Soundtracks of my life

Ibland önskar man att verkligheten man lever i såg helt annorlunda ut, trots att det mesta kanske rullar på ganska bra.. andra gånger älskar man det, stortrivs, trots att saker och ting inte ser ut som man tycker att de borde.. de förstnämnda dagarna tycks inträffa oftare än tillstånd av förnöjelse i allmänhet gör. Det är väl mänskligt, det som motiverar oss och får oss att fortsätta leva, sökandet efter mer, efter något annat. Vad skulle man göra om man plöstligt satt där en dag, hade allt man ville ha, livet stod på paus, vad skulle man då leva för? Resan är målet, som någon sa.

Men jag antar att man inte lyckas uppnå mycket i livet innan man kan inse att det inte handlar om att vara nöjd över det man har utan vara nöjd över det man hitills uppnåt. Alla är vi bara människor, och det enda som krävs är att du gör ditt allra bästa, alltid. Misstag kommer man alltid att göra, dåliga dagar kommer alltid fortsätta komma.. men det blir, precis, vad man gör det till och att lära sig av sina misstag, minnas de bra dagarna och alltid alltid göra sitt bästa.. är det bästa man kan göra. Att leva som man lär hoppas jag att man lär sig med tiden, det är så lätt att ge goda råd och veta vilken riktlinje, utan att veta vart den finns. Nånstans måste man väl sluta klandra sig själv för saker som har hänt, inse att de inte går att ändra på och att det faktum att vi ångrar misstagen vi har begått, visar att vi förmodligen har lärt oss något utav den. Erfarenhet är det man får när man inte får det man vill, och det är erfarenheterna som formar oss, gör oss till de vi är och förhoppningsvis, till bätte människor, åtminstone för oss själva.

Alltid ha i åtanke att det är svåra stunder som får oss att uppskatta de bättre. "Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer..." Det värsta man kan göra är att vara bitter, att vara arg och att aldrig glömma eller förlåta. Att slösa bort tiden och dagarna på att fundera över saker du inte rår över eller att oroa dig för en framtid som du aldrig är garanterad. Att inse inse vikten i att alltid vara snäll, förlåtande, förstående. Inte klandra andra för saker de gör. I de flesta fall är det tanken som räknas och få människor runt omkring en vill en så illa som man inbillar sig i de där stunderna, när det känns som att alla går emot en.  Vilken inställning vi har till livet beror på hur vi har fostrats och vad vi har lärt oss, och jag har alltid fått lära mig att det bästa du kan göra med ditt är att hjälpa folk, att inse att andras lycka är din egen. Själviska människor är olyckliga människor.. ensamma människor framförallt. Inställningen till livet är dessutom det som avgör hur livet ter sig, hur du väljer att hantera och påverkas av olika händelser. Istället för att säga; "Det här är för svårt, det här klarar jag inte", säg; "Jag kan göra vad som helst med rätt vilja" och gör alltid alltid ditt bästa. Jag tror att bra saker händer om man är en bra människa med en bra inställning. Det mesta känns förmodligen bättre om man skakar av sig det, ler och kommer ihåg att livet förmodligen är lite större än så. Det är ingen stor grej, vad det än är.  

Att alltid le kommer innebära att folk alltid kommer att le mot dig. Bjuda på sig själv och våga ta för sig utav andra. Inte vara rädd för att säga förlåt. Inte vara rädd för att gråta. Aldrig hålla tillbaks ett skratt, glädjas över det lilla och alltid komma ihåg att det finns de som har det värre. Sprida kärlek. Vara generös. Vara ärlig. Vara snäll. Ödmjuk.. Inse att alla människor föds, alla människor dör, och däremellan delar vi alla samma önskan, att bli lyckliga. Alltid hoppas på det bästa men aldrig förvänta sig något. Riskera allt och chansa på det man vill, priotitera och kämpa alltid alltid in i det sista. Inse skillnaden på vad man vill ha, och vad man behöver. Aldrig någonsin ge upp. Inte Avundas andra människor - gläds. Fascineras alltid och längta alltid hem. Ta vara på sina vänner. Aldrig växa upp. Alltid le.
 
Detta har du lärt mig. Du, och framförallt din död, fick mig att växa upp fortare än vad som, uppenbarligen har vart nyttigt för mig. Här sitter jag, snart 4 år senare, och känner mig inte ett dugg annorlunda än då. Sorgen har inte gått över, den har förändrats. Rotad, djupt i mig, som en del av mig, somn aldrig kommer blekna. Varje låt, film, syn, tanke, dröm, varje milstolpe och varje misslyckande. Varje svacka och varje höjdpunkt. Varje dag, varje kväll.. så sitter jag här. Skriver blad efter blad, tankarna slutar inte. Det tar aldrig slut. Andnöd, sömnsvårigheter.

Mitt livs största misstag.. jag kan inte leva som jag lärt mig innan jag hittar ett sätt att komma över det. Förlåta mig själv. Jag måste tro att det finns en Gud någonsin, som hade en tanke, att det fanns någon meing med din död, att den inte var förgäves, att den var en del av en plan och att du finns någonstans och har förlåtit mig för något som jag inte tycks kunna förlåta mig själv för.

Igår kom jag atrt tänka på din almenacka. Den där du ritade små stjärnor för varje bra dag. Idag hittade jag den, helt av en slump. Jag tänker att det är helt och hållet meningen, att du finns någonstans och att det finns en tanke. Ödet? Det skär i hjärtat varje gång. Koloskopi, sahlgrenska. Röntgen, östra. Besked: cancer. Operation. Jag kan inte förstå hur någon människa klarar av att skriva upp sådana här saker i sin almenacka och, ändå, alltid le. Alltid, det vackra leende som jag minns dig för. Att behöva lida så.

Om Gud finns så var det det här jag skulle lära mig. Det som är jobbigast är att det känns som att jag inte gör det.

En dag kanske. Nu.. har ögonblicket passerat och jag lär mig absolut ingenting utan sömn.

Godnatt.