Soundtracks of my life

Det finns många som läser min lilla blogg som inte borde. Eller som jag helt enkelt inte känner mig bekväm med, att de gör det. Jag vet inte detta fo shizzle men jag vet att de har nämnt min blogg och jag bara undrar, hur vet man att jag har en blogg, om man inte har läst den.. nej justde. Just det.
Så ibland censurerar jag lite snyggt. Få fattar det, eftersom väldigt många utav de som faktiskt kan titulera sig som mina vänner, tror att inlägg som inte alls handlar om de, gör det.
Typ hej jag är arg och besviken på dig. Och så får man nån grinig dänga om varför jag har bloggat om det, vilket jag ju såklart typ aldrig har. This is awesome.
Till saken, hade världens absolut konstigaste samtal med en kille på nef, oklart om han läser detta, och jag kan inte riktigt sluta tänka på det här samtalet. Kanske för att de påminner mig om hur lätt det är för folk att ha sin egen subjektiva och ofta ogrundade definition av hur folk är, vilket händer mig rätt ofta. Jag är inte särskilt principfast, tråkigt nog. Dock har jag en väldigt tydlig bild av mig, hur jag är och hur det skiljer sig från hur jag vill vara, jag skulle faktiskt gärna påstå att en av mina bättre sidor är att jag faktiskt har självdistans.
Den här killen iaf, inget ont mot honom, står full och (upprörd?) överröser mig med beröm, i regnet kl 02:30 (ca) på nef, när jag bara vill ha kul liksom, och vi känner knappt varandra. Ord som klipsk, smart, fantastiskt och fraser som "inte som nån annan tjej jag någonsin träffat" och, "det är det jag verkligen gillar med dig", användes frikostigt. Det finns folk som skulle tycka att det här var underbart. Som skulle svälja all den där bekräftelsen med god aptit. Dock, bilden av den Josefin som jag vill vara, den här bilden jag målat upp framför mig och kämpar rätt hårt för att sträva mot, och som uppenbarligen inte når fram till utomstående i den utsträckning som jag önskat, är en tjej som inte vill ha bekräftelse ifrån någon. Så jag sa kort och gott, sluta, jag vill inte ha din bekräftelse, jag vet att jag är grym. Det låter skittöntigt, kanske, att säga att man vet att man är grym, men desto töntigare vore om jag 1, ville ha den typen av bekräftelse ifrån en kille jag typ dejtat en gång och som knappt vet vad jag heter i efternamn och 2, om jag faktiskt inte tyckte att jag var grym och smart redan och istället behövde hävda mig genom att tigga om att få höra det från någon annan. Saken är ju att killen ifråga inte har en aning om ifall jag är klipsk eller fantastisk och allt jag kan tänka är, har jag verkligen gett intryck av att vara en tjej som vill höra det från en främmande person, då, då har jag verkligen verkligen misslyckats med något utav det som är viktigast av allt för mig, period.


Verkar jag verkligen så sjukt jävla osäker?
Det här upprepades i annan form under den gågna dagen och jag bara undrar vad folk egentligen tänker om andra, hur det det intrycket eller den där åsikten som man redan byggt upp och stämplat fast formar alla tankar man har om en person och hur ett ögonblick av osäkerhet eller svaghet kan prägla en hel bild av en person.
Jag känner inte dig, du känner inte mig, även om vi har vart bästa kompisar i 20 år, liksom, därför blir det desto mer irriterande när nån brud jag känt i några veckor uttalar sig om någonting hon inte vet någonting om, vad jagt änker, hur jag funkar och varför jag reagerar som jag gör.
Men mitt i allt det är det ju jag som uppenbarligen misslyckas med att vara den jag vill. Fast å andra sidan, den jag vill vara behöver ju inte definieras utifrån andra personers åsikter så jag ska inte tala emot mig själv här.

Jag vet inte. Det har vart en lång dag.
Och jag har tappat rösten.