Sometimes I find myself sitting back and reminiscing...
Det finns yta, insida. Kläder och känslor. Äkta, falskt, genuint, påmålat.
Känslorna vi har närmast till är skratt och gråt, och inför folk skulle jag alltid välja att skratta. Det gör att folk tror att jag alltid är glad, när jag har vart som ledsnast och stått på jobbet med krossat hjärta och gråtit bort sminket på lagret, inte ens då har någon vetat eller sett. Måla på sminket, ytan, fasaden, polera och gå ut med ett leende.
Jag är alltid glad och dessutom, så finns det väldigt väldigt få som vet vem jag verkligen är.
Oseriös, får jag höra väldigt ofta. Flummig. Alltid glad, glädjespirdaren. Med oseriositet kommer någon typ av cynisk bitterhet som också är en uppfattning som folk får, eftersom jag, när jag är ledsen, inte ser ledsen inte, inte låter ledsen, inte gråter eller säger att jag är ledsen. Istället blir jag en person som stöter bort folk, bygger upp murar och verkar på gränsen till ständigt irriterad.
När fasaden är nere och vännerna har gått hem och jag är ensam med mig själv och framförallt hela tiden någonstans bakom ögonlocken så är det inte ens nästan så.
Well, jag saknar den där personen som visste hur jag var, vem jag var och varför och som älskade mig mer än någonting.
Tråkigt bara att den bästa kärleken är den man inser först efteråt att man verkligen borde ha tagit tillvara på när den väl fanns kvar.
Jag äter choklad, lyssnar på Kings of Leon och förbannar mig själv för att jag saknar någon inte för hur han var eller vem han var utan för att han fick mig att se mig för den jag kan vara, när jag är som bäst.
Det är supersjälviskt. Så sitter jag här igen, och det är uppenbart att jag inte är så glad på mig själv just idag.
Jag måste lugna ned mig.
