känslan. Det spelar ingen roll. Sverige är inte längre välkomnande för mig, det är inte hemma. Luften är kall och det är grått och mulet och hela min kropp skriker att jag borde köpa en biljett och åka tillbaka och stanna där.
Jag var i Indien i tre veckor, det kändes som två dagar både min pappa och jag grät när han lämnade mig på flygplatsen i Bangalore. Luften är alltid annorlunda i sådana länder, det är den känslan jag älskar mest, det är doften och värmen och förhoppningarna som ligger i luften och fyller både mina lungor och mitt hjärta med känslor som inget annat, eller någon, kan ge mig.
Sista veckan i Indien börjar min syster skriva till mig att hon ska komma till Stockholm, hon ska hälsa på, se min lägenhet. Det var 8 år sedan jag flyttade hemifrån, då flyttade jag ifrån Orust till Göteborg, en bilresa på en timma. Hon hälsade aldrig på mig där, och vår relation är inte av den typen att hon skulle ta sig tid eller ha viljan att komma till Stockholm för varken hennes egen eller min skull. Ändå envisas hon, men ingenstans ger hon sken av att något är fel. Jag förklarar sakligt att jag är upptagen samma helg som hon vill komma, den helgen då jag anländer hem ifrån Indien. Min dåvarande pojkvän och jag har haft en turbulent tid och han ska möta mig i Stockholm samma dag som jag kommer hem och vi har mycket att reda ut. För mig är detta min livboj, han är min livboj och jag vill inte förlora honom, för då drunknar jag.
Jag kommer på en torsdag och får veta att min syster ändå tagit bilen upp till Stockholm och jag förstår inte varför, hon har varken tid att lämna sina barn, knappast något intresse av att umgås med mig, och inte pengar att åka hit upp. Jag funderar inte mer på det, jag fokuserar på mig och min pojkvän. Min syster bor hos min moster, som är den i hela vår familj, bortsett från min pappa, som jag står närmast. På fredagen får jag ett sms ifrån min moster som gör att jag för första gången blir orolig för att något har hänt. Hon skriver att det är väldigt viktigt att de får prata med mig, att det är för min skull, att jag måste komma dit. En ond aning sätter sig i min kropp om vad det handlar om, jag har ingen aning om var den kommer ifrån, men jag säger till mitt ex att det måste handla om det där som hände för så längesen.
Min moster är en renlevnadsmänniska på många sätt i relation till andra, hon dricker sällan och lite och blir aldrig full. Min syster är f.d missbrukare, hon missbrukade i över 20 år och får fortfarande återfall och dessutom har vi flera alkoholister i släkten. Därför blir jag väldigt förvånad när jag kliver in i min mosters lägenhet kl 13 på lördagen och ser min syster med ett glas vin, min moster med ett glas whiskey och framdukat på borde åt mig ligger två lugnande tabletter och ett stort glas vin. Förvånad är förresten inte rätt ord, jag blir rädd.
Min föraning visade sig stämma.
12 år tidigare, den 19 september 1999 blev jag våldtagen av min 4 år äldre kusin, han var då 15 och jag 11. Det anmäldes aldrig, jag vägrade prata om det, och jag förlät honom, vi kom i själva verket att stå varandra väldigt nära under åren som följde eftersom han för det första tog ansvar för vad han hade gjort, visade ånger och var den enda personen som pratade med mig om händelsen, under alla år. Han var också den enda som jag berättade för, några år senare, att hans äldre bror Mats, 7 år äldre än mig, förgripit sig på och misshandlat mig när jag var mycket liten. Det gjorde honom fruktansvärt arg, och jag valde aldrig att berätta för någon annan, eftersom det tog många år för mig att minnas det här och minnena är alltför psykiskt utmattande att ens tänka på att prata om det känns som en total omöjlighet, än idag.
