Where did I go wrong?
Vaknade glad. Fredag, som att vakna i himlen nästan. Konspirerade och planerade för eftermiddagen. Bussen från sjukhuset 12:08, vid solariet vid ett, hemma kvart i två = däcka. Se på nya gossip girl, diska, duscha, eyeliner (jag är tjej, jag ser alltså fram emot att få göra mig snygg, det är sjukt, jag vet) bli upphämtad utav min goda vän Z och åka till min andra goda vän E och mysa. Förhoppningsvis sova med min goda (pojk)vän och vakna utvilad imorgon.
Men, vaknade inte riktigt lika glad av mardrömmen inatt. Kollade på klockan. Vargtimma. Jag vaknar alltid då. Väldigt ofta, av någon obehaglig dröm. Brukar bli lugn av att lägga mig på mage med huvudet under kudde, men det slutar alltid med att jag vänder och vrider mig i ett halvslumrigt gränsland, tills klockan ringer kvart i sex. Detta är vardagar endast. Detta är mycket underligt.
Drömde om Joel. Gick till jobbet med europas värsta huvudvärk, glad till trots, men med en molande känsla i magen som jag snart identifierade som något jag är duktig på att gräva ned mig i, vad gäller det mesta; skuldkänslor.
Joel död. Joel tog sitt liv. Joel var min vän. Jag märkte inget. Den här associations-kedjan uppstår i mitt huvud, for real, först två månader senare, och nu kommer den bosätta sig där. Göra det bekvämt för sig.
Jag kännermig själv. Jag klandrar mig själv. För det mesta faktiskt. Kan må dåligt över disk, en odammsugen vardagsrumsmatta eller att jag inte är tillräckligt mycket för att min pojkvän ska må bra. Häromdagen när pappa satt i bilen och berättade om något han mådde dåligt över, med absolut inga paralleller till mig,så mådde jag helt seriöst dåligt över att det inte fanns något jag kunde göra för att få honom att må bättre. Och sen kunde jag helt seriöst inte sova på kvällen pga skuldkänslorna. Hur dum? HUR DUM?
Men alla har sina flaws. Jag tar på mig lite för mycket ansvar för andra människor, det har jag alltid gjort. Acceptera och bearbeta, som min vän psykologen skulle sagt.
Men, vaknade inte riktigt lika glad av mardrömmen inatt. Kollade på klockan. Vargtimma. Jag vaknar alltid då. Väldigt ofta, av någon obehaglig dröm. Brukar bli lugn av att lägga mig på mage med huvudet under kudde, men det slutar alltid med att jag vänder och vrider mig i ett halvslumrigt gränsland, tills klockan ringer kvart i sex. Detta är vardagar endast. Detta är mycket underligt.
Drömde om Joel. Gick till jobbet med europas värsta huvudvärk, glad till trots, men med en molande känsla i magen som jag snart identifierade som något jag är duktig på att gräva ned mig i, vad gäller det mesta; skuldkänslor.
Joel död. Joel tog sitt liv. Joel var min vän. Jag märkte inget. Den här associations-kedjan uppstår i mitt huvud, for real, först två månader senare, och nu kommer den bosätta sig där. Göra det bekvämt för sig.
Jag kännermig själv. Jag klandrar mig själv. För det mesta faktiskt. Kan må dåligt över disk, en odammsugen vardagsrumsmatta eller att jag inte är tillräckligt mycket för att min pojkvän ska må bra. Häromdagen när pappa satt i bilen och berättade om något han mådde dåligt över, med absolut inga paralleller till mig,så mådde jag helt seriöst dåligt över att det inte fanns något jag kunde göra för att få honom att må bättre. Och sen kunde jag helt seriöst inte sova på kvällen pga skuldkänslorna. Hur dum? HUR DUM?
Men alla har sina flaws. Jag tar på mig lite för mycket ansvar för andra människor, det har jag alltid gjort. Acceptera och bearbeta, som min vän psykologen skulle sagt.
where did I go wrong
I lost a friend
somewhere in the bitterness
and I would have stayed up with you all night
had I known how to save a life?
I lost a friend
somewhere in the bitterness
and I would have stayed up with you all night
had I known how to save a life?
Kommentarer
Trackback
