Words
Into the night
Jag har aldrig mått dåligt.
Idag har jag förstört relationerna till flera familjemedlemmar jag älskar, jag är (har vart) självmordsbenägen och destruktiv. J, du kan dra åt helvete. Jag älskar dig men du har krossat min famiilj, alkohol ses som en tilllflykt av mig för första gången och vid nästan 24 års ålder skär jag mig för första gångem, och jag hatar mig själv för det. Det är ditt fel. Jag avskyr dig för det.
Brinn i skärselden, kära du. Jag älskar dig.
1 + 1 är inte alltid lika med 2.
Jag skulle skydda dig med mitt liv men du kan fan dra åt helvete.
14/3 2011
Min familj är såklart också där, de flesta därför att de skall vittna. Min moster är så nervös att hela hon skakar, jag har aldrig tidigare sett henne upprörd. Min syster gråter. Min pappa gråter, något jag bara sett honom göra en handfull gånger tidigare. Jag ber mitt målsägandebiträde att jag får vänta någon annanstans och hon och jag och åklagaren går till ett mötesrum för att förbereda oss. Hon frågar om jag har tagit något lugnande och när jag svarar att jag inte har det blir hon förvånad och frågar varför. Min tanke är "Varför skulle jag? Jag vill känna detta. Det här är för viktigt, jag måste ju vara här." En röst annonserar i högtalaren att vi ska ta oss till rättegångssalen. Där inne sitter tre nämndemän och en domare, alla stirrar på mig med forskande blickar. Min pojkvän är min livboj nu, jag skulle drunkna i mig själv och han inte gick bredvid mi. Vi slår oss ned vid ett skrivbord till vänster i salen, framför domaren och nämndemännen, jag, mitt målsägandebiträde och åklagaren. Min pojkvän sätter sig i en åhörarstol bakom oss.
Från en dörr till höger om oss kommer två män och en kvinna klädda i mörkblåa kläder med gul text som annonserar att de är kriminalvårdare, följda av en gråhårig man i beige kostym; försvarsadvokaten, och min kusin. Han ser förskräcklig ut och mitt hjärta krymper. Han har jeans och grå t-shirt och hans hy matchar hans kläder: han är vit som ett spöke. Min kusin sitter till höger om mig, kanske 6-7 meter bort, med en kriminalvårdare på ena sidan om sig och sin advokat på den andra. En av kriminalvårdarna, kvinnan, ställer sig vid dörren, och en annan sätter sig i åhörarstolarna bakom min kusin. Vi får sitta ned i ca 5 minuter medans mitt målsägandebiträde förklarar att vi önskar lykta dörrar. Vi ombeds lämna salen medans rätten överlägger, och när vi kommer in har de beviljat vårt önskemål: ingen får vistas i salen under tiden rättegången pågår utom nämndemännen, domaren, advokater, åklagare, kriminalvårdarna, den åtalade, den målsägande, och, efter mitt godkännande, min pojkvän.
Åklagaren börjar räkna upp åtalspunkter, eller om det är domaren, eller om det är mitt målsägandebiträde, jag minns inte, trots att jag läst domen många gånger efteråt. Jag stirrar på nämndemännen och undrar vad de har för kvalifikationer att vara där, vad de gör och vilka de är i vanliga livet, utanför den här salen och sitsen. Domaren frågar sedan min kusin om han har något att säga, varpå han reser sig, harklar sig och ser mig i ögonen. Det är enda gången han gör det den dagen. Då börjar jag gråta, och det är tur att jag tagit vattenfast mascara för efter den stunden kommer tårarna att rinna hela dagen, ända tills vi kliver ut från tingsrätten, då slutar de rinna lika hastigt som de började. "Jag är så jävla ledsen." Det är allt jag minns att han säger.
