All that jazz
Jag har det toppen, minst sagt. Undrar vad det kom ifrån.
Har kollat på all that jazz idag. För den som inte visste, akn jag säga att det är en HELT FANTASTISK film. Speciellt hjärtattacken med den omgjorda versionen av "Bye bye love", den scenen är ju helt grym. GERYYYYYYM
Ja så har jag hunnit umgås med Ella. Hunnit klura på lite ärenden. Hunnit läsa typ 9 kapitel (typ 100 sidor) av boken. Pluggat mao, märkty sidor som en idiot. Det är en grej med mig, ge mig ett anteckningsblock och jag kommer anteckna allt du säger, ge mig en almenacka och jag kommer skriva upp allt jag gör, i ett år framöver och ge mig en bok med något jag ska lära mig så kommer jag sätta markeringslappar med hänvisningar och stryka under ord, googla de och skriva anteckningar och förklaringar i marginalen tills jag dör. Tycker om att ta något som känns oorganiserat och go to toooooooown.
Då känns det som att även om jag inte fattar innehållet så har jag iaf lite kontroll. Typ, jag mår dåligt, jag hatar mitt liv = då städar Josefin, som en idiot. Gråter, dammsuger och tvättar diskhon typ. Sååån är jag. Ni kan mao lita på att om ni hittar mig, en helt vanlig dag, i full färd med att organisera min garderob, då har det hänt nåt allvarligt.
Även om jag är glad, känner mig glad, så tror jag inte att jag är det, har bara återgått till mit normaltillstånd, signalsubstanerna är som de ska och allt ligger på rätt nivå i huvudet igen. Ingen serotoninbrist längre. I mitt normaltillstånd gråter jag sällan över personliga saker jag tycker är jobbiga. Mår jag bra, så gråter jag inte alls. Aldrig förut, förräns den här sommaren, har jag gråtit varje dag, timmar i sträck, i månader och sträck, utan att kunna identifiera exakt vad problemet är. Tack och lov, så gör jag inte det längre. Så jag antar att jag mår bra..
Men jag är fortfarande inte riktigt mig själv. Gråter inte för att jag är kär i någon som är kär i mig men som jag av komplicerade invecklade och onödiga skäl (OKLARA) inte är tillsammans med, däremot spenderade jag förut en timma till att lipa över kriget i Libanon och det tog inte direkt stopp där. Satt seriöst och hulkade över folk som dör i Irak och Afghanistan och mellanöstern och sri lanka och gaza och hitan och ditan och jugoslavien och kosovo och rwanda, i säkert 2 h.
För det är ju säkert både normalt och hälsosamt.
Men jag mår bra, seriöst.
Längtar till stockholm. Hur sjuk är den?
Har kollat på all that jazz idag. För den som inte visste, akn jag säga att det är en HELT FANTASTISK film. Speciellt hjärtattacken med den omgjorda versionen av "Bye bye love", den scenen är ju helt grym. GERYYYYYYM
Ja så har jag hunnit umgås med Ella. Hunnit klura på lite ärenden. Hunnit läsa typ 9 kapitel (typ 100 sidor) av boken. Pluggat mao, märkty sidor som en idiot. Det är en grej med mig, ge mig ett anteckningsblock och jag kommer anteckna allt du säger, ge mig en almenacka och jag kommer skriva upp allt jag gör, i ett år framöver och ge mig en bok med något jag ska lära mig så kommer jag sätta markeringslappar med hänvisningar och stryka under ord, googla de och skriva anteckningar och förklaringar i marginalen tills jag dör. Tycker om att ta något som känns oorganiserat och go to toooooooown.
Då känns det som att även om jag inte fattar innehållet så har jag iaf lite kontroll. Typ, jag mår dåligt, jag hatar mitt liv = då städar Josefin, som en idiot. Gråter, dammsuger och tvättar diskhon typ. Sååån är jag. Ni kan mao lita på att om ni hittar mig, en helt vanlig dag, i full färd med att organisera min garderob, då har det hänt nåt allvarligt.
Även om jag är glad, känner mig glad, så tror jag inte att jag är det, har bara återgått till mit normaltillstånd, signalsubstanerna är som de ska och allt ligger på rätt nivå i huvudet igen. Ingen serotoninbrist längre. I mitt normaltillstånd gråter jag sällan över personliga saker jag tycker är jobbiga. Mår jag bra, så gråter jag inte alls. Aldrig förut, förräns den här sommaren, har jag gråtit varje dag, timmar i sträck, i månader och sträck, utan att kunna identifiera exakt vad problemet är. Tack och lov, så gör jag inte det längre. Så jag antar att jag mår bra..
Men jag är fortfarande inte riktigt mig själv. Gråter inte för att jag är kär i någon som är kär i mig men som jag av komplicerade invecklade och onödiga skäl (OKLARA) inte är tillsammans med, däremot spenderade jag förut en timma till att lipa över kriget i Libanon och det tog inte direkt stopp där. Satt seriöst och hulkade över folk som dör i Irak och Afghanistan och mellanöstern och sri lanka och gaza och hitan och ditan och jugoslavien och kosovo och rwanda, i säkert 2 h.
För det är ju säkert både normalt och hälsosamt.
Men jag mår bra, seriöst.
Längtar till stockholm. Hur sjuk är den?
Kommentarer
Trackback
