Det dom aldrig nämner
Förut, när jag hade en låg dag, brukade jag säga, om någon frågade hur jag mådde, att jag hade en dålig dag.
Det är ganska destruktivt, att känna så, att tänka så, bara för att man inte är lycklig, pigg, nöjd, rofylld. Det är rätt sällan som man går igenom dagar då man inte känner sig trött, hängig, omotiverad och ledsen någon gång under dagen. Det som är destruktivt är att se det här som något negativt, att välja att se det som något negativt. Alla känslor är lika mycket en del av livet, och ofta är det de känslor som vi ofta väljer att benämna som dåliga som driver oss framåt. Jag är som mest kreativ när jag är ledsen. Presterar bättre när jag är arg. Kämpar hårdare när jag är less och trött. Jag tror många känner igen sig i det. Alla känner igen hur skönt det kan vara att bara gråta ut, släppa på trycket, få utlopp för sin frustration. Det är lika mycket en del av livet, av känslolivet, som när man är nöjd, glad, lättsam, inspirerad. Ibland känns det ju totalt hopplöst, och visst, det är svårt att se det som något positivt men det beror också på hur man väljer att se det, för som Herr Winnerbäck en gång sjöng; "Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer."
Idag är jag ledsen. Dels har jag en sådan dag, dels så är det mycket saker jag har insett under den gågna helgen som jag funderat mycket över idag, som gjort mig låg. Men insikter är bra. Det betyder ju att man fattat något som man förut inte förstått, även om vissa insikter är tunga. Nåväl!
Insiktsfullt skrivet om det mänskliga psyket. Finns en vetenskapligt beprövad koppling mellan framförallt manodepressivitet och kreativitet, så du är inte ensam om att funka på detta sätt. Skriver själv som bäst när jag är förbannad, ledsen eller bara extremt frustrerad. Och eftersom jag dragits med depressioner och ångest sedan tolvårsåldern, samt suttit inne i nästan ett decennium, så har jag ingen brist på vare sig nedstämdhet eller frustration :) Men samtidigt är det frågan om naturliga delar av människans känslospektrum och dagens fokus på att allt ska vara så jävla bra är helt skevt. Ungefär lika rimligt som att styrketräna utan några vikter som motstånd. Det är just svårigheterna som får oss att utvecklas som personer, vilket jag tycker du fångar elegant i detta blogginlägg.