Sedan får jag berätta min redogörelse för vad som hände den där natten för 12 år sedan. Mitt målsägandebiträde frågar saker, försvarsadvokaten med, jag minns intei vilken ordning, jag minns att jag fumlar över orden och inte vet hur jag ska formulera mig, frågorna som ställs är så personliga och så grundliga att jag mår illa. Alla tittar forskande på mig, alla utom min kusin, han sitter som fastnaglad i sin stol med blicken fäst i bordet. Vi tar en paus. Det kan inte ha gått mer än en timma men mitt målsägandebiträde säger att hon tror att jag behöver det. Det gör jag. Väntrummet är tomt, jag vet inte var de andra tagit vägen men de är inte kvar. En av kriminalvårdarna kommer ut och när han går förbi mig klappar han mig på axeln och säger "Du är så jävla stark, det ska du veta." Jag blir så ställd att jag inte svarar.
Efter pausen fortgår rättegången och jag inser snabbt att den värsta delen inte kommit än. Först kommer min moster in för att vittna om vad jag berättat för henne ett år tidigare. Hon ser på mig innan hon sätter sig vid bordet där de som vittnar ska sitta, i mitten av hela salen, ögonen är fulla av tårar. Hon fumlar över orden och säger fel när hon ska svära ed. Jag märker hur jobbigt hon tycker det är att sitta där, mellan två personer hon älskar och berätta om hur hon fått veta att den ena har gjort den andra obegripligt illa. Sedan kommer min pappa in och då gråter jag så högt att han tystnar flera gånger för att han tycker det är så jobbigt. Min kusin tycks krympa mer och mer för varje minut som går, i stolen där han sitter, en skugga av sitt forna jag. Försvarsadvokaten grillar min pappa. Han är läkare; varför tog han inte med mig till ett sjukhus, anmälde, gjorde något, varför lät han mig fatta det beslutet? Pappa stammar, han visste ju inte vad han skulle göra och jag ville ju inte berätta vad som hade hänt, vad skulle han göra?
Min pappa är den finaste människan jag vet, min bästa vän och jag älskar honom mer än någon annan i världen. Jag får bita ihop och flera gånger får mitt målsägandebiträde viska lugnande åt mig för att jag inte ska säga något. Till sist får min kusins sambo komma in och mitt härta snörps ihop så fort jag ser henne. Å ena sidan avskyr jag henne, jag vet inte varför jag är mer arg på henne än min kusin men det kan ha något att göra med innehållet i alla de mail jag fått från henne de senaste veckorna. Å andra sidan vet jag att de två inte fått se varandra eller prata med varandra överhuvudtaget på nästan två månader och nu får de inte ens hälsa på varandra. Hon ska vittna till min kusins fördel men utan att själv veta om det blir hennes vittnesmål till min fördel: hon berättar om när jag berättade för henne och hennes historia går helt klart inte ihop, hon påstår att jag inte sagt att det handlade om våldtäkt utan snarare något våldsamt. Domaren ifrågasätter henne och till slut är det tydligt att hon förskönar sanningen.
Det är lunch. Min del av rättegången är nu över. Utanför rättegångssalen kommer min kusins försvarsadvokat fram och ber om ursäkt, han gör bara sitt jobb. Jag säger att det inte gör något. Efter lunchen ska vi övergå till den delen som handlar om min systerdotter och jag behöver inte längre delta, men mitt målsägandebiträde råder mig att stanna i salen under resten av dagen; det ser bättre ut. Jag sitter bredvid min pojkvän bland åhörarna och tycker det känns oerhört konstigt att jag får ta del av den här biten av rättegången, får höra saker som min syster inte ens har rätt till; hon som är mamma till min systerdotter som är den andra personen min kusin utsatt för brott. Fler vittnesmål, och band från förhör med min systerdotter spelas upp, och under hela tiden sitter jag bredvid min pojkvän som håller min hand och stirrar på min kusin, jag vill se hans reaktioner, men han sitter orörlig och stilla under de följande timmarna. Jag gråter hela tiden och vid ett tillfälle kommer den kvinnliga kriminalvårdaren fram och ger mig en servett.
