Soundtracks of my life

Det finns händelser i de flesta människors liv som har fungerat som ögonöppnare, läxlärare, vindvändare, nystarter. Det lustiga med de händelserna är att de man lär sig mest av, de som kommer att bli de viktigaste vad gäller att lära sig hur man ska se på och uppskatta livet, oftast är de svåraste, jobbigaste, smärtsammaste. Misstagen, missödena, uppbrotten. Vad jag har lärt mig, genom just en sådan händelse som dessutom är den absolut jobbigaste som jag någonsin har gått igenom, är att det är just det som är meningen. Jag var med om att någon dog, och jag ångrade mycket som hände under tiden som ledde upp till den här personens död, jag ångrade vad jag aldrig sa, vad jag inte borde ha sagt och saker jag sköt upp till en morgondag som jag var för dum för att acceptera att den förmodligen inte skulle finnas.
Alla de sakerna jag sköt upp att göra, och främst säga, fick jag aldrig säga till den här personen. Jag kan idag, 6 år senare, knappt andas när jag tänker på hur jag aldrig sa farväl till en av de personerna som jag älskat mest av alla här i livet, eftersom jag tog henne för givet. Jag tog henne för givet till och med när det enda faktum som kvarstod var att hon bara hade dagar kvar i livet, jag ville inte acceptera att så var fallet och trodde nog att jag skulle kunna skjuta upp all smärta som hennes död skulle innebär, om jag sköt upp att ta farväl och ta chansen att berätta hur mycket hon betydde.
Hon förtjänade inte att dö och det har förstört mycket för många i min familj, att hon faktiskt gjorde det. Men faktum är att döden är en större del av livet än livet självt, och saker som död, sjukdom, nedgångar, uppbrott, motgångar, det kan vi aldrig undvika och som Lars Winnerbäck sjöng, "Det märker du ser gör att stjärnorna märks lite mer" och framförallt, så kan vi göra det bästa av livet genom att lära oss av allt det dåliga som vi måste gå igenom och göra något bra utav det. Jag kan aldrig uttala orden att det var en bra sak att någon jag älskade dog, men jag har blivit en bättre människa av den upplevelsen. Hade det aldrig hänt, hade jag inte vart där jag är idag, och vart den jag är. Något av det mest frustrerande jag vet är när människor tar varandra för givet, och tar livet för givet. Jag gör det också ibland men ser till att påminna mig själv. Jag tror inte det finns någon som jag älskar, som inte vet om det, som inte känner det, som jag lämnat något utrymme till tvivel. Det är n¨åot jag lovat mig själv att se till, för om den personen dog imorgon så skulle jag aldrig vilja leva med ångesten att den personen inte visste hur uppskattat, älskad och viktig han/hon var.
Och viktigast av allt: om jag dog imorgon så skulle jag vilja göra det med vetskapen att jag levde livet som jag ville, försökte vara den personen jag ville vara poch aldrig tog livet för givet.

Glöm inte att livet är grymt. Jag menar, hur gott är inte oboy? Eller smoothies? Eller en riktigt grym äppelpaj? Eller VÅRSOLEN? Första doppet i havet och att få somna i nybäddade lakan!? Allt det här som vi gör men som vi inte tänker på, som vi uppskattar men ser som en del av en vardaglig slentrian som vi människor har glömt bort att uppskatta som inte bara en del av livet, utan faktiskt hela livet. Du kommer aldrig bli rik, och blir du det, så kommer det inte göra dig lycklig. Du kommer aldrig hitta någon som gör dig lycklig om du själv inte kan det. Du kommer aldrig hitta det där du söker som kommer göra att hela livet känns fulländat och fantastiskt för mitt i allt letande, hoppandes, önskande och väntande så glömmer vi ju att livet är här, nu, det är grymt och de flesta av oss älskar ju det. Problemet är att vi tar det för givet. Gör inte det, ta en andetag, blunda och njut av oboyen och vårsolen, för du lever nu. En vacker dag som du inte kan styra, så kommer du liksom inte få göra det längre. Och då kommer du aldrig mer få chansen att uppleva, göra och känna allt det som du gör nu utan att uppskatta det i väntan på något som du redan har.