Soundtracks of my life

Jag har aldrig haft stort förtroende för USA, eller för Bush, varken den yngre eller den äldre. Politiken de för, är för mig ingenting att se upp till hos världens mest inflytelserika supermakt. Men dollarn har det starkaste penningvärdet i världen, det är bara EURO:n som kan tävla med den, bara EU, som består av nästan en hel världsdel, kan tävla med USA. Nasdaq rasar och hela världsekonomin faller på knä. Det går inte att komma ifrån att världen är en sandlåda och den som styr i Vita huset är dess härskare. En administration som vill använda en av de värsta katastroferna och ohyggligaste terrorattackerna i modern tid, som ursäkt för att inleda ett av de värsta krigen sen Vietnam, är ingenting alls att hurra för. De två händelserna är för mig likvärdiga. De väger jämt ut.
USA:s president är din, min och alla vi känners president, varesig vi vill eller inte. Så därför grät jag både under valvakan, 20 över 5 i onsdags morse när elektorsrösterna var räknade, och varje gång jag kollar på det här. Det finns hopp!