Till sist hålls slutpläderingarna. Rätten ska nu överlägga. Nu, har jag fått veta, är huvudsaken att de säger att min kusin ska vara fortsatt häktad, för det visar på att det lutar mot att rätten kommer fälla honom. I mitt fall har han bara erkänt försök till våldtäkt, i mitt systerdotters fall förnekar han allt. Han står åtalad för sexuellt övergrepp mot barn samt våldtäkt mot barn. Efter bara några minuter får vi komma in i salen, alla vi som vittat och deltagit, och domaren förklarar att alla restriktioner är släppta men att min kusin ska vara fortsatt häktad fram tills dess att domen faller den 22 mars. Min kusin leds ut ur rummet och kvar sitter vi, min pojkvän, jag, min syster, min pappa, min mamma, min systerdotters farmor och faster, i en stor hög och kramar om varandra och gråter lättat, samtidigt som nämndemännen och domarna betraktar oss.
Efteråt infinner sig en känsla som jag aldrig ska glömma: jag känner mig helt oövervinnerlig. Jag klarade det här, då klarar jag vad som helst. Jag är stark, som fan. Det som inte dödar, det härdar, och den där värsta dagen i mitt liv var också på sätt och vis den bästa, för jag har aldrig förut känt mig så stark som när jag går ut ur den där rättegångssalen i slutet av dagen, rak i ryggen och med vetskapen om att jag just lyckats ta mig igenom en av de svåraste prövningarna i hela mitt liv.
Inatt kan vara min natt
Nu är det februari.
Jag ringde min kusin, han som alltså våldtagit mig för, nu, 13 år sedan och som jag anmälde för ett år sedan, för inte längesen. Vi har inte talat MED varandra på över 14 månader och sågs senaste under rättegången då vi båda fick tala TILL varandra. Han såg mig i ögonen en gång under rättegången och det var när domaren frågade, i början av allting, om han hade något han ville säga, och han reste sig och såg mig i ögonen och sa "Jag är så jävla ledsen." Jag fick samma möjlighet, att säga något till honom. Jag citerar inte rakt av nu för jag minns inte exakt vad jag sa, men ungefär såhär: (jag hade tänkt på vad jag skulle säga långt innan) "Jag förlåter dig, jag vet allt du har gjort varesig du erkänner eller inte och trots det som nu har hänt och all tid som har gått så ångrar jag inte en sekund att jag förlät dig, jag vill vara en person som tror att bra människor kan göra hemska saker, och det tror jag ännu. Jag tänker gå härifrån, rak i ryggen idag, och behålla den känslan jag har nu, att jag bara vill ge dig en kram och säga att jag är så jävla ledsen för din skull."
Han erkände (i mitt fall, han var även åtalad för sexuella övergrepp mot min systerdotter, för vilket han dömdes till 10 månaders fängelse) försök till våldtäkt. Våra återberättelser om vad som hände den 19 september 1999 är identiska fram till den delen då han säger att han, som domen säger "frivilligt drog sig tillbaka". Han berättar, liksom jag, om hur vi slagits, jag har skrikit och försökt ta mig loss osv. I domen skrivs att det är uppenbart att min historia är den som är den sanningsenliga men att det går inte att fälla någon utan vittnen och tekniska bevis, i rättegångsbalken står ju att den åtalade är oskyldig tills dess att motsatsen är BEVISAD.
Min kusin blev helt stum när jag ringde. Vi stod varandra så nära i alla år, det är ingenting som någon utomstående behöver ha förståelse för, men jag förlät honom inte bara därför att han visade ånger, att jag känner honom och det faktum att han är den enda personen jag kunnat prata med detta om, i hela min familj, utom min far, under alla de år som passerat. Han erkände inte vad han hade gjort mot min systerdotter varken under rättegången eller då jag talade med honom. Jag var dock tydlig med att det finns inte längre någon i familjen som tror honom på den punkten.
