That's life
each time I find myself, flat on my face
I pick myself up and get back in the race
that's life! that's life and I can't deny it
Det blir alltid bättre när det känns som att man ligger på botten. Det är lite svårt att intala sig det när man ligger i leran och krälar, vid foten av berget, men när man är tillbaks på toppen så känns de tillfälliga lågpunkterna inte så farfliga, snarare tvärtom, de finns ju till av en mening de med. "Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer", som lasse sjöng.
Vaknade till en helt sjuk morgon. Ute var allt täckt av ett tunt lager snö under ett tjockt lager frost och det var så kallt att det inte ens var halt. Isdimma i luften, en analkande soluppgång och inte ett moln på himlen.
Den vackraste morgonen på länge, helt klart.
Jobbar. Gillart.
Jag är lite förvånad övermig själv ändå. Igår låg jag och grät, men, igår grät jag för att jag började fundera över allt jag skulle vilja göra som jag inte gör, trots att det inte finns något som hindrar mig. Idag funderar jag över att trots att det inte finns något som hindrar mig så väljer jag att stanna här, göra det här, och det måste betyda nåt, det måste vara allt jag behöver veta.
Tänker på Melanie, Alicia, Joel, Jennie, Tessie och Kerstin. Farmor med, såklart. Några har gjort mer ont än andra, vart jobbigare att hantera än andra.. men på nåt sätt så börjar det sjunka in lite nu. Folk dör. That's life.
Även om det inte är ok.
I pick myself up and get back in the race
that's life! that's life and I can't deny it
Det blir alltid bättre när det känns som att man ligger på botten. Det är lite svårt att intala sig det när man ligger i leran och krälar, vid foten av berget, men när man är tillbaks på toppen så känns de tillfälliga lågpunkterna inte så farfliga, snarare tvärtom, de finns ju till av en mening de med. "Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer", som lasse sjöng.
Vaknade till en helt sjuk morgon. Ute var allt täckt av ett tunt lager snö under ett tjockt lager frost och det var så kallt att det inte ens var halt. Isdimma i luften, en analkande soluppgång och inte ett moln på himlen.
Den vackraste morgonen på länge, helt klart.
Jobbar. Gillart.
Jag är lite förvånad övermig själv ändå. Igår låg jag och grät, men, igår grät jag för att jag började fundera över allt jag skulle vilja göra som jag inte gör, trots att det inte finns något som hindrar mig. Idag funderar jag över att trots att det inte finns något som hindrar mig så väljer jag att stanna här, göra det här, och det måste betyda nåt, det måste vara allt jag behöver veta.
Tänker på Melanie, Alicia, Joel, Jennie, Tessie och Kerstin. Farmor med, såklart. Några har gjort mer ont än andra, vart jobbigare att hantera än andra.. men på nåt sätt så börjar det sjunka in lite nu. Folk dör. That's life.
Även om det inte är ok.
Kommentarer
Trackback
