Drömmar
Jag har en kompis från australien som är i irak. Eller ja,
han är americano, givetvis, men lärde känna honom i oz. Idag fick jag ett mindre uppmuntrande mail, vad som har hänt, exakt, är mer oklart men tydligt är att personen ifråga inte mår så bra. Mailat var från hans mamma.
Perspektiv. On the good side.
"As it looks, we should all pray and hope that J will get out of this one alive."
Lite mindre bra.
Allt jag kan tänka på är när han pratade om kriget i afghanistan och irak ur en"amerikans person(soldats) perspektiv, ni vet, den där obligatoriska diskussionen som man har med en amerikan man träffar på, speciellt om han råkar vara soldat.
Afghanistan var han aldrig rädd i, sa han; det var som vilket jobb som helst och han var där för att han ville. Men, något han tydligt la fram var, att bara tanken på Irak gjorde honom rädd."It's a different kind of war there", inte bara i fråga om konflikten i sig och antal dödsfall och antal soldater och allt sånt utan också i fråga om inställningen från alla inblandade sidor.
Bara tanken på Irak gjorde att han blev rädd för att dö eller ännu värre göra sig väldigt illa.
De väldigt få gångerna vi pratade om det, så sa han tydligt att han hoppades att han skulle slippa behöva åka till Irak. Så i somras gjorde han det...uppfattade det som att det var ett aktivt val han gjorde.
Kul liv jag har.. tryggt.
Sakerna jag är rädd för finns inte längre, besluten jag måste fatta känns inte längre jobbiga.
Ska somna i
