Ray LaMontagne - Hold you in my arms
Kärlek. Jag vet, att det är det, för mig finns inte längre några, eller något tvivel. Förnimmelsen av känslan som jag skrev om då, i den här bloggen, när jag precis var i stadiet mellan förälskelse och kärlek och allt var spännande och skräckinjagande och du var den finaste jag sett och jag hade aldrig känt mig så vacker.
Men det är inte bara perfekt gemenskap och samma intressen och att förstå varandras varje känsla, tanke och outtalade ord, som är definitionen av kärlek som den bör vara, som jag känner nu.
Vi är komplicerade. Båda två, som individer, och på olika sätt. Vi är olika på andra sätt med men det gör inget, för, för mig så klickar vi. Trots tjafs och bråk och missförstånd som kan summeras som slöseri med tid så finns känslorna kvar som gör att jag blir alldeles lugn i kroppen när jag rör vid dig, om jag har vart ifrån dig, böjer mig över dig bakifrån och kramar om dig om halsen och pussar dig i nacken och din hud mot min är den mest oslagbara av alla känslorna.
Våra saker som ingen vet något om, våra rutiner, vår kärlek och hur vi uttrycker den och som jag aldrig tröttnar på, som jag alltid älskar, som inte ser ut att vara något särskilt, men som jag älskar.
Trots allt som skett och som inte skett och som kanske borde skett och som kan summeras som slöseri med tid som kan man bara ta lärdom av, bli starkare av, (det som inte dödar, osv) och vi är fortfarande här och känslorna är lika mycket här som vi, så de blir just det, starkare. Varje gång vi inser på nytt att vi inte kan vara ifrån varandra så gör de just det, växer oss starkare. Jag tänker ta tillvara på den styrkan för för mig, så är du min pusselbit.
Det fina med pusselbitar är ju inte att de passar, utan att de passar, trots att de är så olika, trots det, så passar de.
Du är min pusselbit. Jag älskar dig. Jag tänker kämpa för dig, för mig är det det finaste man kan göra, kämpa för någon man älskar, för något som vi båda vill.
Men det är inte bara perfekt gemenskap och samma intressen och att förstå varandras varje känsla, tanke och outtalade ord, som är definitionen av kärlek som den bör vara, som jag känner nu.
Vi är komplicerade. Båda två, som individer, och på olika sätt. Vi är olika på andra sätt med men det gör inget, för, för mig så klickar vi. Trots tjafs och bråk och missförstånd som kan summeras som slöseri med tid så finns känslorna kvar som gör att jag blir alldeles lugn i kroppen när jag rör vid dig, om jag har vart ifrån dig, böjer mig över dig bakifrån och kramar om dig om halsen och pussar dig i nacken och din hud mot min är den mest oslagbara av alla känslorna.
Våra saker som ingen vet något om, våra rutiner, vår kärlek och hur vi uttrycker den och som jag aldrig tröttnar på, som jag alltid älskar, som inte ser ut att vara något särskilt, men som jag älskar.
Trots allt som skett och som inte skett och som kanske borde skett och som kan summeras som slöseri med tid som kan man bara ta lärdom av, bli starkare av, (det som inte dödar, osv) och vi är fortfarande här och känslorna är lika mycket här som vi, så de blir just det, starkare. Varje gång vi inser på nytt att vi inte kan vara ifrån varandra så gör de just det, växer oss starkare. Jag tänker ta tillvara på den styrkan för för mig, så är du min pusselbit.
Det fina med pusselbitar är ju inte att de passar, utan att de passar, trots att de är så olika, trots det, så passar de.
Du är min pusselbit. Jag älskar dig. Jag tänker kämpa för dig, för mig är det det finaste man kan göra, kämpa för någon man älskar, för något som vi båda vill.
Kommentarer
Trackback
