Soundtracks of my life

Ibland ser man en film, och i filmen har något hänt. Något omskakande, en vändpunkt, något tragiskt, whatevva. Huvudpersonen sitter förstås på en buss eller går genom en folkmassa och ljuden runtomkring fadear ut och istället spelas typ, what if god was one of us eller losing my religion eller ironic eller någon sådan där låt som ger rätt känsla, sätter tonen på stämningen. Så känns det nu och ibland, jag står utanför en glasruta och bara glor på mig själv och fattar ingenting. Jag bara gör, bara går, lika funktionell som musklerna som gör att jag andas, helt av mig själv, så går jag. Jobbar. Tränar. Äter, för det mesta, när jag ska, sover, vaknar. Jag fattar inte vad det är som gör att jag hamnar där. Det känns som om jag borde vara ett ägg, men istället finns bara ett tunt skal, utan innehåll, som är så bräckligt att jag måste vakta varje steg jag tar för att inte gå sönder. Vad som helst, kan få mig att gå sönder. Så sitter jag där och ser på en film utan att fatta handligen, eftersom jag inte ens är där, och allt jag kan tänka på är att något fattas men jag vet inte vad. Och om inget fattas, vilket förmodligen är det egentliga fallet, så måste jag komma över det som gjorde att det blev och blir  och är såhär.

Och så fort jag ruskar på huvudet och vaknar till ur min dvala så fattar jag vad jag håller på med och där sprack skalet och ajg sitter här och lipar ännu en gång, och jag vet inte över vad, och automatiskt tänker jag på dig, på det och antar att det är därför och det skulle vara helt okej, men, det som gör mig rädd, som gör att jag oroar mig på natten när jag ska sova eller när jag sitter på bussen och hör den där låten är att det kanske inte beror på dig, eller att du inte finns och att jag inte kan tyckas komma över det, inte kan sluta tänka på att folk kommer dö ifrån mig och hur sjukt dålig jag tydligen är på att hantera något så basic, det kanske inte beror på det alls, utan det kanske beror på mig.