Den här vinterdagen hemma hos min moster, berättar min syster och min moster att min kusin, han som våldtog mig, J, har förgripit sig på min 7-åriga systerdotter under en längre tid, något hon berättat för sin farmor, som i sin tur inte hade en aning om vad J hade gjort med mig 12 år tidigare. Resten av familjen visste inte exakt, de visste att något hade hänt och ungefär vad, men efter den natten då det hände och jag i panik ringde min pappa ville jag aldrig prata mer om det.
Jag hade väldigt svårt att förstå varför min moster och min syster tyckte att det var så viktigt att berätta det här för mig före alla andra, öga mot öga, och förväntade sig, som det verkade, att jag skulle bryta ihop helt. De berättade vad som hade hänt, min syster berättade att hon hade anmält och att ingen annan visste ännu, ej heller min kusin J, som skulle gripas i veckan.
Jag gick hem till min pojkvän, relativt lugn. Jag kände mig lugn, iallafall. Det tog ungefär en timma innan jag la mig raklång på sängen och bara skrek i kudden. Det gick över på 20 minuter och sedan fortsatte jag med min dag, jag funderade mycket på J och vad som hade hänt, att jag hade förlåtit och varför. Jag förlåter honom än idag, bra människor kan göra hemska saker, det är inte en åsikt, det är sanningen. Jag undrade vad det var som hade pågått i hans hjärna när han hade gjort det här, den här snälla människan, en av de snällaste jag någonsin känt, vad hände? Vart gick det fel? Vad råkade de ut för när de var små, de bröderna, som gjorde dem såpass störda?
Jag var tjänstledig under den här perioden och följde därför med min pojkvän hem till vår lägenhet i Göteborg. Jag funderade mycket under de här dagarna och förstod fortfarande inte riktigt vad det var som var så viktigt med att informera mig före alla andra, att prata med mig öga mot öga. Efter några dagar föll poletten ned. Mitt brott var inte preskriberat. Det fanns vittnen. J hade vid händelsen erkänt vad han hade gjort, många familjemedlemmar kunde vittna om omständigheterna och följderna. I min systerdotters fall fanns inga vittnen och inga tekniska bevis. För hennes skull vet jag vad jag måste göra. Jag måste anmäla.
Så det gjorde jag. Polismannen jag satt hos hade jag träffat flera år tidigare, jag anmälde en stulen plånbok, men han mindes inte mig. Han skakade när jag berättade, han verkade mer skärrad än vad jag var och jag ville ge honom nån sorts tröst, förklara att jag mår bra, det här är i det förgågna. Det var vad jag trodde då, det här blir inte svårt. Det har aldrig vart svårt, jag har aldrig mått dåligt av händelsen i sig och aldrig kopplat den till något sexuellt. Vad jag inte förstod är att ett sår som aldrig riktigt läks kan om det rivs upp skapa större skada än det gjort tidigare.
Dagen därpå ringde J, jag fick inte låtsas som någonting, fick inte verka berörd. Jag höll samtalet kort, sa att jag tyckte om honom, vi brukar inte ge varandra ömhetsbetygelser så jag hörde att han blev en smula perplex. Dagen därpå skulle han häktas, min syster fick veta av polisen när, och eftersom alla familjerna bor grannar hemma på Orust fick min syster ett samtal den eftermiddagen av J's sambo, M, som undrade om min syster kunde passa deras barn eftersom polisen hade kommit och hämtat J, ingen av dem visste ju då inte varför. Min syster fick gå hem till J, se polisen köra iväg honom i polisbilen och passade sedan deras barn tills dess M kom hem.
I köket la min syster en lapp där hon skrev, att vi tänker på er och det är bara att ringa om det är något, Förstå oss. Efter den dagen drog helvetet igång, nu har det pågått i ett år, och det är lång tid innan det här såret som rivits upp i mig, djupare än innan, kommer läkas, innan jag lyckas laga mitt eget trasiga jag.
