Soundtracks of my life

Jag måste skriva av min min frustration denna kväll..

USA är ett fascinerande fenomen. Att vi har en hegemon kring vars minsta rörelse hela världspolitikens axel snurrar utan att någon reagerar särskilt mycket över det, är fascinerande. Att svenska ungdomar inte bryr sig om valet i USA, som följd till det konstaterandet, är således också ganska fascinerande. Däremot är det ju ganska lätt att inte bry sig om politik alls idag, det kan ju kännas som att det är svårt att påverka och den känslan understyks nog med det jag just sagt. Jag är inte så intresserad av inrikespolitik i allmänhet, men utrikespolitik och säkerhets- och försvarspolitik i synnerhet tycker jag är intressant just därför att det är väldigt primärt, väldigt lätt att analysera och väldigt mycket mer fastgjutet i sina grundvalar än man någonsin kan tänka sig.

Till saken, vad som stör mig idag är att de flesta svenskar vet allt om Anna Anka och Bradgelina men väldigt lite om Afghanistan och Irak. Unga tjejer har koll på vilket nagellack som syntes på chanels höstvisningar men har ingen aning om vad Irak och Afghanistan har för koppling till varandra och vad vi gör i Afghanistan. Faktum är ju, oavsett orsak, att vi är där och verkar, att människor riskerar sina liv, som inte, för att i det långa loppet bidra till en god gärning. Oavsett vad en insatt person tycker om krig i allmänhet eller kriget i Afghanistan, så borde man ändå stötta invånare i ett land som har vart uttalat både alliansfria och neutrala i 200 år, som bestämmer sig för att andras välmående är viktig nog att bidra till att det egna livet är värt att riskera. Som Jesper Lindbloms mamma skrev: Då finns det hopp om mänskligheten. Men stödet i Sverige är dåligt och tro det eller ej, tråkigt nog så ligger stor del av förmågan att ändra på det hos media och rapporteringen, som överlag är både svag och väldigt kritisk, trots att journalistik och nyheter ska handla om åsiktsfri och objektiv rapportering. Därför gör följande mig väldigt ledsen. När de två officerara Johan och Gunnar, blev ihjälskjutna i Afghanistan i februari, så skrev både DN (!) och Afghanistan upprepade gånger om hur "Sverige är i krig." För det första, Sverige är inte i krig. Tycka vad man vill om det, så har regeringen tagit ställning i den frågan och sagt att Sverige inte är i krig. Detta är i sin tur baserat på vissa teoretiska utgångspunkter som man använder sig av för att avgöra om det är krig, och vilka som deltar utifrån rådande omständigheter. Vad många inte vet, inte tänker på eller ens brytt sig om att ta reda på är att regeringen är och har varit kritisk till koalitionens angrepp mot Afghanistan, med hänvisning till folkrätten, och det argument att Sverige skulle verka i Afghanistan på USA:s "sida", eller någon "sida" alls, för den delen, stämmer inte. Sveriges deltagande med såväl civila som militära medel, bistånd och diplomati, är enbart till för att underlätta och bidra till uppbyggnaden av landet och samhällsstrukturen. Detta är ingenting vi själva har kommit på, inte en idé som någon regeringsman fick en solig dag 2002, detta är ett behov som vi tillser därför att vi har de resurser som krävs.

Detta anses i stort som en skyldighet, att hjälpa svaga länder, liksom man hjälper svaga individer, om man har möjlighet och resurser och kapacitet.
På Johanne Hildebrandt's blogg, som ofta handlar om just Afghanistan och vår närvaro där, står kommentarer från läsarna som ganska målande speglar svenska folkets inställning rent generellt. Det talas om att krig inte kan gynna fred, ett helt förståerligt sätt att resonera, att vi borde vara fortsatt neutrala, vilket vi är, men mest skrämmande, pinsamt och själviskt: att vi inte borde hjälpa och bry oss om Afghaner, om det afghanska folket. Just häri ligger min poäng, att mänskligheten i allmänhet är ganska självisk och att människan i synnerhet inte är särskilt sympatisk. Varför skulle vi inte hjälpa det Afghanska folket? Svensken är rädd och obekväm när det talas om krig, att närvara i en krigssituation ses som både onödigt och korkat av gemene man och svenska soldater i sin tur, som likaså. Den här synen som grundar sig i okunskap och ointresse, är mest sorglig då alla människor som verkar i Afghanistan, svenskar som danskar, biståndsarbetare som politiker, soldater som poliser, är beredda att riskera sin egen säkerhet för att bygga upp möjligheterna för någon annans, det är värt allt beröm och all heder i världen. Okunskap spär på inställningen att man inte kan stötta en soldat som befinner sig i ett krig som anses onödigt eller förkastligt eller utanför vårt ansvarsområde.

Här kommer inte bara politiker in i bilden utan, främst, media. Av den anledningen blev jag inte ledsnads av det faktum att tre personer dött, trots att den händelsen absolut inte bör trivialiseras i all sin sorglighet, utan rapporteringen om det efteråt. Den 8 februari rapporterade alla tidningar med olika vinklingar om hur de båda svenska soldaterna hade dödats, allt var sorgligt på ett ganska omskakande sätt för den som bryr sig. Men mest omskakande av allt är de skriverier likt den av DN:s Anders Hellberg, som skrev att det nu står "klart att Sverige de facto är i krig", eller Wolfang Hansson som skriver i Aftonbladet om hur Sverige är i Afghanistan av själviska skäl, för att sedan redovisa dessa skälen som att vi är där för att skydda den internationella säkerheten, verka mot terrorism, som allt detta inte vore skäl nog. Att använda två döda personers olycka som ett slagträ i en debatt som inte borde vara en sådan alls, är skamligt. Att inte förstå vilken brist på respekt det tyder på, för dessa två personers beslut att faktiskt alls finnas och verka i Afghanistan, det är att använda sig av deras ofrivilliga avslut av livet för att proklamera en åsikt som inte alls borde finnas. Jag har träffat folk som inte visste någonting om Afghanistan innan den här händelsen, om antagligen inte är rikare på kunskap idag, men som ändå bildat sig en åsikt helt felaktigt utifrån den information som de tror sig få ifrån tidningar och teve. Som skall vara åsiktsfria och objektiva. I fråga om krig måste vi tänka längre än handlingen i sig, vi måste fundera över varför. Varför skulle vi inte hjälpa afghanska folket, de är människor liksom oss, utan möjlighet att själva förbättra sin livssituation? Jag tycker inte att krig är bra, det vore något väldigt magstarkt att säga, men jag ser också verklighetsanknytningen i det som sker, i realiteten finns det konflikter överallt i världen, hot och brott som endast kan lösas med militära medel eller hot. Det är faktum. Någon måste göra det jobbet också, ska vi se den sidan, respektera att det finns någon som ställer upp, och inte bli förbannade när de sedan dör? I Sverige är vi bortskämda, och i slutändan både själviska och trångsynta. Johan och Gunnar var alldeles för unga för att dö men i slutändan önskar jag att vi hade levt i ett land som var så fritt och så liberalt att vi inte använde två personers död som grund för att debattera, utan istället respektera och beundra det beslut som de fattade genom att åka till Afghanistan och se den större människan i en sådan handling.

 Vill man vara lite källkritisk kan man gå in på regeringen.se, aftonbladet.se, dn.se, riksdagen.se samt sweden.gov.se.