Jag tror att han är medveten om vad han gjort och vet om det själv, och hur fel det var, eftersom han, så fort vi beröre ämnet: min systerdotter, sa "Du vet inte vilken typ av vård jag får nu." då jag gång på gång förklarade att allt vi vill, familjen och släkten, är att han ska erkänna, ta ansvar, få vård. Angående det som hände med mig sa han "Du måste veta det här, jag berättade det jag minns. Jag minns det så som jag berättade det i förhören och under rättegången, jag var ju full och hej och hå." Varpå jag frågar. "Kan du förstå, eftersom du var full och det var inte jag (Han var 15 vid tillfället, jag 11) att det kanske inte var så som du minns det?" Och han svarar "Ja, jag kan förstå att jag kanske minns det fel och då är jag ännu ledsnare än jag redan sagt."
Jag minns rätt. Jag minns fler saker. Jag minns fragment från en tid då jag var för liten för att förstå hur fel det var, då hans storebror och jag "lekte" i källaren, där vi har ett rum fullt med lego och leksaker. Vi lekte aldrig. Jag förlåter inte det, eftersom jag aldrig fått något erkännande, aldrig en vänlig gest, från hans storebror. Han tar inte ansvar, men jag vet att han minns lika väl som jag. Jag minns inte exakt allt och det vill jag inte heller. Men jag minns slag och sparkar och våldtäkter, och jag minns att jag var såpass liten att jag inte gick i skolan. Det finns två av tre barn i den familjen som utsatt mig för brottsliga och kränkande handlingar som är långt över många både morala, etiska och mentala gränser för de flesta andra människor.
Jag bara undrar vad FAN som hände dem när de var små. Hade jag fått en förklaring hade det kanske vart lättare, men det kommer jag aldrig få.
Många har fördomar, tror att man har svårt med vissa saker i vuxen ålder när man vart med om sådana saker under barndomen. För mig är INGENTING av det som hänt kopplat till NÅGOT sexuellt, det enda jag förknippar det med är våld. För mig är det våldet, hoten, de händelserna då jag var som minst, som är jobbiga att tänka på. Resten är inte sexuellt, det är sjukt och förknippas inte alls med något sexuellt för mig. Jag ville bara döda den fördomen för er.
Jag är inte jag just nu. Jag är en väldigt trött version av mig själv. Och det folk har väldigt svårt att förstå är att när jag mår som sämst, när allt är som jobbigast, då är den första jag vill ringa, min kusin. Han har betett sig fruktansvärt mot mig och folk jag älskar och förstört hela vår familj, men är ändå på något vis en av dem jag älskar mest.
Under vårt samtal sa han också något jag aldrig kommer glömma. "Jag tänker på dig VARJE dag. Jag har inte känt en enda känsla, jag har vart helt likgiltlig i ett halvår, inte gråtit, inte skrattat. Och jag började gråta så fort jag hörde din röst. Förlåt Josephine, förlåt som fan."
Jag glömmer inte, men jag förlåter dig, det ska du veta.
Nutid.
Lev i nuet. Det säger folk ofta. I Vissa avseenden stämmer det, visst, man ska inte tänkpå dåtiden på ett sätt som är ogynnsamt för nutiden och framtiden. Men att längta tillbaka är inte samma sak som att önska att man inte var där man är nu. Det finns få människor som känt mig innan och som vet hur mitt senaste år i livet har sett ut, att mitt liv slagits i spillror. Men jag skulle inte vilja vara någon annanstans än i nutiden. Jag skulle inte vilja sudda ut min barndom eller det senaste året. Det är lite som Tyler säger i Fight Club, "How much can you really know about yourself if you have never been in a fight."
