the opposit of hallelujah
Hej hej hemskt mkt hej,. Blogga känns lite väl överskattat när man har ett liv som är så tråkigt att till och med man själv somnar mitt i det, av tristess. Lite så, just nu. Plugga, äta, sova, dö. Pussas lite, kramas kanske, det enda roliga, mysiga, men inte ens det är enkelt.
Kontentan är att man nog ska sluta leva på hoppet om att livet ska vara ett enda lyckopiller jämt och att allt ska vara enkelt. Man kommer nog aldrig vara med om det, som Håkan sjunger, så dags att sluta drömma.
Jag lyssnar på Jens Lekman och äter jordgubb- och blåbärssmoothie med sked för att undvika förödande brainfreezes. En inte helt ovanlig onsdag på botten av alla stadsdelar i världen - södermalm, som jag snabbt kommit att avsky eftersom det tycks representra allt jag inte gillar med sthlm eftersom det är så mkt bättre i gbg....... ... ..
Som man säkert kan lista ut av ovanstående uttryck så ärt sthlm inte itt favouriteplace to be just nu, vilket också är en stark bidragande faktor till att hela livet känns som en motvind lika vidrig som den som sitter mitt i ansiktet varje morgon när jag går till tunnelbanan.
Det ljuva livet kommer m.a.o garanterat tillbaks (eller känslan iaf, det är känslan som saknas) om jag bara tar mitt pick och pack, ger upp min utbildning och allt hopp om en vettig framtid på ett välbetalt högakademiskt docentjobb nånstans i försvarspolitiskens mest episka centra, och flyttar hem till Göteborg, som i min fantasi representerar allt som är soligt i livet. Ungefär såhär: Just nu när jag tänker på GBG så tänker jag blåa converse, cykla barfota på sommaren och nyknoppade träd. Varför gör jag det? Ingen jävel vet. Sthlm i mitt huvud sammanfattas som en för stor parkas med blöta kragaroch snörester i håret och snöflingor i vinden som träffar rätt i ansiktet.
Frågas om följer är ju om jag är dum i huvudet, givetvis.
Så, snälla säg, är jag det?
Kontentan är att man nog ska sluta leva på hoppet om att livet ska vara ett enda lyckopiller jämt och att allt ska vara enkelt. Man kommer nog aldrig vara med om det, som Håkan sjunger, så dags att sluta drömma.
Jag lyssnar på Jens Lekman och äter jordgubb- och blåbärssmoothie med sked för att undvika förödande brainfreezes. En inte helt ovanlig onsdag på botten av alla stadsdelar i världen - södermalm, som jag snabbt kommit att avsky eftersom det tycks representra allt jag inte gillar med sthlm eftersom det är så mkt bättre i gbg....... ... ..
Som man säkert kan lista ut av ovanstående uttryck så ärt sthlm inte itt favouriteplace to be just nu, vilket också är en stark bidragande faktor till att hela livet känns som en motvind lika vidrig som den som sitter mitt i ansiktet varje morgon när jag går till tunnelbanan.
Det ljuva livet kommer m.a.o garanterat tillbaks (eller känslan iaf, det är känslan som saknas) om jag bara tar mitt pick och pack, ger upp min utbildning och allt hopp om en vettig framtid på ett välbetalt högakademiskt docentjobb nånstans i försvarspolitiskens mest episka centra, och flyttar hem till Göteborg, som i min fantasi representerar allt som är soligt i livet. Ungefär såhär: Just nu när jag tänker på GBG så tänker jag blåa converse, cykla barfota på sommaren och nyknoppade träd. Varför gör jag det? Ingen jävel vet. Sthlm i mitt huvud sammanfattas som en för stor parkas med blöta kragaroch snörester i håret och snöflingor i vinden som träffar rätt i ansiktet.
Frågas om följer är ju om jag är dum i huvudet, givetvis.
Så, snälla säg, är jag det?
Kommentarer
Trackback
