Soundtracks of my life

Vore så tråkigt om de där stunderna när man bara ligger i sängen, kropp mot kropp, hjärta mot hjärta och nästipp mot nästipp, och känner sig som någon ur en kärleksfilm, om de stunderna går förlorade eftersom min rädsla för att det är snart är över/inte på riktigt, står i vägen.
Jag kände ofta så med dig, att det var på riktigt, att det verkligen var kärlek, att du var det bästa som hade hänt mig och att jag ville skriva en sång om det.
Sen blev det sommar och allt gick åt helvete och jag märker nu att minnet av hur det var tyvärr inte räcker för att spola tillbaks tiden.
Kanske kan det bli lite bättre, annorlunda men underbart, men det kommer aldrig bli som det en gång var och rädslan för att jag någonsin igen ska bli så ledsen och förkrossad som jag har spenderat de senaste 4 månader, varandes (?), kommer aldrig försvinna.

Jag får helt enkelt klamra mig fast vid tesen att kärleken övervinner allt.
Stämmer det så kommer det bli så bra, det här.
Och om inte annat, så är hoppet det sista som överger människan, iaf utifrån vad jag har hört.
Med den tanken inom räckhåll, oboy och lite final-putsning inför sminariet imorgon, med Whiter shade of pale på i bakgrunden (försök plugga till den) och minnet av den mysigaste helgen på länge, färskt i bakhuvudet.