Jag har lärt mig om förlåtelse. Jag har lärt mig om att våra erfarenheter formar oss och främst stärker oss. För den som ser med blida ögon verkar jag svag i många avseenden, men den som tänker steget längre förstår att så är det inte. Jag har ridit igenom den största stormen som dragit igenom mitt liv. På egen hand, ingen annan har hjälpt mig. Oavsett hur dåligt jag mått, hur mycket jag velat försvinna och alla ogenomtänkta impulshandlingar jag begått så finns jag kvar och kommer att fortsätta ha ett fantastiskt liv. Det är våra erfarenheter som formar oss. Jag har lärt mig om förlåtelse. Men också om min egen styrka och jag har lärt mig mycket om vad jag bör prioritera i livet och vad tankekraft kan göra med en människa, på gott och ont. Mitt största problem i livet har alltid vart att jag inte lyckats se tillbaka på dåtiden och glädjas. Jag har längtat tillbaka och inte velat vara i nutiden. Jag har lärt mig nu hur mycket det har skadat och förmodligen fortfarande skadar mig, även om det inte gör det i alls samma utsträckning nu då jag faktiskt vet om det. Hjärnan kan spöka men den är en lika stor del av kroppen som vilket organ som helst, skillnaden är att vi har en förmåga att styra den på ett sätt som är svårt med andra organ. Vi kan lära oss att fokusera på det positiva och lära oss skillnaderna och vilken betydelse det har att omge sig med positiv energi och att släppa ut all den positiva energin som finns inom oss alla, om vi bara tillåter oss.
Jag har så mycket underbara minnen. Jag längtar tillbaka. På många sätt hade jag det bättre, många resor bättre, under andra perioder i livet. Men jag kommer komma ur det här starkare och med en större självinsikt än innan, och det är jag tacksam för. Jag väljer att vara tacksam eftersom alternativet inte gynnar min framtid. Mitt framtida jag. Den sista biten på den här resan, som jag inte vill försvåra mer än JAG redan gjort. Det tänker jag inte tillåta mig själv. Man kan inte påverka yttre omständigheter som skapas av människor eller händelser i vår omgivning som vi inte är inblandade i, men vad vi kan påverka, är hur vi väljer att hantera det.
Jag är lycklig just nu, dåliga dagar kommer komma men mitt helvetesår är över, och det är jag glad för, men jag skulle inte sudda ut det om jag kunde, hur hemskt det än vart. Allt det jag lärt mig om mig själv och allt det jag tvingats omvärdera, det har vart nödvändigt, kommer bara att gynna mig om jag använder de spelkorten jag tilldelats på rätt sätt. Allting händer av en anledning, glöm inte det.
Tänk på ett fint reseminne, en plats du kanske aldrig får besöka igen, men sörj inte det, gläds över att du fick turen att vara där. Tänk på alla glada stunder med ditt ex som kanske krossade ditt hjärta, och glöm den biten, gläds åt att du har fått uppleva känslan som kärlek kan ge, eller stunderna i sig överhuvudtaget. Och glöm inte:
"You can not change the cards you are dealt, just how you play the hand."
Och att förlåta, det är det finaste vi som människor kan göra.
20110121
Luften i Indien är det första jag saknar när jag kliver av planet på Arlanda, den dröjer sig liksom alltid kvar på planet, eller kanske är det en förnimmelse av känslan. Det spelar ingen roll. Sverige är inte längre välkomnande för mig, det är inte hemma. Luften är kall och det är grått och mulet och hela min kropp skriker att jag borde köpa en biljett och åka tillbaka och stanna där.
Jag var i Indien i tre veckor, det kändes som två dagar både min pappa och jag grät när han lämnade mig på flygplatsen i Bangalore. Luften är alltid annorlunda i sådana länder, det är den känslan jag älskar mest, det är doften och värmen och förhoppningarna som ligger i luften och fyller både mina lungor och mitt hjärta med känslor som inget annat, eller någon, kan ge mig.
