Mellandagshysteri
Okej, typ jobb, hysteriskt mkt jobb, sen två dagar utan jobb och sen Orust och en relativt (med betoning på relativt) mysig men väldigt lugn jul. Nöjd med mina julklappar är jag dock. Och med min pojkvän. Han dök upp på juldagen och då åt vi kalkon med la famiglia och mös mest hela kvällen. Fick min julklapp med det snyggaste rimmet någonsin. På fredagen bar det av till torp för tv-shopping. Blev bra där, sen blev det en lugn kväll. På lördagen fick vi skjuts till stan av far, satte upp tv, dvd och högtalare och komade i sängen halva dagen, vi är rätt slappa vi. Sen åt vi extremt god kinamat med Anton och Ricki följt av biljard och Eddie vann inte (HOST!) något som jag var mest nöjd över. Min bailjarsoskuld dessutom! Var sjukt roligt, gott med öl och trevligt sällskap. Hem i den extremt kalla natten, söndagen var nästan precis lika seg, på kvällen blev det sällskapsspel och lite film och vin.
Igår var det icemania, som vissa vill kalla det, eller tacomania on ice. Ricki hade samlat ett hejdunrande gäng att förenas i skridskoåkandets ädla konst på heden kl 14. Så efter en extremt god pannkaksfrukost så pälsade vi på oss, långkallingar och hela kittet, vi var antagligen ambitiösast av alla på heden den dan. Så lyckades vi också få med oss varenda skridskoåkande onge i ett långt tåg, som bildbevis kommer på sedan. 25 pers slirade omkring på isen, varav de flesta inte kände varandra alls... grymt! Ont i fötterna hade jag, men damn vad kul. Efter skridskoåkningen gick vi hem och lagade mat, badade med en massa tända ljus och skum, och såg på Across the universe. Idag har jag sprungit på stan och hunnit med en välbehövt besök hos frisören, och resten av kvällen spenderas i soffan.
Up to date.
Jag är stressad. Jullov, jag har kul, har vart tillsammans med min fina man i en månad exakt, askul, skönt att slippa jobba och jadi jada, men gud vad stressad jag är. Känner det nu när jag sitter här, hela ryggen värker, spänner benen, drar upp axlarna, andas fort och kan inte riktigt greppa varför det känns som att min värld strax kommer rasa..
Du begravdes dagen innan jul och det skaver i mig, som en sten i skon, att du inte finns här och så ska man njuta och må bra. Folk har ju dött förut i mitt liv och jag känner mig själv, känner igen att jag känner såhär. När jag slappnar av kommer skuldkänslorna, och de är värre än alla andra känslor, än något annat jag någonsin känt.
Så... jag spänner ryggen, drar upp axlarna, tillåter mig inte att slappna av, sysselsätter varje sekund och försöker låta bli att tänka.
Så är det.
Igår var det icemania, som vissa vill kalla det, eller tacomania on ice. Ricki hade samlat ett hejdunrande gäng att förenas i skridskoåkandets ädla konst på heden kl 14. Så efter en extremt god pannkaksfrukost så pälsade vi på oss, långkallingar och hela kittet, vi var antagligen ambitiösast av alla på heden den dan. Så lyckades vi också få med oss varenda skridskoåkande onge i ett långt tåg, som bildbevis kommer på sedan. 25 pers slirade omkring på isen, varav de flesta inte kände varandra alls... grymt! Ont i fötterna hade jag, men damn vad kul. Efter skridskoåkningen gick vi hem och lagade mat, badade med en massa tända ljus och skum, och såg på Across the universe. Idag har jag sprungit på stan och hunnit med en välbehövt besök hos frisören, och resten av kvällen spenderas i soffan.
Up to date.
Jag är stressad. Jullov, jag har kul, har vart tillsammans med min fina man i en månad exakt, askul, skönt att slippa jobba och jadi jada, men gud vad stressad jag är. Känner det nu när jag sitter här, hela ryggen värker, spänner benen, drar upp axlarna, andas fort och kan inte riktigt greppa varför det känns som att min värld strax kommer rasa..
Du begravdes dagen innan jul och det skaver i mig, som en sten i skon, att du inte finns här och så ska man njuta och må bra. Folk har ju dött förut i mitt liv och jag känner mig själv, känner igen att jag känner såhär. När jag slappnar av kommer skuldkänslorna, och de är värre än alla andra känslor, än något annat jag någonsin känt.
Så... jag spänner ryggen, drar upp axlarna, tillåter mig inte att slappna av, sysselsätter varje sekund och försöker låta bli att tänka.
Så är det.
Kommentarer
Trackback