Sista veckan i Indien börjar min syster skriva till mig att hon ska komma till Stockholm, hon ska hälsa på, se min lägenhet. Det var 8 år sedan jag flyttade hemifrån, då flyttade jag ifrån Orust till Göteborg, en bilresa på en timma. Hon hälsade aldrig på mig där, och vår relation är inte av den typen att hon skulle ta sig tid eller ha viljan att komma till Stockholm för varken hennes egen eller min skull. Ändå envisas hon, men ingenstans ger hon sken av att något är fel. Jag förklarar sakligt att jag är upptagen samma helg som hon vill komma, den helgen då jag anländer hem ifrån Indien. Min dåvarande pojkvän och jag har haft en turbulent tid och han ska möta mig i Stockholm samma dag som jag kommer hem och vi har mycket att reda ut. För mig är detta min livboj, han är min livboj och jag vill inte förlora honom, för då drunknar jag.
Jag kommer på en torsdag och får veta att min syster ändå tagit bilen upp till Stockholm och jag förstår inte varför, hon har varken tid att lämna sina barn, knappast något intresse av att umgås med mig, och inte pengar att åka hit upp. Jag funderar inte mer på det, jag fokuserar på mig och min pojkvän. Min syster bor hos min moster, som är den i hela vår familj, bortsett från min pappa, som jag står närmast. På fredagen får jag ett sms ifrån min moster som gör att jag för första gången blir orolig för att något har hänt. Hon skriver att det är väldigt viktigt att de får prata med mig, att det är för min skull, att jag måste komma dit. En ond aning sätter sig i min kropp om vad det handlar om, jag har ingen aning om var den kommer ifrån, men jag säger till mitt ex att det måste handla om det där som hände för så längesen.
Min moster är en renlevnadsmänniska på många sätt i relation till andra, hon dricker sällan och lite och blir aldrig full. Min syster är f.d missbrukare, hon missbrukade i över 20 år och får fortfarande återfall och dessutom har vi flera alkoholister i släkten. Därför blir jag väldigt förvånad när jag kliver in i min mosters lägenhet kl 13 på lördagen och ser min syster med ett glas vin, min moster med ett glas whiskey och framdukat på borde åt mig ligger två lugnande tabletter och ett stort glas vin. Förvånad är förresten inte rätt ord, jag blir rädd.
Min föraning visade sig stämma.
12 år tidigare, den 19 september 1999 blev jag våldtagen av min 4 år äldre kusin, han var då 15 och jag 11. Det anmäldes aldrig, jag vägrade prata om det, och jag förlät honom, vi kom i själva verket att stå varandra väldigt nära under åren som följde eftersom han för det första tog ansvar för vad han hade gjort, visade ånger och var den enda personen som pratade med mig om händelsen, under alla år. Han var också den enda som jag berättade för, några år senare, att hans äldre bror Mats, 7 år äldre än mig, förgripit sig på och misshandlat mig när jag var mycket liten. Det gjorde honom fruktansvärt arg, och jag valde aldrig att berätta för någon annan, eftersom det tog många år för mig att minnas det här och minnena är alltför psykiskt utmattande att ens tänka på att prata om det känns som en total omöjlighet, än idag.
Den här vinterdagen hemma hos min moster, berättar min syster och min moster att min kusin, han som våldtog mig, J, har förgripit sig på min 7-åriga systerdotter under en längre tid, något hon berättat för sin farmor, som i sin tur inte hade en aning om vad J hade gjort med mig 12 år tidigare. Resten av familjen visste inte exakt, de visste att något hade hänt och ungefär vad, men efter den natten då det hände och jag i panik ringde min pappa ville jag aldrig prata mer om det.
Jag hade väldigt svårt att förstå varför min moster och min syster tyckte att det var så viktigt att berätta det här för mig före alla andra, öga mot öga, och förväntade sig, som det verkade, att jag skulle bryta ihop helt. De berättade vad som hade hänt, min syster berättade att hon hade anmält och att ingen annan visste ännu, ej heller min kusin J, som skulle gripas i veckan.
Jag gick hem till min pojkvän, relativt lugn. Jag kände mig lugn, iallafall. Det tog ungefär en timma innan jag la mig raklång på sängen och bara skrek i kudden. Det gick över på 20 minuter och sedan fortsatte jag med min dag, jag funderade mycket på J och vad som hade hänt, att jag hade förlåtit och varför. Jag förlåter honom än idag, bra människor kan göra hemska saker, det är inte en åsikt, det är sanningen. Jag undrade vad det var som hade pågått i hans hjärna när han hade gjort det här, den här snälla människan, en av de snällaste jag någonsin känt, vad hände? Vart gick det fel? Vad råkade de ut för när de var små, de bröderna, som gjorde dem såpass störda?
Jag var tjänstledig under den här perioden och följde därför med min pojkvän hem till vår lägenhet i Göteborg. Jag funderade mycket under de här dagarna och förstod fortfarande inte riktigt vad det var som var så viktigt med att informera mig före alla andra, att prata med mig öga mot öga. Efter några dagar föll poletten ned. Mitt brott var inte preskriberat. Det fanns vittnen. J hade vid händelsen erkänt vad han hade gjort, många familjemedlemmar kunde vittna om omständigheterna och följderna. I min systerdotters fall fanns inga vittnen och inga tekniska bevis. För hennes skull vet jag vad jag måste göra. Jag måste anmäla.
Så det gjorde jag. Polismannen jag satt hos hade jag träffat flera år tidigare, jag anmälde en stulen plånbok, men han mindes inte mig. Han skakade när jag berättade, han verkade mer skärrad än vad jag var och jag ville ge honom nån sorts tröst, förklara att jag mår bra, det här är i det förgågna. Det var vad jag trodde då, det här blir inte svårt. Det har aldrig vart svårt, jag har aldrig mått dåligt av händelsen i sig och aldrig kopplat den till något sexuellt. Vad jag inte förstod är att ett sår som aldrig riktigt läks kan om det rivs upp skapa större skada än det gjort tidigare.
Dagen därpå ringde J, jag fick inte låtsas som någonting, fick inte verka berörd. Jag höll samtalet kort, sa att jag tyckte om honom, vi brukar inte ge varandra ömhetsbetygelser så jag hörde att han blev en smula perplex. Dagen därpå skulle han häktas, min syster fick veta av polisen när, och eftersom alla familjerna bor grannar hemma på Orust fick min syster ett samtal den eftermiddagen av J's sambo, M, som undrade om min syster kunde passa deras barn eftersom polisen hade kommit och hämtat J, ingen av dem visste ju då inte varför. Min syster fick gå hem till J, se polisen köra iväg honom i polisbilen och passade sedan deras barn tills dess M kom hem.
I köket la min syster en lapp där hon skrev, att vi tänker på er och det är bara att ringa om det är något, Förstå oss. Efter den dagen drog helvetet igång, nu har det pågått i ett år, och det är lång tid innan det här såret som rivits upp i mig, djupare än innan, kommer läkas, innan jag lyckas laga mitt eget trasiga jag.
Sommar
Jag har vetat i ett par månader nu att jag har PTSD (http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Posttraumatiskt-stressyndrom-PTSD/) och akut panikångest, det ställer till det en del för mig. Det är tidigt på morgonen och denna natt har jag haft en panikångestattack, värre än någon jag haft innan. Mitt livs största kärlek, det är min bästa vän, Steph. För några veckor sedan fick hon, och jag veta att hennes fästman David försvunnit, spårlöst, i öknen i Moab i Utah, där de bor.
Det har nästan exakt 5 månader sedan rättegången och 4 sedan domen föll i laga kraft, efter att åklagaren vägrade överklaga trots mina böner om det. Sedan dess har jag vart en berg och dalbana. Jag har haft panikångest vid tillfällen så få att de går att räkna på en hand, och de första gångerna inte alls förstått vad det handlat om, men de här attackerna är det jobbigaste jag upplevt, jobbigare än händelserna som är den bakomliggande orsakerna till deras uppkomst. Första gången hände det på min helt nya arbetsplats, jag började 1:a mars, rättegången var den 14:e och strax efter det bad min VD mig att ta tjänstledigt i några veckor, han märkte hur stressad jag var, något jag själv inte såg eller kände. Den första gången det hände trodde jag först att jag druckit för mkt kaffe, 10 minuter senare trodde jag att jag höll på att få en hjärtattack och en stund senare satt jag med en kollega på balkongen, i sommarvärmen, och blev hindrad av henne från att dunka huvudet mot tegelväggen, något jag inte ens minns.
Jag levde ju i övertygelsen att det förflutna, det hade jag gjort upp med. Vi hade inget otalt. Jag vägrade inse att det förflutna hade hunnit ikapp mig och att nutid går inte att separera från dåtid när det händer.
Den här dagen i slutet på juli har jag semester. Min familj är splittrad, ungefär lika splitrrad som jag själv vägrar inse att jag är. Jag vill så gärna stötta min vän, min finaste och underbaraste kärlek som jag så gärna vill göra lycklig. Jag var lycklig för hennes skull när hon ringde mig tidigare under året och berättade att hon skulle gifta sig, lycklig då jag märkte vilken fantastisk människa David var. Men en dag i juni, för snart en månad sedan, gick han ut genom dörren från sin arbetsplats, mitt ute i öknen, och har inte synts till efter det.
Under kvällen har jag vart ute med vänner, haft roligt, vart obekymrad. Det är så det fungerar, det kommer från absolut ingenstans, paniken. Jag kommer hem runt midnatt och pratar i telefon med killen jag dejtar och vi blir osams. Jag minns inte varför. Jag gick hem till min vän B och bestämde mig, då var klockan runt 2, det är helgdag, att se på film med honom, som han och jag ofta gjort istället för att efterfesta. Istället satt jag på hans uteplats, bara minuter senare, och hyperventilerade. Efter många samtal med sjukvårdsupplysningen tog jag mig till akuten, fick lugnande och kom tillbaka hem till B några timmar senare. Då var gryningen kommen och jag ville själv gå ned till vattnet, precis där vi bor, och titta på soluppgången, fundera. Istället ställer jag mig på Essingeleden, på bron över mot Solna, och står länge och funderar på att hoppa.
Var kommer sådana tankar ifrån? Jag har aldrig haft dem innan. Jag älskar att leva. Jag ville verkligen bara se soluppgången, njuta efter att jag lugnat mig. Men jag gick med bestämda steg upp på leden och även om jag vet, eftersom jag känt mig själv i många år, att jag inte skulle ha hoppat då, så blev jag rädd för mig själv. Efter ett tag gick jag ned och satte mig på de nybyggda bryggorna och såg ut över Ulvsundasjön, Pampas Marina och hur solen gick upp över vattnet, och älskade det. Jag var inte lycklig, lugn eller ens glad för det.
Klockan är 07:36 och jag kommer inte sova denna morgonen. Det gör inget för jag ägnar mig åt min egen terapi. Jag talar till ingen alls och till mig själv och till de som hör fast jag inte vet om det. Jag ber, jag hoppas att detta går över. Jag vet att det går över men jag hoppas att det sker så snart som möjligt för jag känner mig svagare än någonsin och den här sidan av mig har jag aldrig sett innan, de här tankarna har jag aldrig tänkt och aldrig känt de här känslorna och även om de kanske en dag, en vacker sådan, gör mig starkare, så är jag rädd. För mig själv, inte för nån annan.
Jag ska krama om mig själv och distansera mig från livet nu, med en bok, en film, en promenad, vad som helst.
